En kvadratisk stensättning, anläggning 3, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Stensättningen var 2,5x2,5 meter stor och i den gjordes fynd av brända ben, keramik, en nit av brons och järn samt ett oidentifierat järnsstycke. med sydport. Under en locksten i anläggningen fanns en skålformad brandgrop som, blandat med kol och sot innehöll brända ben, keramik, ett fibulafragment, en bronsnit samt harts. Den osteologiska anlysen visade att benen kom från en individ som var mellan 18 och 44 år. Datering 320-440 e.Kr. Anläggningen finns även med på foto JMF.00318-17 och -18
Från 299 kr
Bröderna Hansson AB, Norra Centralgatan 15, Gävle. 8 februari 1945. Direktör Oscar Hansson och brodern Wille var chef för anläggningen i Storvik, den ursprungliga i brödernas lilla bilimperium. Företaget försäljer: General Motors samtliga märken av person- och lastbilar. Scania Vabis lastbilar och bussar. Gasgeneratorer för både kol- och veddrift. Gengasbränsle, bensin, smörjoljor, velocipeder, radiomottagare etc. Bilverkstad, gengas-service och bärgningsbil. Som mest var det ca 42 personer i verkstaden i Gävle. Bilbranschen är föränderlig. Det kom nya märken och nya konkurrenter och marknaden försvann under Bröderna Hanssons fötter. Det blev konkurs, och i dag är detta stora företag nästan bortglömt.
Frälsningsarmén spelar musik och sjunger på Domus varuhus vid Frölundagatan i Mölndals centrum, år 1983. Fotografi taget av Harry Moum, HUM, för publicering i Mölndals-Posten, vecka 49 1983, med bildtexten: "Sångarglädje smittar Frälsningsarmén jobbar året runt på torg och gator, men den lägger nog på ett extra kol när det närmar sig jul. Vi givare är i alla fall litet mer frikostiga i dessa tider. Fotografen smittades av deras sångarglädje i Domus varuhus och kunde inte låta bli att föreviga dem. Foto: HUM"
Gävle - Dala Järnväg, GDJ H3 72. Vid järnvägsspåret mellan Falun och Storvik Tillverkad av: Vagn & Fabriksaktiebolaget i Falun 1918 Tillverkningsnr.: 254 LLängd: 17,41 m. Ångtryck: 12 kg/cm* Mat. vikt: 51 tons Tjänstevikt: 57 tons Tendervikt: 16 tons DrivhjulsØ: 1,72 m. Kol: 5 tons Vatten: 14 m* .Hastighet: 90 km/h Antal: 31 stk. De stora privatbanornas snälltågslok blev den s. k. H3-typen, som från 1910 anskaffades av BJ, SWB och senare även av GDJ, SDJ och HHJ. H3-loket var en sexkopplad tendermaskin med invändiga cylindrar, sth. 90 km/t och uppfyllde privatbanornas fodringer på moderata axeltryck.
En kvadratisk stensättning, anläggning 3 (nederst) och en rektangulär stensättning (överst), anläggning 4, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 3 var 2,5x2,5 meter stor och i den gjordes fynd av brända ben, keramik, en nit av brons och järn samt ett oidentifierat järnsstycke. med sydport. Under en locksten i anläggningen fanns en skålformad brandgrop som, blandat med kol och sot innehöll brända ben, keramik, ett fibulafragment, en bronsnit samt harts. Den osteologiska anlysen visade benen kom från en individ som var mellan 18 och 44 år. Datering 320-440 e.Kr. Anläggning 4 var 1,7x1,2 meter stor och innehöll spridda brända ben och en brandgrop vari fynd av brända ben, ett beslag av järn och pärlor av glas gjordes. Den osteologiska analysen visade att benen kom från ett barn som var mellan 0-7 år gammal. Anläggningarna finns även avbildade på foto JMF.00318-18 och anläggning 3 även på JMF.00318-16.
