Information avskriven från aktomslag runt fotokortet: "Originalet 'Almenacka' (Almenackan). Han är mycket omskriven i hembygdslitteraturen om Mölndal och Göteborg. Han vandrade vida omkring och vandrade igenom vår bygd ibland. Uppgifterna om honom är osäkra. Han skall ha hetat Johannes. Efternamnet var Andersson, Kortvett eller Olsson. Enligt någon uppgift var han född i Kållered, enligt andra i Örgryte." Fotografiet är något fläckigt och har gulnat med tiden, men det går ändå att se "Almenacka" i helkroppsfigur. Lägg även märke till att han verkar halvstå eller luta sig bakåt mot någonting som kan liknas vid en smal, hög pall eller motsvarande. Orsaken till detta antagande är för att mellan hans fötter syns ett träben, liknande på en hög pall, skymta fram. Dessutom syns tydligt hur han har händerna i byxfickorna, vilket skulle kunna vara möjligt om fotografen har bett om att få en mer avslappnad bild.
Från 299 kr
Söder om kyrkan var förr bara åkrar, så när som på en liten markplätt avsatt för sockenmagasinet mitt emot kyrkans södra stiglucka. 1897 flyttade man sockenmagasinet till öster om kyrkan där förut skolan låg och byggde en ny modern skola framför kyrkan. Vid skolans synliga gavel och tre fönster in på långsidan låg den s k storskolan och vid andra gaveln med två fönster på långsidan låg småskolan. I vinkelbygget var det lärarbostäder. Skolan är således endast 5 år gammal på bilden. Någon väg till Sunnkörke och Gannor gick inte förbi skolan vid denna tid. En östlig väg gick från kurvan vid Lau f d kvarn och en västlig, "Trullkväiar" kallad, gick från kurvan vid Botels och snett upp mot Gannor. Träden runt kyrkan är troligen planterade på 1840-talet och kompletterade främst på norra sidan på 1880-talet. Lägg märke till pojkarna (?) som klättrat upp på kyrkans taknock!
1. Måttbäda. Använd till att mäta upp och utmärka avstånden mellan spikarna i borden på en skötbåt. Med stiften i brädan trycker man i bordkanten ett märke där spiken skall slås in. 2. Syl att borra spikhålen med. 3. Järnhake, över vars krokiga spets man kröker spikändarna, som sedan slås in i bordet. 4. Passare av järn. Använd att på vrångämnet rita ut vrångens form. Passarens en ben föres tätt efter borden och deras avsatser, medan man med det andra benet på vrångämnet drar upp den rits, efter vilken vrången sedan hugges till. Passaren har ursprungligen varit betydligt längre, men har nötts av under mångårig användning först av E.A. Viklund, sedan sonen K.A. Viklund och senast av dennes söner. Verktygen köpta av båtbyggaren K.A. Viklund den 11.7 1952 till Sjöhistoriska museet genom Olof Hasslöf.
Statens Järnvägar, SJ Detta fotografi har särskilt framställts efter ett gammalt vykort genom förmedling av Jularbo fotografister anstalt, innehavare HJ.Eriksson som skänkt det till historiken över Jularbo station. Omstånde foto, som efter stora ansträngningar av f.d. stins Dubois letades fram ur gammla gömmor, härstammar från år 1904 den 23n mars. Var god lägg märke till dom blommande prydnadsbuskarna, vilka sålunda förtäljer om den ridiga våren det året. Interessnt är den dåtida infartssignalen med dess plsering mittför stationshuset. Till höger om infartssignalen står Stins Dubois samt intill honom,tillsammans med sin lilla son, står stfru Lilja.Sonen Rickard är numera förste kontorist på Biljettexpeditionen vid Stockholms central. Fotogenlycktan på stationshusets vägg talar om hur belysningsförhållanden på den tiden voro ordnade efter de dåtida resursern som stodo till buds.Det gamla förmäma stationshuset är alltjämt då detta skrivs i bruk.Dess stillsamma och behagliga" fick-tack" skänker mig både ro och arbetsglädje.Karl Bergman.( Tillhör Jularbo Stations historia.)
Avtackning 1961 Bild 1: Inför pensionsavgång avtackas här kapten Karl Erik Ekegrén och musikfanjunkare Fredrik Ölveborn av överste Virgin. Bild 2: Bakom de uppvaktade ser vi representanter ur officerskåren. Till höger ur underofficerskåren. Namn, se bild 3. Bild 3: 1. Gustaf "Putte" Söderblom -- son till fd Ärkebiskopen Nathan Söderblom 2. Åke Höijer 3. Hans Sjöcrona 4. Gerhard Hjukström 5. K E Ekegrén 6. F Ölveborn 7. Eric "Floda" Johansson 8. Alf Gustafsson 9. Ingemar Nilsson -- flyttade till I 2 i Karlstad 10. Ture Wargloo 10,1. bakom Ture står Tryggve Andersson 10,2. i m/59 med koppel ser vi Kurt Schymberg 10,3. bakom Kurt skymtar Roland Borg 11. Allan Rickardsson 11,1. Karl- Johan Bergman 12. Åke Erbén 13. Axel Ejerfeldt 14. F-I Virgin 15. Ernst Bergman 15,1. Holger Aggeborn Lägg märke till att man till den nya fältuniformen m/59 bar koppel. Den möjligheten togs snart bort i uniformsreglementet.
'Vy från Ekebacken där Göteborgs Naturhistoriska Museum ligger. Eken och parkeringen vid gamla entren, riktning mot Skansen Kronan. :: :: Ingår i serie med fotonr. 7129:1-5 med bilder tagna för projekt ''Då och Nu'' inom bildaccessprojektet, produktion för vastarvet.se. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr. 928. Bildtext där: :: Bilden från 1914 är tagen av John W Johansson och visar Ekebacken i Slottsskogen innan Naturhistoriska museet börjat byggas. Vyn visar en solitär vindpinad ek och i fonden Skansen Kronan. Museet invigdes 1923 och inför byggnationen fick bland annat denna ek stå kvar. Samtida tidningsartiklar var både för och emot att spara på de träd som fanns på kullen. Eken, kallad hängeken, kom att stå vid entrén och blev som ett vårdträd för museet. :: :: Idag då entrén är flyttad är det kanske mest de som parkerar på parkeringen vid eken som lägger märke till den. Tar man en titt ser man att trädet har haft ytterligare två huvudgrenar. En av dem sågades bort i början av 1930-talet för att inte växa in i husväggen. Numera växer en liten glasbjörk där grenen satt och ekens ihåliga stam har fyllts igen av cement.'
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.