På södra Öland finns en liten isolerad grupp av gånggrifter. Dessa är den östligaste gruppen av europeiska storstensgravar. En gånggrift är en grav som består av stenblock som är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång. En av gånggrifterna i Resmo är undersökt. Kammaren i denna gånggrift består av 9 stenblock och är täckt med 3 takblock. Gången genom den 14 meter stora högen utgår åt sydost, möjligen med avsikten att kunna avläsa solårets vändpunkter. Vid undersökningen påträffades skelett efter 30-40 människor. Här hittades också en yxa, pilspetsar av flinta, benföremål, bland annat nålar, samt en armskyddsplatta för bågskytte, bärnstenspärlor och keramik. Nyligen utförda spårämnesanalyser av skelettmaterialet har bidragit med betydelsefull kunskap om kosthållningen på Öland under bondestenåldern. (Hämtat från www.olanningen.com)
Från 299 kr
Hällristningar av fartyg och människor mm. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Fartyg och människor mm som hällristningar. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
August Andersson, eller Häst-August, musiker och evangelist. Född den 5 maj 1850 i Algutsboda, död den 6 mars 1931 i Kalmar. Han räknas till pionjärerna under Sveriges frikyrkliga framväxt och han blev känd för sina anföranden med mustiga liknelser. Berättelserna var inte alltid uppskattade. Missionskyrkan portförbjöd honom och tidningen Barometern beskrev honom som en komediant. Han kom till Kalmar 1889 från Södra Bondetorp i Algutsboda socken. Efter ett möte i Vittaryds kyrka uppges han ha sagt att "nu är det inte mera att göra i Vittaryd, för där är alla omvända utom prästen, länsman och två drängar". Den första lokalen han skaffade sig låg på Spikgatan i ett numera rivet hus. Lokalen fick namnet Arken och ligger inte så långt från nuvarande Arkagården. När Spikgatan lades om flyttade han sin möteslokal till Nygatan, men även denna är riven sedan lång tid. Vid begravningen i mars 1931 följde stora skaror av människor honom till den sista vilan. Källa:Wikipedia
Jordbruksbebyggelse i Fässberg, Mölndal. På bilden ser du Torsgården och Västergården i Fässbergs by. Till höger syns en del av Frölundagatan. Här är en gammal bygd, där människor bott sedan urminnes tid. Namnet Fässberg är också uråldrigt, sannolikt från järnåldern. På den tiden stod havet mycket högre än nu. En havsvik gick då in i dalgången mellan Balltorp och Fässberg. Vattnet var så pass djupt, att båtar kunde användas i viken. Just här vid Fässberg fanns ett ställe, där man kunde "fästa" båtarna med en fånglina, som också kallades "fästa". Av detta har sedan namnet Fässberg uppkommit. Fässberg skulle då betyda "en förtöjningsplats vid berget". Berget, där båtarna fastgjordes, kallas numera Jordlunden eller mera allmänt Jolen. På 1200-talet byggdes här i närheten Fässbergs gamla kyrka. Då blev Fässberg det gemensamma namnet på socknen, som senare blivit Mölndals stad. Här är en bördig jordbruksbygd. Åkrarna har ju ursprungligen varit gammal havsbotten.
Människor trängs på Stora torget och Kapellgatan för att se och höra Kung Gustaf Vl Adolf. Han gästar Arboga under sin Eriksgata. I folkhavet kan urskiljas Frälsningsarmén och Hemvärnet. På podiet står konungen. Jonas Carlsson står med ryggen mot fotografen. Fyra män, på rad, längst bak på scenen, bortifrån sett: landshövding Ragnar Casparsson, landssekreterare Ludwig Lorichs, länsantikvarie Sven Drakenberg samt borgmästare Daniel Ekelund. För värdskapet svarade stadsfullmäktiges ordförande Jonas Carlsson och kommunalborgmästare Danliel Ekelund. Den organisationskommitté som ansvarade för arrangemangen, hade hos drätselkammaren begärt en summa av 3000 kronor för att täcka kostnaderna vid kungabesöket. Beloppet beviljades. Tiden för kungens besök var beräknad till 130 minuter. En bild från detta tillfälle finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett" Nedanför podiet ses en fotograf från Expressen. Intill honom står riksdagsman Iwar Andersson, polisman Axel Winblad och arrendator Sigfrid Silfverling, Koberg. I bakgrunden ses Haglunds Guldaffär och Eklöws Bosättningsaffär.
