Enligt påskrift porträtt av prosten Westergren i Konungsund. Fotografiet är vanskligt att datera och jämförbara porträtt saknas. Icke förty torde bilden föreställa Magnus Westergren. Född i Kuddby 1803 återvände han efter studier i Uppsala till hemorten för en tjänst som församlingens adjunkt. Året var då 1829 och här blev han kvar till 1833 då han bröt upp för samma tjänst i Klockrike. Efter några år i församlingen erbjöds han posten som vice pastor i Konungsund på Vikbolandet. Han inflyttade sommaren 1839 och blev under sin första period i socknen kvar till 1847. Mellan sistnämnda år och våren 1850 bistod han som pastorsadjunkt domprost Lars Laurenius i Linköping och var bosatt i dennes domprostgård. I maj månad 1850 ingick han äktenskap med Eva Fredrika Rundeberg och de nygifta flyttade till Styrstad där Magnus erbjudits tjänsten som komminister. Som varande en kyrkans man utan egen församling att leda fick Westergren likt sina ämbetsbröder inte sällan vänja sig vid ständiga flyttar i sökandet efter en stadigvarande tjänst eller avancemang. Därutav blev Ledberg nästa hemvist för makarna, där församlingen stod utan komminister sedan frånträdande Jacob Öster lockats till Östra Harg. Våren 1863 var de emellertid tillbaka i Konungsund. Socknens kyrkoherde Juringius hade dött, nu behövde vakansen tillsättas och Domkapitlet utsåg den redan beprövade Westergren. Hans tid som församlingens kyrkliga ledare blev lång, från nyss nämnda 1863 till sin död 1886. Hans barnlösa äktenskap hade dess för innan nått sin ände vid makans bortgång 1877.
Från 299 kr
Majkarnevalen i Linköping år 1951 på Stora torget i Linköping. Man ser Folkungabrunnen till vänster i bild. Om Majkarnevalen: I slutet av 1800-talet åkte ett gäng musicerande ungdomar genom Linköping med oxdragen vagn. Det blev starten för det som senare kallades Majkarnevalen. Gymnasieelever från Linköping klädde ut sig och åkte genom stan på flak runt första maj, de drev gärna med sin nutidshistoria, politik och kändisar. Programmen såldes av de så kallade Majgubbarna. Musiken kom från Bonnkapälle, vilka man kan höra vid festliga tillfällen idag. Det började med ett gäng ungdomar från Högre Elementarskolan som klämde in sig mellan bidrag 7 och 8 i Majkarnevalen. Detta gör att det än idag står 7 ½ på ryggen på de som spelar i Bonnkapälle. Bonnkapälle är idag en av Sveriges äldsta orkestrar. Föreningen bygger på mottot En gång kapällist, alltid kapällist. Den sista Majkarnevalen hölls år 1996, festivalen hade då funnits i 136 år, oxar hade bytts mot traktorflak. Det inkom klagomål eftersom karnevalen innehöll fylla, ärtrör, smällar och annat, sponsorerna gav vika. Linköping hade år 1996 utvecklats till en stark studentstad, och Majkarnevalen fick konkurrens av Studentorkesterfestivalen, som finns kvar än idag. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Firande av Barnens Dag i Kalmar 1935 Karnevalståg Barnens Dag är namnet på en svensk välgörenhetsorganisation, som har sitt ursprung i en satsning på barnkolonier sommartid för fattiga stadsbarns möjlighet till en tids sommarvistelse på landsbygden i Roslagen från 1884 på initiativ av folkskollärarinnan Agnes Lagerstedt efter schweizisk förebild. Året därpå, 1885, bildades på initiativ av kronprinsessan Victoria Föreningen för skollovskolonier. För att möjliggöra fler sommarkolonier på fler platser började man på olika orter arrangera festligheter och aktiviteter för att få in medel till detta. En första Barnens Dagsfest anordnades 11-12 maj 1901 i Casselska parken i Grängesberg och för pengarna inköptes en fastighet på Öddö i Strömstad, dit grängesbergsbarn kunde åka sommartid. Efterhand växte flera lokala Barnens Dag-föreningar fram runtom i Sverige och 1941 bildades Sveriges Barnens Dags ledares förening för samverkan mellan lokalföreningarna. 1967 ombildades föreningen till det samordnande Barnens Dags Riksförbund. Namnet Barnens Dag är varumärkesskyddat av Barnens Dags Riksförbund (BDR). Föreningarna anordnar Barnens dags-firanden, talangjakter med mera och har program för uppmuntran av sjuka eller problemtyngda barn i familjer med dålig ekonomi.
