fotografi
Från 299 kr
Ångbåten Östernerike. Kapten Säfström. 1897-06-26: "Öster-Nerike" levereras från varvet till rederiet. Byggkostnad 24 500 kronor. 1901-02: Såld till "Ångbåts AB Tärnan" i Haparanda för 23 500 kronor. Omdöpt till "Tärnan" 1901/1902: Ombyggd totalt vid Karlsviks mekaniska verkstad i Luleå. Fick helt ny botten, däcket höjdes och en ny salong och hytter inreddes. För att öka sjödugligheten byttes de stora utvändiga glasventilerna (= fönstren) i akterdelen mot plåt på spant och ett antal mindre runda ventiler. 1918-11-06: Såld till direktör Sven Unander, Haparanda för 40 000 kronor. Upprustad. 1920-07: Insatt på traden Luleå Piteå Luleå. Ny ägare: Axel Pettersson, Luleå. 1921: Ägs av änkefru Maria Kristina Pettersson. 1930: Ombyggd till bogserbåt. Senare (okänt årtal): Såld till Ernst August Eriksson i Jämtön. 1961: Skrotad. Legendarisk befälhavare 1901-1913 var Nils Petter "Pekka" Vikman (1867-1939) i Haparanda. "Tärnan" gick med passagerare och styckegods Haparanda - Kalix - Haparanda och användes även i chartertrafik. Ett antal foton av "Tärnan", de flesta tagna av Mia Green, finns i Haparanda kommuns bildarkiv och i Norrbottens museums arkiv. Fakta och historik: http://skargardsbatar.se/osternerike_1897/ Sundström, Arne: "Hjulångare i norra Bottenviken och andra fartyg i linjetrafik där". Tidskriften Länspumpen 2001:3.
Palladiumhuset innan det blev biograf. Hörnan Norra Långgatan - Larmgatan. Svenska folkförbundet var en politisk propagandaorganisation som grundades 1906 i Stockholm under intryck av unionsupplösningen. Det verkade för ett nationellt, försvarsvänligt och särskilt antisocialistiskt program. Åtminstone till en början var Svenska folkförbundet ett organ för sådana arbetar- och småfolkskretsar som ogillade socialismen och bland annat motsatte sig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Ett betydande antal lokalavdelningar bildades och propagandaverksamheten, inte minst konkurrensen mellan "blå bilar" och "röda bilar". Den "blå bilen" började färdas några veckor före den röda valåret 1911. Bilen var från början grålackerad men lackerades om efter spydiga kommentarer för att motsvara namnet. Förbundets huvudsakliga ambition var att bekämpa socialismen för att åstadkomma "nationell samling", inte att undanröja de tänkta orsakerna till socialismen. Alla orättmätiga krav på reformer och andra samhällsförändringar som endast gagnade delar av nationen, arbetarklassen, avvisades. Motståndet mot förbundets antisocialistiska propaganda från SAP var relativt svagt och oorganiserat. Förutom bilarna valde man att ignorera den. Någon stor politisk betydelse hade inte Svenska folkförbundet.[1] Förutom ett stort antal broschyrer utgav Svenska folkförbundet halvveckotidningen Svenska folkviljan (1906-1919) och Riket (1919-1924, månadsskrift 1925-1927 - därefter mera sporadiskt t.o.m. 1931). I huvudsak har Svenska folkförbundet varit en hjälporganisation till högerpartiet. I samma mån som Allmänna valmansförbundet börjat bedriva modern politisk propaganda har Svenska folkförbundet inskränkt sin verksamhet. Lokalavdelningar har under denna tid upphört. Bland ledarna återfinns Folkförbundar-Norman.
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Ångbåten Östernerike. Kapten Säfström. 1897-06-26: "Öster-Nerike" levereras från varvet till rederiet. Byggkostnad 24 500 kronor. 1901-02: Såld till "Ångbåts AB Tärnan" i Haparanda för 23 500 kronor. Omdöpt till "Tärnan" 1901/1902: Ombyggd totalt vid Karlsviks mekaniska verkstad i Luleå. Fick helt ny botten, däcket höjdes och en ny salong och hytter inreddes. För att öka sjödugligheten byttes de stora utvändiga glasventilerna (= fönstren) i akterdelen mot plåt på spant och ett antal mindre runda ventiler. 1918-11-06: Såld till direktör Sven Unander, Haparanda för 40 000 kronor. Upprustad. 1920-07: Insatt på traden Luleå – Piteå – Luleå. Ny ägare: Axel Pettersson, Luleå. 1921: Ägs av änkefru Maria Kristina Pettersson. 1930: Ombyggd till bogserbåt. Senare (okänt årtal): Såld till Ernst August Eriksson i Jämtön. 1961: Skrotad. Legendarisk befälhavare 1901-1913 var Nils Petter "Pekka" Vikman (1867-1939) i Haparanda. "Tärnan" gick med passagerare och styckegods Haparanda - Kalix - Haparanda och användes även i chartertrafik. Ett antal foton av "Tärnan", de flesta tagna av Mia Green, finns i Haparanda kommuns bildarkiv och i Norrbottens museums arkiv. Fakta och historik: http://skargardsbatar.se/osternerike_1897/ Sundström, Arne: "Hjulångare i norra Bottenviken och andra fartyg i linjetrafik där". Tidskriften Länspumpen 2001:3.
