Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Från 299 kr
Knysten. Korgmakare Carl Ramm, som har lärt sig yrket av sin far, tillverkar företrädesvis mindre korgar av god kvalitet. Han använder sig uteslutande av vide och sälg. Rötterna kan användas som material, men sådana korgar blir mindre hållbara och får ej så vacker ytfärg. En användes endast till större korgar av lägre kvalitet. Vilket insamlas under förvintern från minst 5 år gamla träd och buskar. Virket delas i fyra delar, varefter vidjan barkas. Denna skäres till, så att de avspjälkade spånen får önskad bredd. Spånens tjocklek beror helt på årsväxtens kraftighet. För att spånen skall bli mjuka och flätbara, läggs de i vatten. Materialet till stommen och varpen tages av virket närmast kärnan. Stommen spikas ihop medan varpen sticks in under flätningens gång och helt hålls ihop av spånflätningen.
Oskar Jakobsson har byggt en fin liten ladugård. Den är intressant för han har byggt fähusdelen i bulteknik, vilket är mycket sent i början på 1900-talet. Man ser att virket är klent, men välgjort. Foderloftet är i resvirke och taket är täckt med halm. Ladugården är mörk på bilden, så antingen är den tjärad eller struken med Falu rödfärg. På baksidan har Oskar precis byggt ett skjul.
Denna bulbyggnad med loft i resvirke är svår att åldersbestämma. Virket är rätt klent, vilket skulle innebära att den var tillkommen omkring 1880-90. Byggnaden innehöll grishus, troligen lammhus, hönshus och snickarbod. På det stora loftet hade man magasin. Fönstren är tillfogade senare. Taket är täckt med spån. Intill står ett ganska stort dass. Båda byggnaderna finns kvar än idag, fast de har flyttats när gårdstomten ändrades och man byggde ny ladugård längre in på tomten 1923.
Valla gård omkring förra sekelskiftet. Vid tiden ägdes gården av Linköpings stora välgörare inom främst kulturen, kapten Henric Westman. Här interiör från biblioteket. På väggarna hänger rakt fram "Sommarsiesta" av Johan Krouthén och till höger "Faunessen" av Westmans morbror Gotthard Werner. Båda verken skänktes senare till Östergötlands museum.
Kortet från 1920-talet, då Volvo, som synes i bakgrunden var en liten fabrik vid namn Penta-verken. Övre högra delen, hitom Ekedalsbebyggelsen, ses två storahus, vilka var Pentaverkens arbetarbostäder.Längst till höger och i mitten bakom K 3 hovslagarsmedja skymtar vattensamlingar. I dessa provades Penta-motorerna.
Artisten Didrik von Essen vid ett landskapsmotiv i vardande. Titeln artist var i tiden synonymt med en skapande yrkesutövning, ofta konstnär, och som sådan hade von Essen verkat i Linköping från det sena 1880-talet. Vid sidan av sitt måleri är han för eftervärlden mer känd som fotograf. När det äldre Linköping illustreras sker det inte sällan genom hans fotografier av staden före vår tids uttryck, dess hus och gatumiljöer. Den mer och mer bohemiske von Essen var i sin levnad en välkänd person för Linköpingsborna. Om än respekterad blev han alltmer gradvis ökänd. Den odaterade bilden visar emellertid en till synes välmående konstnär i ett välordnat hem. Ingen adress är angiven i anslutning till bilden, men mycket talar för dåvarande Barnhemsgatan 5 (Rosendal 2), som var konstnärens hem under åren 1893-1903.
På denna närbild kan man tydligt se hur bulladugården är byggd. Den har syllar och syllfoder och rätt breda bular. Mötare, dörrposter och rifoder (den tjockare bulen som bjälklaget vilar på) är inte så kraftiga. Längst till höger har man spikat på en lodstående planka. Dörren är av svaiptyp med en rätt liten svaip och en ganska stor underdörr. Man ser rätt få skador på virket, men ladugården har satt sig lite. Fönstren är isatta senare. Man kan också ana vastknaparna upp under agtaket, vilka bär den vågrätt liggande vastraften, som i sin tur håller emot agen.