Fotbollsspelare Erik "Prosten" Karlsson på lasarettet. oktober 1946. Han var den store målskytten (gjorde 40 mål på 43 allsvenska matcher) som kom till AIK och Allsvenskan först vid 30 års ålder, alldeles för sent anser han själv. Han liknade Gunnar Nordahl i sin spelstil, tung, snabb, målfarlig men lite oteknisk. Blev målskytt i sin enda landskamp (som en av de allra äldsta ldebutanterna genom tiderna) mot Norge, 1946. Under tre års tid var han AIK:s store målkung bodde hela tiden kvar i Gävle, pendlade till Stockholm för matcher och träningar. Fullständiga namn: Thure Erik Wilhelm Karlsson. Född 4 juni 1915 i Stockholm, död 19 maj 2002 i Gävle. Hela arbetslivet i Gävle Kommun - Installationsinspektör. Sonen Stefan ("Lill-Prosten") med 8 SM för Brynäs och 143 A-landskamper i ishockey, äldre brodern Folke som var med i OS i Stockholm 1912 i gymnastik. Favoritlag Gefle IF, AIK. Moderklubb: Södra Bollklubben (i Gävle). Allsvenska AIK-matcher: 43. Allsvenska AIK-mål: 40. Allsvensk AIK-debut: 23 september 1945 (AIK-Hälsingborgs IF 3-4). Första allsvenska AIK-mål: 23 september 1945 (AIK-Hälsingborgs IF 3-4, Erik gjorde AIK:s andra mål i andra halvlek). Utvisningar: Inga. Position: Center. A-landskamper: 1 (1946, Norge-Sverige 0-3, Erik gjorde Sveriges tredje mål). Spelarkarriär: Södra Bollklubben (1930-36). Gefle IF (1936-45). AIK (1945-48),Gefle IF (1948-49). Tierps IF. Erik "Prosten" Karlsson efter den aktiva karriären. Tränarkarriär: Södra Bollklubben.Strömsbro IF.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Gerlachska huset stod klart 1891 i korsningen Västra Vallgatan-Bäckgatan, kv Trädgården. Byggherre var den förmögne ingenjör Hugo Gerlach. Nilsson anställdes som förman till bygget, snart efter att han kommit till Varberg. Arkitekter var Hans Hedlund och Yngve Rasmusson (som även ritat det s k Tomtehuset i Göteborg). Fasaden mot Bäckgatan uppvisar tysk nyrenässans med rusticering, kraftfulla gesimser och portik runt huvudentrén samt piano nobile, dvs den övre vånings fasad har ett mer nobelt utseende än bottenvåningen. Tidstypiskt är fönstrens t-indelning och att även andra arkitekturstilar blandas in, såsom barock och klassicism. Nedanför den stora trädgården ligger Gerlachs stallar. På vänster sida ligger kyrkoherdebostället, kv Prästgården, och nedanför det skymtar Gerlachs elverk. Hugo Gerlach köpte 1895 tomten mitt emot stallarna för att uppföra sitt andra elverk. Det första hade han installerat i sin mekaniska verkstad och därifrån ledde han ström för att lysa upp hemmet. Ritningen till elverket på Bäckgatan är signerad C A Ljungqvist 1895 och i maj 1896 var anläggningen testad och i funktion, enligt en notis i Varbergsposten. Där uppges också att Gerlach inte hade för avsikt att leverera el till andra än sig själv.
Vykort, "Bäckgatan - Warberg". Gerlachska elektricitetshuset på Bäckgatan 2 i dåvarande kvarteret Prästgården, numera Kyrkoherden. Bakom syns Missionshuset som uppfördes 1906 efter ritningar av Gottfrid Ljunggren, och mellan kvarteren gick Slottsgatan. Där gavs 1920 järnvägen söderut en ny sträckning. Bilden är tagen mot väster. Hugo Gerlach köpte 1895 tomten mitt emot sina stallar för att uppföra sitt andra elverk. Det första hade han installerat i sin mekaniska verkstad och därifrån ledde han ström för att lysa upp sitt pampiga hem i korsningen Bäckgatan-Västra Vallgatan. Ritningen till elverket på Bäckgatan är signerad av C A Ljungqvist 1895 och i maj 1896 var anläggningen testad och i funktion, enligt en notis i Varbergsposten. Där uppges också att Gerlach inte hade för avsikt att leverera el till andra än sig själv. Han hade åtagit sig att anlägga planeteringar vid byggnaden och till vänster ses granar innanför gjurjärnsstaketet. Byggnaden var av tegel i två våningar, med apparaturen sannolikt i den låga bottenvåningen och på övervåningen ser en bostadsvåning ut att vara inredd. Fasaden har en ovanlig vågrät randning med en tidstypisk blandning av dekorationer från olika äldre arkitekturepoker, exempelvis renässans och barock.
