LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för P

Antal träffar: 6637
Gruppfoto på kaserngården

Stamskolorna 1925-26

Se numrering på bild 2:
7.  Evert Lund. Blev förvaltare vid I 13
8.  Ulf Larsson. Fanjunkare i I 10 reserv. Chaufför vid Arméstaben
18.  Furir Gustaf Eklöf. Fanjunkare vid Arméns underofficersskola -- AUS
19.  Furir Ivar Borg. Fanjunkare vid I 18
20.  Furir Ivar Michaelsson. Fanjunkare I 4
21.  Sergeant Nilsson
22.  Fänrik Per Kellin. General och Rikshemvärnschef
23.  Löjtnant Alrek Sundström
24.  Kapten Carl Ragnar Sterky. Kompanichef
25.  Löjtnant Malcolm Frithz
26.  Löjtnant Gösta Klettner
27.  Fanjunkare Carl Johan Falk. Löjtnants avsked
28.  Sergeant Knut Johansson. Förvaltare och kommunalpolitiker
29.  Sergeant Aldor Leijon. Fanjunkare på I 14
30.  Furir Axel Branting. Fanjunkare i I 10 reserv
31.  Indelt soldat Ekström. Dagkorpral
38.  Algot Öhlin. Telereparatör
41.  Volontär Jonsson. Fanjunkare i reserven
43.  Eric Nord. Förrådsförman
44.  Jonas Ensjö. Signalfurir. Polis i Eskilstuna
47.

Gruppfoto på kaserngården Stamskolorna 1925-26 Se numrering på bild 2: 7. Evert Lund. Blev förvaltare vid I 13 8. Ulf Larsson. Fanjunkare i I 10 reserv. Chaufför vid Arméstaben 18. Furir Gustaf Eklöf. Fanjunkare vid Arméns underofficersskola -- AUS 19. Furir Ivar Borg. Fanjunkare vid I 18 20. Furir Ivar Michaelsson. Fanjunkare I 4 21. Sergeant Nilsson 22. Fänrik Per Kellin. General och Rikshemvärnschef 23. Löjtnant Alrek Sundström 24. Kapten Carl Ragnar Sterky. Kompanichef 25. Löjtnant Malcolm Frithz 26. Löjtnant Gösta Klettner 27. Fanjunkare Carl Johan Falk. Löjtnants avsked 28. Sergeant Knut Johansson. Förvaltare och kommunalpolitiker 29. Sergeant Aldor Leijon. Fanjunkare på I 14 30. Furir Axel Branting. Fanjunkare i I 10 reserv 31. Indelt soldat Ekström. Dagkorpral 38. Algot Öhlin. Telereparatör 41. Volontär Jonsson. Fanjunkare i reserven 43. Eric Nord. Förrådsförman 44. Jonas Ensjö. Signalfurir. Polis i Eskilstuna 47. "15-Pelle" Pettersson. Senare kapten Pernler, I 8 48. W Axelsson. Fanjunkare i reserven. Fjärdingsman i Gottröra 54. Bertil Lindblad. Fanjunkare i reserven på P 1. 56. Lindström. Fanjunkare i reserven. 59. Ernst Bergman. Förvaltare 62. O Nyberg. Löjtnant på I 13 63. L Ek 67. B Olsson. Chaufför vid IV. Milostaben 68. E Pettersson. Sjukvårdare 71. Hugo Landin. Vaktmästare i Försvarsstaben 73. Erik Jansson. Namnbyte till Järhammer. Fanjunkare i reserven. 75. Sandell 76. Hallberg. Järvägstjänsteman i Västerås 79. Hugo Karén. Fanjunkare i reserven. Byrådirektör i Försvarets anställningsbyrå.

Från 299 kr

Museifartyget Pommern

1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg

1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut.

1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg.

1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget.

1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin

1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen.

1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi.

1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad.

1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum.

1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare.

2003 POMMERN fyllde 100 år.

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Interiör från packrummet på Kalmar Nya Tapetfabrik.