Invigning av Lagans fyra första kraftanläggningar lördagen den 17 september 1910. Här ses huvudstationen Övre Knäred som kung Gustav V invigde i närvaro av statsminister Arvid Lindman, biskop Billing, ca 400 inbjudna gäster och tusentals människor som samlats på höjderna runt omkring kraftverket. Sydsvenska Kraftaktiebolaget bildades 1906, där 2/3 av aktiekapitalet var tecknat av städerna Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg och Halmstad. Verkställande direktör var konsul August Schmitz och ordförande var landshövding Asker i Halmstad. Företaget var inriktat på elproduktion för södra Sverige genom utnyttjandet av Lagans vattenfall och anläggandet kom igång hösten 1906. Till invigningen utgick ett tåg kl 7.30 från Malmö som eftervart fylldes på med inbjudna gäster, till slut ca 400 personer. Kraftstationerna Majenfors och Bassalt hade redan tagits i bruk, och tåget gjorde ca 10.30 ett stopp för besök vid det förstnämnda. Kungen anlände dit senare och fortsatte efter sin rundtur med motorbåt till Bassalts och Knäreds kraftverk. Övriga gäster hade transporterats till Bassalt på bolagets Déceauvillebana, dvs en smalspårig järnväg. Under invigningsceremonin vid Övre Knäred satte kungen sista stenen på plats. På kvällen serverades han och de 400 gästerna middag, medförd från Malmö, i ett tält uppfört på en äng norr om ån. Planen för Knäreds kraftverk gjordes av professor J. Gustaf Richert, tyske professorn M. Holtz utarbetade detaljerna och arbetet utfördes av AB Skånska cementgjuteriet. Turbinerna levererades av Karlstads mekaniska verkstads filial i Kristinehamn och generatorerna av Allmänna svenska elektriska AB i Västerås. Arkitekt för kraftstationerna i Knäred var Hans Thyselius.
En grupp kvinnor med bingestickningar samlade i ett rum kring doktorinnan Berta Borgström, som sitter vid det stora bordet. Bakom henne, med svart hatt och en liten hund i knät, sitter Amanda (Manda) Bengtsson. Enligt uppgifter till bilden kallades hon "bingerska nr 1". Binge är ett halländskt ord för stickning och syftar på den sticktradition som utvecklades redan på 1600-talet i Halland. Binget blev här en viktig inkomstkälla under 1700-talet genom ett förläggarsystem. Ull eller garn distribuerades till stickare av knallar, som sedan hämtade färdiga plagg som såldes vidare. Södra Halland var känt för sina skickliga stickare. Vid 1800-talets slut gjorde stickmaskinerna det svårare att få avsättning för det handstickade. 1907 grundade Berta Borgström ”Föreningen Bindslöjden”, med syftet att dels nedteckna gamla halländska mönster, dels att låta fattiga människor få ull att sticka bingeplagg av. Plaggen sålde sedan föreningen åt stickarna. Fru Borgström sålde in varorna till Militär Ekiperings AB, MEA, liksom till Oscar Baeckman och PUB i Stockholm. Föreningen blev sedan Halländska hemslöjdsföreningen, Bindslöjden.
Västra gaveln till huset i Widebergska trädgården. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.
Östra gaveln i Widebergs trädgård. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Huset i Widebergska gården sett från söder. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.
De första järnvägarna under 1800-talet kom ofta till för att underlätta godsbefordran mellan sjöar och olika sjösystem. Sedan århundraden hade sjöarna varit de huvudsakliga transportvägarna. Mellan Nykroppa och Gammalkroppa i Värmland tillkom en sådan järnväg, som sammanband två sjösystem i mitten av 1800-talet. Dragkraften på Kroppa Järnväg - Kr. J. - utgjordes då av hästar. Genom järnbrukens utveckling ökade trafiken. Hästarna ersattes därför av ett ånglok i maj 1869. Loket byggdes av Kristinehamns Verkstad och kostade 15.000 riksdaler. Konstruktör var Harald Asplund, utexaminerad från Chalmers 1849. Han hade dessförinnan redan hunnit konstruera Sveriges första ånglok - Förstlingen - hos Munktells i Eskilstuna. Loket till Kroppa järnväg var det andra, som tillverkades vid Kristinehamns Verkstad och fick således tillverkningsnummer 2. Det fick, enligt tidens sed, namn efter en konung - Carl IX. Denne konung var på sin tid mycket mån om landskapet Värmland och dess bergshantering och var ännu långt in på 1800-talet levande i folktraditionen. Många människor förstod inte och kunde inte uttala "den nionde" utan loket gick i folkmun under namnet "Carlix" År 1872 köpte Viken-Möckelns järnväg loket för att använda det vid denna järnvägs byggande. Redan året efter, 1873, meddelar Hjo Veckoblad i ett marsnummer, att Hjo-Stenstorps Järnväg - HSJ - köpt loket och givit det numret HSJ 1. Hellekis Cementfabrik köpte år 1892 loket av HSJ för att använda det vid sin fabriksjärnväg. "HSJ nr 1" ändrades då till "Hellekis nr 1". År 1917 skrotades "Carl IX". Bilden är tagen vid byggandet av Kinnekulle-Lidköpings Järnvägar - KiLJ - år 1898 på linjen Hellekis - Forshem.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.