Mörrum
Från 299 kr
man, män, gruppbild, staty, fotografi, photograph
Resebild, Folk, Hustak, Bostadshus, Stadsbild, Utsikt, Fotografi, Photograph
Vallingatan 1, totempåle, Wallingatan 1, exteriör, Etnografiska museet, fotografi, photograph@eng
Trots att den så kallade Westmanska gården invid Stora torget i Linköping revs så sent som 1907, har påfallande få fotografier av huvudbyggnaden bevarats för eftervärlden. Här hade den i övrigt så skicklige fotografen Didrik von Essen uppenbara bekymmer med det sena kvällsljuset, men hans vy från 1901 ger oss ändå en god föreställning om hur bebyggelsen i torgets sydvästra del tog sig ut vid tiden. Gatuhuset mot torget torde uppförts kort efter den stora stadsbranden i Linköping år 1700, som för övrigt startade i just denna gård. Gården blev under det sena 1700-talet säte för familjen Westmans blomstrande handelsrörelse och huvudbyggnaden bär tydliga spår av senare utförda om- och tillbyggnader för att bättre passa den förmögna släkten. Vid tiden för bilden ägdes stadsgården ännu av en Westman, den för Linköpings kulturliv så betydelsefulle Henric Westman, men han höll huset uthyrt och bodde själv på sin gård Valla väster om staden. I gatuplanet drevs i det centralt belägna huset som brukligt handel. Störst yta upptogs av AB Sundquists & Co, en snus- och tobaksaffär som drevs av änkefru Mathilda Ekström. I husets andra ände hade Tannefors Nya Valskvarn handel med mjöl, gryn och torrjäst, men plats gavs även för systrarna Lovisa Charlotta och Johanna Augusta Johanssons kaffeservering. I den storslagna montern mot hörnet av Bokhållaregatan gjorde fotografen Swen Swenssons reklam för sina alster. Gården revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset.
Några får vid Gråborg. Ölands största fornborg, anlagd under järnåldern men i bruk ända in i historisk tid. Intill borgen finns en medeltida kapellruin och byn Borg med ett välhävdat odlingslandskap. Gråborg är Ölands största fornborg och även en av Sveriges största anläggningar i sitt slag. Liksom Ismanstorp är den belägen centralt på ön. Borgen har tidigare benämnts Backaborg men denna benämning har efter hand flyttats över till den närliggande byn Borg. Borgmuren omsluter en yta på 210 x 160 meter och ringmurens höjd varierar 4-7 meter. Murens ursprungliga höjd har uppgått till cirka 8-10 meter med en tjocklek på cirka 10 meter. I nordväst finns en port med ett medeltida valv som förstärkt med kalkbruk. Borgen har tidigare haft ytterligare två portar, en i norr och en i söder. Enligt äldre källor har den befintliga porten tidigare krönts av ett mindre torn, även den södra porten har haft ett torn. Arkeologiska fynd Borgens betydelse under medeltid har utan tvekan varit ansenlig och bekräftas delvis av det ganska omfattande lösfyndsmaterialet, där det medeltida materialet överväger. Borgens funktion har troligen förändrats från en försvarsborg i riktning mot handelsplats och kanske ett slags administrativt centrum. När borgen 1450 tillhörde Vadstena kloster skattades i salt, vilket tyder på handelsaktiviteter. Källa Länsstyrelsen i Kalmar län.