Handskriven text på bildens baksida: "Uddevalla Artur Nilsson". Skrift som förvarades i anslutning till bildmaterialet: "Utställning Artur Nilsson 26 maj - 28 oktober 1984 Göteborgskonstnären och fotografen ARTUR NILSSON visar över sommaren fotografier tagna i Göteborg mellan 1920 till fram till idag samt västkustbilder och kamratporträtt. Samtidigt visas ett tjugotal akvareller också dessa med motiv från Bohuslän. Artur Nilsson föddes år 1900 i ett trähus på Mariebergsgatan. Gatan ligger i Majorna på Gråberget. Det var på Gråberget han lekte som barn, favoritplatsen låg högst uppe på berget vid den gamla inseglingsfyren med utsikt över vattnet. På Gråberget, nu bebyggt med höghus, promenerade han med sin far och studerade blommor och fåglarnas bobyggen. Som barn badade han vid Klippan vid Kustens varv. Älvens vatten var så rent att där fanns badhus för män respektive kvinnor. Fadern var plåt- kopparslagare och morfadern stuveriförman i hamnen. Många göteborgsfamiljer promenerade i hamnen på söndagarna och så gjorde även Artur Nilsson med sin far. Litteraturen kom Artur Nilsson i kontakt med genom 25- öresböcker som fadern köpte. Den svenska, numera klassiska litteraturen, gavs ut i denna serie samt även utländska författare som Victor Hugo och Zola. Vid 14 års ålder började Artur Nilsson måla akvarell. Motiven var närliggande, framför allt hus i Majorna. Han skrevs in som elev på slöjdföreningens skola då han var 17 år. Vid samma skola, sedemera omdöpt till Konstindustriskolan, arbetade han som lärare i 18 år från 1947. Efter skolgången arbetade han som reklamtecknare på SKF som litograf på Oscar Isacsons tryckeri. Under semestrarna kunde han åka med Marstrandasbåten och stanna till på öarna några dagar, måla och fotografera, sedan fara vidare. Göteborg och Bohuslän har varit och är de områden från vilka Artur Nilsson hämtar sina motiv. Fotograferat har Artur Nilsson gjort sedan han vid 17 års ålder skaffade sin första kamera. I utställningen visas fotos från gamla Majorna, från Fiskehamnen, kajerna i Göteborgs hamn och kamratporträtt."
FLYGARGRAVARNA De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin). De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944. Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.) Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.) Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen. Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes. Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003. Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM. Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg. Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)
Detta ställe kom troligen till på 1860-talet då Petter Dahlby av okänd ålder och födelseplats var förste ägare. Han var gift med Maria Olsson (?) född 1835 från Mickelgårds på När. De fick sonen Hans Dahlby 1865. Petter dog tidigt och Maria gifte om sig med Jakob Bergström född 1841 från Botels. De fick sonen Vilhelm, men han dog redan som barn. Jakob dog också tidigt genom förfrysning vid strandningsarbete utanför Laus holmar 1878. Sonen Hans Dahlby gifte sig med Johanna Katarina Larsson född 1863 från Smiss på När. De fick 4 söner, de två äldsta dog som unga, den yngste Josef Dahlby född 1903 tog över stället. Han gifte sig 1926 med Ingegerd Karlsson född 1907 från När och de fick dottern Maj Kerstin Viola 1927. Josef dog redan 1931 och Ingegerd gifte om sig 1937 med Erik Nyman född 1893 från Slite och de flyttade sedan till Hemse (?). Fastigheten har sedan bytt ägare många gånger. På bilden ser vi ett för tiden modernt litet stenhus med källare byggt 1908, det ser nästan likadant ut idag där det ligger strax före ån på vänster sida. Det byggdes troligen av Hans och Johanna Dahlby. På trappan står troligen Johanna Dahlby 53 år.
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.