LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för Kommité

Antal träffar: 656
På baksidan av den vänstra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids mamma [?]. I nederkanten står med bläck: 18 1/2 år gammal. 
På baksidan av den högra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids farmor och farfar. I nederkanten står med bläck: Augusti 1861. Edv. Ths.
 
De båda blyertsanteckningarna ser ut att vara samma handstil och de båda bläckanteckningarna ser ut att vara en annan handstil, sannolikt Edvards.
 
Edvard var far till Alfred, vars bilder ni har i ert arkiv.  Alfred var Gottfrids storebror. Gottfrid var min farfar. Gottfrids mamma, alltså Edvards hustru, hette Jenny. Hon var född den 18 februari 1843. Då Edvard tog bilden var hon 18 1/2 år, så det var i augusti 1861, samtidigt med bilden på föräldrarna. Edvard och Jenny gifte sig på våren 1867, så när bilden togs var de kanske nykära. Gottfrids farfar och farmor, alltså Edvards far och mor, hette Johan och Eva Sofia.
 
Famijljen flyttade till Hallsberg 1868. När Edvard tog bilderna bodde han och föräldrarna i Torshälla (eller om det var Eskilstuna, jag kan ta reda på det). Det var alltså inte Örebro län. Men eftersom de här bilderna har nära anknytning till Alfreds bilder, som ni har, vore det naturligt att förvara dem alla tillsammans.
 
Jag hittade de här bilderna när jag tog reda på min mammas saker. Hon avled i höstas. Mamma och pappa hade många saker från Gottfrid, min farfar. Så de båda bilderna har kommit den vägen till mamma.

På baksidan av den vänstra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids mamma [?]. I nederkanten står med bläck: 18 1/2 år gammal. På baksidan av den högra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids farmor och farfar. I nederkanten står med bläck: Augusti 1861. Edv. Ths. De båda blyertsanteckningarna ser ut att vara samma handstil och de båda bläckanteckningarna ser ut att vara en annan handstil, sannolikt Edvards. Edvard var far till Alfred, vars bilder ni har i ert arkiv. Alfred var Gottfrids storebror. Gottfrid var min farfar. Gottfrids mamma, alltså Edvards hustru, hette Jenny. Hon var född den 18 februari 1843. Då Edvard tog bilden var hon 18 1/2 år, så det var i augusti 1861, samtidigt med bilden på föräldrarna. Edvard och Jenny gifte sig på våren 1867, så när bilden togs var de kanske nykära. Gottfrids farfar och farmor, alltså Edvards far och mor, hette Johan och Eva Sofia. Famijljen flyttade till Hallsberg 1868. När Edvard tog bilderna bodde han och föräldrarna i Torshälla (eller om det var Eskilstuna, jag kan ta reda på det). Det var alltså inte Örebro län. Men eftersom de här bilderna har nära anknytning till Alfreds bilder, som ni har, vore det naturligt att förvara dem alla tillsammans. Jag hittade de här bilderna när jag tog reda på min mammas saker. Hon avled i höstas. Mamma och pappa hade många saker från Gottfrid, min farfar. Så de båda bilderna har kommit den vägen till mamma.

Från 299 kr

På baksidan av den vänstra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids mamma [?]. I nederkanten står med bläck: 18 1/2 år gammal. 
På baksidan av den högra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids farmor och farfar. I nederkanten står med bläck: Augusti 1861. Edv. Ths.
 
De båda blyertsanteckningarna ser ut att vara samma handstil och de båda bläckanteckningarna ser ut att vara en annan handstil, sannolikt Edvards.
 
Edvard var far till Alfred, vars bilder ni har i ert arkiv.  Alfred var Gottfrids storebror. Gottfrid var min farfar. Gottfrids mamma, alltså Edvards hustru, hette Jenny. Hon var född den 18 februari 1843. Då Edvard tog bilden var hon 18 1/2 år, så det var i augusti 1861, samtidigt med bilden på föräldrarna. Edvard och Jenny gifte sig på våren 1867, så när bilden togs var de kanske nykära. Gottfrids farfar och farmor, alltså Edvards far och mor, hette Johan och Eva Sofia.
 
Famijljen flyttade till Hallsberg 1868. När Edvard tog bilderna bodde han och föräldrarna i Torshälla (eller om det var Eskilstuna, jag kan ta reda på det). Det var alltså inte Örebro län. Men eftersom de här bilderna har nära anknytning till Alfreds bilder, som ni har, vore det naturligt att förvara dem alla tillsammans.
 
Jag hittade de här bilderna när jag tog reda på min mammas saker. Hon avled i höstas. Mamma och pappa hade många saker från Gottfrid, min farfar. Så de båda bilderna har kommit den vägen till mamma.