Restaurangen Byttan i Stadsparken i Kalmar. Stadsparken i Kalmar är utlagd för att ha en centralt placerad restaurang. Denna byggdes snart efter att parken stod färdig och blev ett populärt utflyktsmål. Då restaurangen hade en form som påminde om en åttkantig smörbytta fick den namnet "Byttan" i folkmun. Med tiden förföll träbyggnaden och 1939 dömdes kökewt ut av hälsovårdsmyndigheterna. Arkitekten Sven Ivar Lind fick i uppdrag att rita en ny restaurang och 1941 invigdes den nya stadsparksrestaurangen, en ljus och luftig byggnad i modernistisk stil. Byttan var länge en sommarrestaurang öppen mellan Valborg och 30 september. I många år var den knuten till Stadshotellet vars restaurangverksamheten skars ner på sommaren så personalen kunde arbeta på Byttan. Under senare år - vi skriver nu 2021 - har Byttan varit fristående. Ett flertal koncept har provats med varierande framgång. 2008 byggdes Byttan samman med det nya konstmuseet som då flyttade från sina gamla lokaler på andra sidan Slottsvägen. Försök har gjorts att knyta samman de två men man har inte lyckats samordna öppettiderna.
Vet du något om personerna som umgås på dessa fyra bilder? Meddela gärna oss i så fall! Fotografierna sitter i ett album som har tillhört Ingegerd Berggren född 1906 i Knäred, gift Willners. Många av de andra bilderna i albumet visar byggnationen av kraftverken i Knäred och Majenfors 1906-1910, så de kan vara involverade i detta. Centrala för dessa privata fotografier verkar mannen och kvinnan till vänster vara. Hemmens interiörer bär det tidiga 1900-talets jugendprägel. (Se även bildnr VMA12190 K1e 67, 72, 34-35 m fl.)
Flygbild över Spenshults Reumatikersjukhus, tidigare sanatorium, med omgivande park och skog. Parken har anlagda promenadvägar och en damm. Gårdsytan framför byggnadens centrala parti har nu fått en strängt geometrisk utformning, där en triangel har ersatt den tidigare gårdsrundeln. (Jämför med bildnr FFH2325.) Spenshults sanatorium var ett av de så kallade jubileumssanatorierna som uppfördes med medel från konung Oskar II:s jubileumsfond. Sanatoriet invigdes 1913 som det fjärde av jubileumssanatorierna. 1952 upphörde sanatorievården vid Spenshult och byggnaden överläts till Riksförbundet för reumatism och blev Spenshults reumatikersjukhus.
Vid tiden för förra sekelskiftet hade den växande utbredningen av Linköpings centrala delar nått Linnégatan i söder. Vid tiden lades tomter ut i det så kallade Munkgärdet, där omgivningen då var i det närmaste obebyggd. När kvarteren mot dagens Torkelbergsgatan väl var fyllda med hus kom utbredningen att stanna av. Gamla Idrottsplatsen, Folkungavallen och det planerade Tinnerbäcksbadet stod i vägen för bostadsändamål. I hörnet av Repslagaregatan och Tinnerbäcksgatan (senare omdöpt till Torkelbergsgatan) lät folkskoleläraren Oscar Löwendahl uppföra bildens fastighet. Lagfarten löstes i början av år 1912 och huset stod klart kort därefter. Sedan en tid rivet till förmån för ett större flerfamiljshus. Foto 1974.
Bakom staketet hukar den ryggåsstuga som trots sitt centrala läge i Linköping kom att få stå kvar långt in i 1900-talet, enligt uppgift till 1935. Tidigare ett svårbegripligt faktum då ett flertal äldre fotografier visar stugan i ett läge längre ut mot gatan och till hinder för passerande längs Klostergatan. Den aktuella bilden från omkring 1920 förklarar rimligtvis varför huset kunde stå kvar till mitten av 1930-talet. Det tycks helt enkelt ha flyttats ett stycke in på gården och lämnat vägbanan fri. Stugan låg tills den slutligen revs invid Baptistkyrkan. Foto omkring 1920.
Ett glasnegativ där emulsionen (bildytan) oroväckande släppt från materialet. Bilden är hämtad ur bygdefotografen Emil Durlings samling och lyckligtvis är motivets centrala delar intakta. Den togs år 1897, sannolikt i trädgården till makarna Allan Lindhé och Hanna Dahlgrens bostad Ramsdal i S:t Anna. De sitter vända mot oss vid bordets långsida. Fotografen har själv kommit med och sitter till höger om paret. Kvinnan vid bordsänden är fotografens syster Hedvig Durling och grabbarna hennes söner Sigurd, Uno och Arne. Måhända stod fadern Karl Johan Hallin bakom kameran.