Kvarnbäcken (Ållabäcken) mellan sjöarna Drien och Sommen utgör gräns mellan gårdarna Smedstorp och Målen i Norra Vi. Det lilla vattendraget har i urminnes tider givit kraft till mindre skvaltkvarnar men under 1860-talets byggdes en större och gemensam anläggning på Smedstorps-sidan. Kvarnen drevs till en början av en mjölnare som också malde åt andra gårdar. Efter att den siste mjölnaren avflyttat 1901 -den dövstumme Anders Teodor Johansson- fungerade kvarnen vidare för husbehov. Med tiden kom den att förfalla och vid mitten av 1940-talets revs den. Upplysningsvis användes valda delar av virket till att bygga stommen till nytt bostadhus (Vita villan) på Smedstorp. Foto 1938.
I januari 1952 slog Snoddas Nordgren igenom med Flottarkärlek. Den 16 maj 1952 uppträdde han i Linköpings folkets park och slog publikrekord. Till vänster på bilden står Harry Westerlund, han kom senare att arbeta på Tekniska verken i Linköping. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Väggbonad. Fotografens ant: Konstnär Oscar Jonsson. Oscar Jonsson (1895-1982?). Född i Väse. Utbildning på Tekniska skolan i Stockholm, 1917-19. Studier av medeltida kyrkomålningar, bland annat i Södra Råda kyrka. Hans styrka låg i de monumentala verken men var aldrig rädd för att prova på olika tekniker. Han finns representerad bland annat på Kyrkeruds folkhögsskola i Årjäng. Flertal kyrkor i Värmland har färgade glasfönster som bär hans signatur. Källa: Värmlands museums arkiv.
Den 22 september 1922 firades det stort i Motala. 100 år hade gått sedan Motala verkstad grundats och likväl uppmärksammades att det timat lika många år sedan Göta kanals västgötadel invigdes. Mannen bakom bägge verken var som bekant Baltzar von Platen och denna dag ärade man honom med att avtäcka hans staty på torget. Vad få visste var att skulptören inte hunnit få klart monumentet i tid. Vad som avtäcktes var en patinerad gipsavgjutning. Den rätt och riktiga statyn i brons kom på plats först våren därpå.
Hamnen i Linköping strax före midsommar år 1952. Hamnfogden Gunnar Lindfors konstaterade att det inte hade setts så många båtar sedan år 1921 i Linköpings hamn. Tretton båtar lämnade sin last med cement, kalksten, kalksalpeter och rapsmjöl. Längst till vänster i bild ser man så kallade Mutterhuset, uppfört 1944-1945 för ELGE verken. Det revs år 2011. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Linköpings hamn sedd från nordväst i jamnhöjd med järnvägsstationen. Denna del av hamnen togs i bruk hösten 1867 och kallades då "Nya hamnen". Den gamla hamnen låg vid Nykvarn. Skorstenen till vänster på bilden tillhör maskinskyltfabriken och den högra tillhörde sockerbruket. Bostadshuset i mitten tillhörde ELGE verken och uppfördes redan 1873. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Vilhelm och Hans visar upp den kluvna stocken. Man klöv inte bara med yxor, utan spräckte mestadels upp stocken med träkilar, blaigare, som slogs i med nydor, stora träklubbor, vilka syns i bakgrunden. Halvorna här skulle nog klyvas en gång till för att få lagom tjocklek på trolarna. Man har tagit en rätt klen stock, vilket var det vanliga, men det innebar att man använde upp föryngringen av öns skogar, därav skogsbristen på 1800-talet. Man ser också hur vridet virket var, någonting som är mycket vanligt och gjorde det svårt att klyva för hand. Man fick ut mycket mer trolar ur varje stock när man gick över till att såga dem. Man använde alltid gran till troder, men fanns inte gran fick man ta fur. Se Nr 207.
"En stilla och försynt man utan egentligt intresse för den militära tjänsten, vartill hans sjuklighet även torde hava bidragit". Så porträtteras Otto Dahlberg i Stenhammar/Stenbocks militärhistoriska verk över Kungliga Andra livgrenadjärregementet (I 5) i Linköping. Till Dahlbergs försvar delade han sin bristande håg för det militära med många svenska män i ett samhälle där yrkesval och karriärmöjligheter var begränsade. Den militära banan stod emellertid i någon form öppen för många. Verkets vitsord må varit väl hårda, ty särskilt sjuklig torde Dahlgren inte varit. Han nådde nära sin 75-årsdag. Född i Linköping 1837 som son till domkyrkosysslomannen Per Dahlgren och hustrun Lovisa Charlotta Borin. Fadern utnämndes sedermera till kyrkoherde i Ekebyborna församling med bostad i Nässja, där även sonen Otto kom att bo till 40-årsåldern. Efter en kort tid som gårdsägare i Kristberg bosatte sig Otto en tid i Norrköping och vidare i Motala. Sista delen av sitt liv tillbringade han emellertid i Stockholm, där ha avled som ogift 1912. Här porträtterad omkring 1865.