Hus/källare som framkommit vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Abborren i centrala Jönköping. På bilden syns syllstenarna tydligt. Vid den bortre kortsidan syns en tröskelsten. Det mörka lagret invändigt har kommit sig av att källaren, kort efter byggandet, verkar ha fått problem med fukt och säkert även periodvis stående vatten. Som en lösning lade man först in flera lager av sand och trägolv men även detta drabbades av fukten. För att råda bot på detta permanent, hämtades använda gjutformar i bränd lera och lades på som ett tjockt golvlager. Lagret som var uppblandat med kol och sot var upp emot 0,3 meter tjockt. Golvnivån höjdes så mycket att en ny ingång måste göras och det är denna som syns vid tröskelstenen.
En kvadratisk stensättning, anläggning 3 (överst) och en rektangulär stensättning (nederst), anläggning 4, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 3 var 2,5x2,5 meter stor och i den gjordes fynd av brända ben, keramik, en nit av brons och järn samt ett oidentifierat järnsstycke. med sydport. Under en locksten i anläggningen fanns en skålformad brandgrop som, blandat med kol och sot innehöll brända ben, keramik, ett fibulafragment, en bronsnit samt harts. Den osteologiska anlysen visade att benen kom från en individ som var mellan 18 och 44 år. Datering 320-440 e.Kr. Anläggning 4 var 1,7x1,2 meter stor och innehöll spridda brända ben och en brandgrop vari fynd av brända ben, ett beslag av järn och pärlor av glas gjordes. Den osteologiska analysen visade att benen kom från ett barn som var 0-7 år gammal. Anläggningarna finns även avbildade på foto JMF.00318-17 och anläggning 3 även på JMF.00318-16.
Män i arbete med att lasta kolsäckar vid Kolimporten. Företaget grundades år 1935 som en fortsättning av Herman Geijers & Co AB:s under många år bedrivna kolhandel. Direkt från utlandet importerade bolaget kol och koks, som efter krossning och sortering såldes i minut i Karlstad med omnejd samt i parti till återförsäljare och industrier i Värmland. Krossning och sortering av den importerade koksen ägde rum vid ett år 1939 uppfört modernt kross- och sorteringsverk, varigenom koks erhölls i lämpig styckstorlek för alla uppvärmningsändamål. År 1940 upptog bolaget tillverkning och försäljning av bilved och bilkol, för vilket ändamål ett kapverk och större modernt krossverk för råkol uppförts vid upplaget vid yttre hamnen. Företaget bedrev försäljning av bensin, fotogen och oljor. 1944 blev företaget representant för Nynäs Petroleum AB i Värmland. Bolagets verkställande direktör var Algot Tellfors. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Statens Järnvägar, SJ Na 1406 vid uppförandet av Fjällbo Verkstad i Göteborg. Tillverkad av: ASJ-F 1918 Tillverkningsnr.: 261 Längd: 9,9 m. Ångtryck: 12 kg/cm* Mat. vikt: 44,6 tons Tjänstevikt: 56,4 tons Tendervikt: DrivhjulsØ: 1,2 m. Kol: 1,5 tons Vatten: 7 m* Hastighet: 45 km/h Antal: 44 stk Av de ursprungliga 64 åttakopplade våtångloken typ N ombyggdes 1922-32 sammanlagt 44 maskiner till överhettning sedan man ansett det ekonomisk motiverat. Loken erhöll vid ombyggnaden littera Na, vilket år 1942 förändrades till typ N i det nya litterasystemet. 7 lok såldes 1934-49 till JLJ, NBJ och SSJ. Fyra lok såltes till de holländska statsgruvorna. År 1948 övertogs från Gävle - Dala Järnväg fyra våtånglok, vilka 1948-49 ombyggdes till överhettningslok. Kvarvarande lok slopades 1973.
Gasverket i Värtan, även kallat Värtagasverket.
En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.
Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.