Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ
Från 299 kr
Brevkort, "Skandinaviska Textilfabriken. Varberg", avsänt 1902. Fabriken stod klar 1897 och Hugo Gerlach var med och startade den 1896. Där tillverkades först bomullstyger, men från år 1906 även ylletyg. Här var en av få industrier där kvinnor kunde få jobb och utgjorde klar majoritet av de ca 100 anställda som fabriken hade kring år 1900. Trots att ett mekaniskt ullspinneri tillkom och personalen dubblats vid 1912 gick företaget i likvidation och övertogs av Malmö Yllefabriks AB (MYA, eller MYAB). Dessförinnan hade en rekonstruktion gjorts till Varbergs Yllefabrik. Fabriken hade då eget spinneri, väveri, färgeri och appreturverk (appretering ger tyget vissa egenskaper som glans, styvhet etc). Efter MYAB:s övertagande startades fabriken om 1915 som bomullsväveri och -spinneri, vars produkter främst omsattes inom MYAB:s stora koncern. Tidigare hette kvarteret Vävaren, numera Renen.
'1 monterad kungstiger. :: :: Text till bilden: ''Kungstigern är af alla rofdjur det, som gjort sig mest fruktadt och allmänt blifvit erkändt för grymmast och blodtörstigast. Södra Asien och en del af dithörande öar äro hemlanden för detta djur, som ej ens skonar menniskan. Berättelserna om hans framfart äro likväl ofta öfverdrifna, ty äfven tigern är rädd. Minsta buller jagar honom på flygten. Farligast är tigern under skymningen och natten. Likasom vanliga katten, lurar han på sitt rof och bemägtigar sig det i några få, starka språng. Misslyckas detta anfall, förföljer han icke det utsedda offret, utan inväntar ett nytt. Lyckas han och i detsamma blifver överrumplad, tar han det med sig på flygten och förmår släpa dubbelt sin egen vigt. Den strimmiga färgen är bland större kattarter för tigern egendomlig. /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Porträtt av fröken Maria Siegbahn. Född i Ölmstad församling 1804 som dotter till ingenjören tillika skolinspektorn Clas Erik Siegbahn och makan Anna Christina Liedbeck. Från november månad 1822 finner vi henne som demoiselle i häradsprosten Sandvalls hushåll i Järsnäs prästgård. Redan påföljande vår flyttade hon till Adelöv där kyrkoherdeparet Liedzén-Brun öppnat sitt hem. Därefter följde ett par decennier med liknande uppehällen på platser i Jönköpings län som här inte är platsen att närmare redovisa för. Vi stannar istället till vid nådens år 1847. Först då fick fröken Siegbahn östgötsk anknytning när något fick henne att som mamsell ta tjänst vid Renstad säteri i Svanshals. Nästa anhalt i länet för Maria blev Ödeshög där en yngre bror arrenderade Hedins färgeri, följt av flytt till ännu en bror, denne kyrkoherde i Skeda. Man skrev då år 1863 och här blev hon kvar tills broderns död 1892 och därmed tvingades hon flytta från tjänstebostaden. Sina sista år i livet tillbringade hon i Linköping. Där avled hon den 25 april år 1900.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.