Vinjetterat porträtt av Linköpings stora entreprenör, Jonn O. Nilson. Född under enkla förhållanden på Sturkö i Blekinge kom han till Linköping i september månad 1874 för en tjänst som handelsbetjänt. Han blev snart egen handlare och inledde en anmärkningsvärd levnadsbana med initiativ och ledarskap inom en mängd verksamheter. Hans utbyggnad av vattenkraft ledde till att Linköping kunde elektrifieras från 1902. Hans företag bakom detta, Linköpings Elektriska Kraft & Belysnings AB, kom senare att ombildas till den kommunala energikoncernen Tekniska verken. Linköpings Linnefabrik, Hjulsbro tråddrageri, Hackefors porslin och Nordstjernans knäckebröd är exempel på andra företag han grundade eller satt sin prägel på. Som direktör för järnvägsbolaget Östra Centralbanan var han delaktig i att Linköping spårmässigt kunde knytas till landets sydöstra delar. Slutligen bör nämnas hans bildande av Sydsvenska Banken, där han var direktör till hög ålder. Från 1886 var han gift med Agnes Düring.
Porträtt av Linköpings stora entreprenör, Jonn O Nilson. Född under enkla förhållanden på Sturkö i Blekinge kom han till Linköping i september månad 1874 för en tjänst som handelsbetjänt. Han blev snart egen handlare och inledde en anmärkningsvärd levnadsbana inom en mängd verksamheter. Hans utbyggnad av vattenkraft ledde till att Linköping kunde elektrifieras från 1902. Hans företag bakom detta, Linköpings Elektriska Kraft & Belysnings AB, kom senare att ombildas till den kommunala energikoncernen Tekniska verken. Linköpings Linnefabrik, Hjulsbro tråddrageri, Hackefors porslin och Nordstjernans knäckebröd är exempel på andra företag han grundade eller satt sin prägel på. Som direktör för järnvägsbolaget Östra Centralbanan var han delaktig i att Linköping spårmässigt kunde knytas till landets sydöstra delar. Slutligen bör nämnas hans bildande av Sydsvenska Banken, där han var direktör till hög ålder. Från 1886 var han gift med Agnes Düring.
Interiör verkstadsmaskin, 22 maj 1946. Valbo Verkstad A-B grundades år 1923 av häradsdomare K. G. Ålenius . Denne övertog ett tidigare bildat bolag, som drev verkstadsrörelse i Valbo med tillverkning av arbetsvagnar, timmerkälkar m. m. lät nu omlägga rörelsen för tillverkning av bil karosserier, varav mest lastvagns- och skåpbilskarosserier tillverkas. År 1929 ombildades firman till aktiebolag med Ålenius som verkst. direktör. Vid sin död år 1938 efterträddes han av sonen, ingenjör Gunnar Ålenius . Företaget har gått en kraftig utveckling till mötes och kan nu räkna sig till landets ledande inom sin bransch. Från att ha sysselsatt 34 man äro nu vid full drift cirka 80 arbetare anställda inom företaget. Valbo Verkstads A-B omfattar smides-, plåtslageri- och snickeriverkstad, monteringshall, måleri- samt lackerings- och tapetserarverkstäder, alla försedda med moderna, maskinella utrustningar. Bland företagets kunder kunna nämnas: Svenska armén, Kungl. Telegrafverket över 200 skåpkarosserier ha under årens lopp levererats hit Postverket, Vattenfallsstyrelsen, Stockholms stads gatukontor, en hel del allmänna verk och inrättningar samt privata företag. Dessutom är bolaget huvudleverantör till flera av de större bilfirmorna i Stockholm samt Ålenius valen förutseende man, som med öppen blick följde utvecklingen inom bilbranschen och han på övriga platser i landet. Företaget höll ut till någon gång på 1980-talet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.