På baksidan av den vänstra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids mamma [?]. I nederkanten står med bläck: 18 1/2 år gammal. På baksidan av den högra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids farmor och farfar. I nederkanten står med bläck: Augusti 1861. Edv. Ths. De båda blyertsanteckningarna ser ut att vara samma handstil och de båda bläckanteckningarna ser ut att vara en annan handstil, sannolikt Edvards. Edvard var far till Alfred, vars bilder ni har i ert arkiv. Alfred var Gottfrids storebror. Gottfrid var min farfar. Gottfrids mamma, alltså Edvards hustru, hette Jenny. Hon var född den 18 februari 1843. Då Edvard tog bilden var hon 18 1/2 år, så det var i augusti 1861, samtidigt med bilden på föräldrarna. Edvard och Jenny gifte sig på våren 1867, så när bilden togs var de kanske nykära. Gottfrids farfar och farmor, alltså Edvards far och mor, hette Johan och Eva Sofia. Famijljen flyttade till Hallsberg 1868. När Edvard tog bilderna bodde han och föräldrarna i Torshälla (eller om det var Eskilstuna, jag kan ta reda på det). Det var alltså inte Örebro län. Men eftersom de här bilderna har nära anknytning till Alfreds bilder, som ni har, vore det naturligt att förvara dem alla tillsammans. Jag hittade de här bilderna när jag tog reda på min mammas saker. Hon avled i höstas. Mamma och pappa hade många saker från Gottfrid, min farfar. Så de båda bilderna har kommit den vägen till mamma.

Från 299 kr

Denna part tycks ha kommit till omkring 1690 och ägdes då av Lars Rassmusson och hans fru Margareta Jacobsdotter. Deras dotter Anna Larsdotter född 1702 var gift med båtsmannen Mattias Thomsson Garde och de fick dottern Margareta Mattisdotter 1730. Hon gifte sig 1748 med Rassmus Larsson från Ammunde i Burs och de tog över gårdsparten omkring 1750. Deras yngsta dotter Margareta Rassmidotter född 1759 ärvde parten. Hon gifte sig 1790 med Lars Larsson född 1761 från Smiss och deras son Rassmus Larsson född 1799 blev näste husbonde.

Rassmus Larsson gifte sig 1821 med Catarina Maria Olofsdotter född 1796 från Linde och deras äldsta dotter Sara Margareta född 1823 blev näste ägare när hon gifte sig 1840 med Lars Persson född 1816 från Fie. Deras yngste son Jakob Larsson född 1850 blev näste ägare, gift med Lovisa född 1848 från När. Deras äldsta dotter Emma född 1876 övertog gårdsparten 1899, gift med Oskar Danielsson född 1871 från Fie. Sonen Harry Danielsson född 1903 blev näste ägare 1936, gift 1930 med Elsa Larsson född 1906 från Botels. De fick tre döttrar, varav yngsta dottern Vivi född 1937 tog över gårdsparten omkring 1968, gift med Irving Löfgren från Dalbo i Halla. De fick barnen Katarina och Sylve och 1990 tog Sylve född 1960 över, sambo med Carina Olsson född 1963 från Hallute på När. De har döttrarna Jeanette född 1988 och Veronica född 1991.

Från vänster ser vi Lovisa 56 år, maken Jakob Larsson 54 år, dottern Emma 28 år, dotterdottern Annie knappt 4 år, mågen Oskar Danielsson 32 år med dottersonen Harry knappt 1 år i barnvagnen. Ynglingen t h är hittills okänd. Gårdsplanen tycks delvis tjäna som vedbacke. Mot trädet står en stor mängd trolar, färdiga att använda till tunar, sådana stod det vid nästan varje gårdspart.

Denna part tycks ha kommit till omkring 1690 och ägdes då av Lars Rassmusson och hans fru Margareta Jacobsdotter. Deras dotter Anna Larsdotter född 1702 var gift med båtsmannen Mattias Thomsson Garde och de fick dottern Margareta Mattisdotter 1730. Hon gifte sig 1748 med Rassmus Larsson från Ammunde i Burs och de tog över gårdsparten omkring 1750. Deras yngsta dotter Margareta Rassmidotter född 1759 ärvde parten. Hon gifte sig 1790 med Lars Larsson född 1761 från Smiss och deras son Rassmus Larsson född 1799 blev näste husbonde. Rassmus Larsson gifte sig 1821 med Catarina Maria Olofsdotter född 1796 från Linde och deras äldsta dotter Sara Margareta född 1823 blev näste ägare när hon gifte sig 1840 med Lars Persson född 1816 från Fie. Deras yngste son Jakob Larsson född 1850 blev näste ägare, gift med Lovisa född 1848 från När. Deras äldsta dotter Emma född 1876 övertog gårdsparten 1899, gift med Oskar Danielsson född 1871 från Fie. Sonen Harry Danielsson född 1903 blev näste ägare 1936, gift 1930 med Elsa Larsson född 1906 från Botels. De fick tre döttrar, varav yngsta dottern Vivi född 1937 tog över gårdsparten omkring 1968, gift med Irving Löfgren från Dalbo i Halla. De fick barnen Katarina och Sylve och 1990 tog Sylve född 1960 över, sambo med Carina Olsson född 1963 från Hallute på När. De har döttrarna Jeanette född 1988 och Veronica född 1991. Från vänster ser vi Lovisa 56 år, maken Jakob Larsson 54 år, dottern Emma 28 år, dotterdottern Annie knappt 4 år, mågen Oskar Danielsson 32 år med dottersonen Harry knappt 1 år i barnvagnen. Ynglingen t h är hittills okänd. Gårdsplanen tycks delvis tjäna som vedbacke. Mot trädet står en stor mängd trolar, färdiga att använda till tunar, sådana stod det vid nästan varje gårdspart.