Kalmar Nya Tapetfabrik hade sitt ursprung i Gränna 1867. Tillverkningen flyttades till Kalmar 1882 där en byggnad uppförts på Fabriksgatan. Mitt emot byggdes Sandbäcks Kakelugnsfabrik och dessa två fabriker gav gatan sitt namn. Det ursprungliga namnet på fabriken var J. P. Johanzon & Co, Kalmar Tapetfabrik. Johanzon fick så småningom en delägare, Carl Johansson. Rörelsen utvidgades och under 1885 köptes det in många nya moderna maskiner. 1888 såldes fabriken till John Schwartz, som efter en tid fick två nya delägare, Christian Hofverberg och Robert Biesenbach. Tre år senare sålde Schwartz sin andel till Hofverberg. Tapetfabriken ombildades 1902 till aktiebolag med namnet Kalmar Nya Tapetfabrik och Hofverberg som VD. I början på 1900-talet arbetade där ca 40 personer. Vid förra sekelskiftet producerade man årligen ca 1 200 000 tapetrullar. Fabriken ödelades vid en brand 1912 men återuppbyggdes. När Hofverberg avled 1916 blev Isak af Ekenstam ny VD. Fabriken fick ett fint renommé 1918 när den blev kunglig hovleverantör. Ernst Lindh övertog K. 1921 och senare kom sönerna Björn och Ulf att driva företaget. Fabriken flyttade 1939 till ett nybyggt industrihus vid Södra vägen, ritat av arkitekt Gösta Gerdsiö. Anläggningen byggdes till 1945 och 1960. K. utvecklades till en av Europas modernaste och som mest var ca 70 personer anställda. En del av produktionen gick på export. Man använde sig av varumärket Calma tapeter. K. drev även två affärer, en på Fabriksgatan och en kemikalieaffär i Odd Fellowhuset. År 1970 köptes K. av Tapetinvest AB och ingick så småningom i ECO Tapeter AB. Produktionen i Kalmar upphörde 1971. Sedan 1972 finns dansrestaurangen Sandra i de tidigare fabrikslokalerna.

Källa:Kalmar Lexicon

Interiör från packrummet på Kalmar Nya Tapetfabrik. Kalmar Nya Tapetfabrik hade sitt ursprung i Gränna 1867. Tillverkningen flyttades till Kalmar 1882 där en byggnad uppförts på Fabriksgatan. Mitt emot byggdes Sandbäcks Kakelugnsfabrik och dessa två fabriker gav gatan sitt namn. Det ursprungliga namnet på fabriken var J. P. Johanzon & Co, Kalmar Tapetfabrik. Johanzon fick så småningom en delägare, Carl Johansson. Rörelsen utvidgades och under 1885 köptes det in många nya moderna maskiner. 1888 såldes fabriken till John Schwartz, som efter en tid fick två nya delägare, Christian Hofverberg och Robert Biesenbach. Tre år senare sålde Schwartz sin andel till Hofverberg. Tapetfabriken ombildades 1902 till aktiebolag med namnet Kalmar Nya Tapetfabrik och Hofverberg som VD. I början på 1900-talet arbetade där ca 40 personer. Vid förra sekelskiftet producerade man årligen ca 1 200 000 tapetrullar. Fabriken ödelades vid en brand 1912 men återuppbyggdes. När Hofverberg avled 1916 blev Isak af Ekenstam ny VD. Fabriken fick ett fint renommé 1918 när den blev kunglig hovleverantör. Ernst Lindh övertog K. 1921 och senare kom sönerna Björn och Ulf att driva företaget. Fabriken flyttade 1939 till ett nybyggt industrihus vid Södra vägen, ritat av arkitekt Gösta Gerdsiö. Anläggningen byggdes till 1945 och 1960. K. utvecklades till en av Europas modernaste och som mest var ca 70 personer anställda. En del av produktionen gick på export. Man använde sig av varumärket Calma tapeter. K. drev även två affärer, en på Fabriksgatan och en kemikalieaffär i Odd Fellowhuset. År 1970 köptes K. av Tapetinvest AB och ingick så småningom i ECO Tapeter AB. Produktionen i Kalmar upphörde 1971. Sedan 1972 finns dansrestaurangen Sandra i de tidigare fabrikslokalerna. Källa:Kalmar Lexicon

Från 299 kr

Museifartyget Pommern

1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg

1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut.

1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg.

1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget.

1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin

1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen.

1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi.

1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad.

1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum.

1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare.

2003 POMMERN fyllde 100 år.

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Fredriksdahls tändsticksfabrik. Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)"/>

Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)" >Tändsticksetikett från Fredriksdahls tändsticksfabrik. "Fredriksdahls Tändsticksfabriks Paraffinerade Säkerhetständstickor" Fredriksdahls Tändsticksfabrik har sitt ursprung i den tändsticksfabrik som startades 1847 i Vassmolösa av Frans Otto >Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)

Från 299 kr

Karl Olsgården.

Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken.

Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek.
Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. 

Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare.
Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger.
In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret.

Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon.
På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor.

Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848.

(Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Från 299 kr

Karl Olsgården.

Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken.

Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek.
Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. 

Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare.
Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger.
In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret.

Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon.
På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor.

Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848.

(Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Från 299 kr

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården.
Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta – Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken ”fattigpalats” oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården. Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta – Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken ”fattigpalats” oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår