Blacksta. Runsignum Sö 105
Från 299 kr
- Föremål -
Hansta, Hässelby. U 787, U 786.
Vamlingbo 124:1
Öja 23:1
Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad. Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter. Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.
Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Planteringsförbundets Park. Ballersten är en stor sten, som vid järnvägsbygget måste vräkas från sin ursprungliga plats vid Ranten. Den låg på hemmanet Ballersten nära "Lilla undergången". Namnet betyder enligt Ivar Lundahl i Falbygden 1, utan tvivel "en sten, som ballrar", en som så att säga gör väsen av sig, det vill med andra ord säga en jättestor sten eller en "baddare"till sten. I beskrivning över Falköping gör fil. dr. Carl Werner, Lund gällande, att stenen skall ha fått sitt namn av att den legat så, att den ballrat, d.v.s. skakat när man rört på den. Men även om den legat i labilt jämviktsläge vill det nog till starka karlar till att skaka det meterstora stenblocket. Den anses vara en från bronsåldern härstammande offersten. Den kallas därför också Ballerstenen. Den har förutom en rännformig fördjupning runt hela övre kanten ett antal skålformiga fördjupningar, s.k. älvkvarnar. Då järnvägen byggdes vid Ranten flyttades stenen 1858 från angivna plats till nordöstra vinkeln mellan Smedjegatan och Bangatan.
Hobby är avkopplande 25 juli 1967 En man sitter i en fåtölj klädd i vit skjorta och svart slips. han håller i föremål som är beståndsdelar i den hobby som han sysslar med. Intill honom till vänster sitter hans fru på huk och håller i ena kanten på ett papper som mannen läser på samtidigt i en kort trekvartsärmad ljus klänning. Deras lilla dotter som är i halvårsåldern står vid ena bordskanten och pratar med en kvinna som har ryggen mot kameran. Till höger står en äldre kvinna och pratar med mannen samtidigt som hon pekar i det papper mannen och hans fru läser i. Hon håller hobbyföremål i vänster hand och är klädd i en kort blommig klänning och har ett pärlhalsband om halsen. En liten pojkel i femårsåldern skymtar i bakgrunden.
En domarring, anläggning 5, som undersöktes i samband med en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Domarringen var fyra meter i diameter och längs kanten fanns tre resta stenar ställda i en halvcirkel. Vid undersökningen syntes avtryck efter ytterligare två större stenar som ingått i konstruktionen. Mellan de större stenblocken fanns en välbevarad kantkedja av mindre stenar. Stenarna bildade närmast raka sidor mellan de större stenblocken så anläggningen hade en femsidig form. I anläggningen gjordes fynd av brända ben, keramik, ett järnbeslag, harts och ett opar oidentifierade järnföremål. Inom domarringen fanns även en brandgrop spom innehöll brända ben, ett kamfragment av horn, en kniv och ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en individ som var mellan 18 och 64 år. Datering 320-430 e.Kr.
'1 monterad kungstiger. :: :: Text till bilden: ''Kungstigern är af alla rofdjur det, som gjort sig mest fruktadt och allmänt blifvit erkändt för grymmast och blodtörstigast. Södra Asien och en del af dithörande öar äro hemlanden för detta djur, som ej ens skonar menniskan. Berättelserna om hans framfart äro likväl ofta öfverdrifna, ty äfven tigern är rädd. Minsta buller jagar honom på flygten. Farligast är tigern under skymningen och natten. Likasom vanliga katten, lurar han på sitt rof och bemägtigar sig det i några få, starka språng. Misslyckas detta anfall, förföljer han icke det utsedda offret, utan inväntar ett nytt. Lyckas han och i detsamma blifver överrumplad, tar han det med sig på flygten och förmår släpa dubbelt sin egen vigt. Den strimmiga färgen är bland större kattarter för tigern egendomlig. /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
fotografi
Här väntas det på Kung Oscar II den 20 augusti 1890. Flickorna i de vita klänningarna och med vita band i håret stod ordnade i två led (84 st) och hade till uppgift att kasta blommor ur sina blomsterkorgar där kungen skulle gå fram. Till minne av detta får varje flicka en specialtillverkad minnesmedaljong i ett etui klätt med siden och sammet i rött, som kan bäras som halssmycke eller brosch, detta är en gåva från Grevinnan von Hallwyl. Smycket består av en präglad oval i bronsgul metall med kunglig krona och en rosenkvist i mittpartiet och med texten: Ljusne 20/8-1890 runt kanten. Ramen kring ovalen är en miniatyrkopia av Ljusnekätting, det vill säga en kätting från Ljusne kättingsmedja. En av dessa broscher finns på Ljusne bruksmuseum. Som 4:e flicka från vänster står greveparets dotter Irma von Hallwyl. I den vänstra raden med flickor står som nummer sju Augusta Fager (född 1870, gift Augusta Persson, mor till Oskar Persson, Ljusne). Mannen längst fram till vänster heter Daniel Wallin. Vid standaret står Sjökvist som senare flyttade till Vallvik.
Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.