Typografer och annan teknisk personal på tidningen Östgöten omkring förra sekelskiftet. Rimligtvis har de ställt upp sig på gården till tidningens tryckeri och redaktion på Storgatan i Linköping. Ynglingen i mitten av främre raden är känd till namnet. Han hette Erik Andersson och var född i Ledberg 1884. Hans föräldrar var då inhysta i socknens fattighus. Kanske var denna lägsta boendesituation tillfällig för familjen, ty efter ett par år fick de till synes något bättre som inneboende i ett antal stugor i Kaga socken. År 1895 flyttade familjen till Linköping och efter ett sista skolår fick han vidare plats vid tidningen som tryckarlärling. I september månad 1903 blev han uppsagd från Östgöten på grund av arbetsbrist. Kort därefter flyttade han till Norrköping och vidare till Stockholm, där han kom att framleva sitt liv.
Män i högtidsdräkt och ordensband på frimurarlogen. Redan på slutet av 1700-talet fanns ett antal frimurare i Värmland. Från 1815 hyrde man in sig i Assemblé-huset, som låg på den plats där nuvarande Frimurarhuset är beläget. Efter Branden 1865, när Assemblé-huset förstördes, fick Frimuraresamhället lagfart på tomten. Arkitekten vid Överintendentsämbetet i Stockholm J F Åbom fick i uppdrag att göra ritningarna till huset. Förslaget blev för dyrt och stadsbyggmästaren, sedermera stadsarkitekten M O Teodor Högström, modifierade förslaget och huset invigdes 15 februari 1869. Under tiden 31 augusti - 23 september 1905 hölls här unionsförhandlingar mellan Norge och Sverige. Den slutliga överrenskommelsen om unionsupplösningen träffades på eftermiddagen lördagen 23 september 1905 och därmed avvärjdes det krigshot som vilat över unionen.
Män i högtidsdräkt och ordensband på frimurarlogen. Redan på slutet av 1700-talet fanns ett antal frimuare i Värmland. Från 1815 hyrde man in sig i Assemblé-huset, som låg på den plats där nuvarande Frimurarhuset är beläget. Efter Branden 1865, när Assemblé-huset förstördes, fick Frimuraresamhället lagfart på tomten. Arkitekten vid Överintendentsämbetet i Stockholm J F Åbom fick i uppdrag att göra ritningarna till huset. Förslaget blev för dyrt och stadsbyggmästaren, sedermera stadsarkitekten M O Teodor Högström, modifierade förslaget och huset invigdes 15 februari 1869. Under tiden 31 augusti - 23 september 1905 hölls här unionsförhandlingar mellan Norge och Sverige. Den slutliga överrenskommelsen om unionsupplösningen träffades på eftermiddagen lördagen 23 september 1905 och därmed avvärjdes det krigshot som vilat över unionen.
En samling män iklädda smoking, samt med ordensband. Fotografens ant: Frimurare X graden. Fyra år efter den stora branden 1865 invigdes Frimurarhuset. Överst på fasen finns Stuartlogens sköld. Redan på slutet av 1700-talet fanns ett antal frimuare i Värmland. Från 1815 hyrde man in sig i Assemblé- huset som låg på den plats där nuvarande Frimurarehuset är beläget. Efter branden 1865 när Assemblé-huset förstördes fick Frimuraresamhället lagfart på tomten. Arkitekten vid Överintendetsämbetet i Stockholm J F Åbom fick i uppdrag att göra ritningarna till huset. Förslaget blev för dyrt och stadsarkitekten M O Teodor Högström modifierade förslaget och huset invigdes 15 februari 1869. Under tiden 31 augusti- 23 september 1905 hölls här unionsförhandlingar mellan Norge och Sverige. Den slutgiltliga överrenskommelsen om unionsupplösningen träffades på eftermiddagen lördagen 23 september 1905 och därmed avvärjdes det krigshot som vilat över unionen. Källa: Nybolm-Svanqvist, Näringsliv i Värmland. Tryckår 1942
Johan Alfred Nilsson/Göth föddes 1869 i backstugan Enekullen, i Karryds by i Sjösås socken. Efter konfirmation blev det drängplatser och ett par år vid Klafreströms järnbruk, innan han i 20-årsåldern blev skogsarbetare i Lappland. Här upptäckte han hur mycket hembygden betydde för honom, och han började sitt skrivande. Rallarlivet prövade han också på, tills han 1892 åkte hem och blev rotesoldat för Harshults rote fram till 1904. Samtidigt antog han soldatnamnet Göth. Både rallare- och soldatlivet lämnade stoff till flera av hans böcker. Soldattorpet hyrde han ut och i stället tog han tillfälliga arbeten mellan regementsmötena. 1899 flyttade han till Braås nya stationsområde, gifte sig och blev sågverksarbetare. 1930 kunde Göth flytta in i sitt nya hem i Braås, och nu blev han författare på heltid. Förutom ytterligare ett antal böcker, teaterpjäser, en diktsamling och tidningsartiklar lämnade Göth c:a 140 faktaanteckningar till Nordiska museet och skickade många bidrag till Folklivsarkivet i Uppsala, Samfundet för Hembygdsvård med flera.
Vy från skeppssättningen i Ytterby. I förgrunden syns en vinge till en väderkvarn. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Vy från skeppssättningen i Ytterby. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
En man och en kvinna står på en berghäll som har hällristningar. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Bild på hällristningar. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Hällristningar. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Skeppssättning i Nydala. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion Källa Wikipedia.
Skeppssättning vid Nydala, Borgholm. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000[källa behövs] skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.