Otaliga är de högklassiska hus som ansetts stå i vägen för efterkrigstidens upplevda behov. Det gäller inte minst det sena 1800-talets ofta rikt putsdekorerade byggnader som vid den tidens expansion omsorgsfullt uppfördes utmed svenska städers centrala gator. Som bildens utefter Kungsgatan i Linköping med ett majestätiskt mittparti, burspråk och stick- och rundbågiga fönster. Sammantaget uttrycker huset 1860-talets prägel och möjlig byggmästare kan sökas till den välrenommerade Jonas Jonsson. Känt är att byggnaden inrymde stadens postkontor från 1873, och mer välbekant är husets hotellrörelse (Palace) in i modern tid. Modern tid innebar för fastigheten kort efter att rivningslovet beviljades 1975. Upplysningsvis kan nämnas att byggnadsnämndens beslut togs med en enda rösts övervikt.
Vy från Kanberget mot Linköpings centrala delar. Bilden är odaterad men kan bestämmas till något av 1900-talets första år. Motivet får betraktas som unikt i den bemärkelsen att det fångat hovmarskalk Carl Adolf Gyllenrams sällan avbildade bostad. Vi skymtar den herrgårdsliknande bostaden inbäddad i grönska närmast till höger. Byggnaden revs 1906 för att ge plats för det så kallade Lorichska huset med entré vid Barnhemsgatans möte med Storgatan. En annan byggnaden i bilden med få dokumentationer är huset med valmat tak -mitt i bilden- som länge fungerade som boställe för stiftets konsistorienotarie. Vägstråket i förgrunden motsvarar Västra vägens löp i Kanbergsområdet.
Utblick över den gamla kreatursvallen mot Linköpings mest betecknande byggnader. Fotoögonblicket dateras till omkring sekelskiftet 1900 och domkyrkan var då i sin nya skepnad dryga tio år gammal. Även slottet hade under 1800-talet genomgått stor förändring. Under seklets mer romantiska period hade man velat återskapa byggnaden som ett historiskt renässansslott med loftgång och praktgavlar. Det mesta av förändringarna återspeglades dock på slottets fasad mot öster, mot stadens centrala delar. En intressant detalj i bilden ses i bildens nedre, högra hörn. Där får vi en skymt av Linköpings ridhus som sällan återgivits. Ridhuset var uppfört 1885 och drevs vid tiden som aktiebolag.
Ett sällskap har dukat upp intill bostaden. Det är vad vi ser och förutom dateringen 1902 följer ingen information med bilden. Med extern hjälp har vi lyckligtvis kommit så mycket längre. Bilden togs i centrala Linköping. Husens karaktär skulle annars placera dem i stadens utkant men i kvarteret Badhusets inre grupperade sig fyra lika gårdshus, varav bilden visar de två västligast belägna. Adressen var Badhusgatan 3. Samma källa har även lyckats identifiera sällskapets inre krets. Runt det dukade bordet står tapetserare Carl Johan Teodor Jonsson vid sidan av makan Mathilda och parets uppskattningsvis fyra yngsta döttrar.
Hörntomten vid Nygatan-Bokhållaregatan i Linköping var med sitt centrala läge sannolikt bebyggd redan under medeltiden. Några detaljer om detta är dock inte kända, först i slutet av 1600-talet redovisar källor att gården då tillhörde rektorn och sedermera kyrkoherden Botvid Gladhem. Oavsett hur tomten då disponerades brann gården ned vid stadsbranden 1700. Bildens hus ger intryck av att ha uppförts vid 1700-talets mitt och hade därmed troligtvis slottsbokhållare Petter Schenling som byggherre. Under alla omständigheter kom gården länge att benämnas som den Schenlingska. Vid tiden för bilden, 1929, var byggnades bästa tider emellertid förbi och 1931 var den riven.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.