Från 299 kr

Det här är ett annat av småställena vid det som kallades Sandbo Ainar neråt Närkån och som före skiftet tillhörde När. Där hade man kanske ett par tunnland jord så man kunde ha 1-2 kor och några smådjur. Försörjde sig fick man göra som arbetare på gårdarna i bygden och som fiskare. Det var knapert, bara att hålla vedbrand när man ingen skog hade var ett stort problem.

Det här stället ser ut att ha kommit till på 1830-talet. Fördubblingsbåtsmannen Olof Perssons på När son arbetskarlen Gustav Mattzin född 1796 kan ha etablerat sig här tillsammans med sin fru Eva Mårtensdotter född 1796 från Rangsarve i Alskog. De fick 4 barn varav yngsta dottern Brita Greta född 1835 tog över stället. Hon gifte 1862 sig med fiskaren Olof Olofsson Laurell född 1830 från Snausarve.

Laurells fick 5 barn och äldsta dottern Greta Stina född 1863 blev nästa ägare tillsammans med sin man Karl Berggren från Augerum i Blekinge. De gifte sig 1895 och fick två söner, där den yngste Edvin Berggren född 1905 tog över stället 1932. Han gifte sig samma år med Hilma Tomasson född 1905 från Öndarve på När och de bedrev ett litet jordbruk till inpå 1960-talet. De fick dottern Ingrid Berggren gift Johansson 1932 och sonen Sven Berggren född 1934. Hilma överlämnade stället till sina barn 1987.

På bilden ser vi Greta Stina Berggren, 45 år, sonen Edvin, 3 år, maken Karl Berggren av okänd ålder, sonen Johan, 12 år, och fadern Olof Laurell, 78 år. De står framför bostadshuset, en rätt liten s k ofullständig bulparstuga som nyligen panelats med stående bräder i bulfälten. Huset kan ha varit byggt på 1830-talet, möjligen var det äldre och hitflyttat. Till höger skymtar en ladugård.

Det här är ett annat av småställena vid det som kallades Sandbo Ainar neråt Närkån och som före skiftet tillhörde När. Där hade man kanske ett par tunnland jord så man kunde ha 1-2 kor och några smådjur. Försörjde sig fick man göra som arbetare på gårdarna i bygden och som fiskare. Det var knapert, bara att hålla vedbrand när man ingen skog hade var ett stort problem. Det här stället ser ut att ha kommit till på 1830-talet. Fördubblingsbåtsmannen Olof Perssons på När son arbetskarlen Gustav Mattzin född 1796 kan ha etablerat sig här tillsammans med sin fru Eva Mårtensdotter född 1796 från Rangsarve i Alskog. De fick 4 barn varav yngsta dottern Brita Greta född 1835 tog över stället. Hon gifte 1862 sig med fiskaren Olof Olofsson Laurell född 1830 från Snausarve. Laurells fick 5 barn och äldsta dottern Greta Stina född 1863 blev nästa ägare tillsammans med sin man Karl Berggren från Augerum i Blekinge. De gifte sig 1895 och fick två söner, där den yngste Edvin Berggren född 1905 tog över stället 1932. Han gifte sig samma år med Hilma Tomasson född 1905 från Öndarve på När och de bedrev ett litet jordbruk till inpå 1960-talet. De fick dottern Ingrid Berggren gift Johansson 1932 och sonen Sven Berggren född 1934. Hilma överlämnade stället till sina barn 1987. På bilden ser vi Greta Stina Berggren, 45 år, sonen Edvin, 3 år, maken Karl Berggren av okänd ålder, sonen Johan, 12 år, och fadern Olof Laurell, 78 år. De står framför bostadshuset, en rätt liten s k ofullständig bulparstuga som nyligen panelats med stående bräder i bulfälten. Huset kan ha varit byggt på 1830-talet, möjligen var det äldre och hitflyttat. Till höger skymtar en ladugård.

Från 299 kr

FLYGARGRAVARNA  De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin).  	De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944.  	 Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.)  Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.)  Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen.  Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes.  Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003.  Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM.  Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg.  Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)

FLYGARGRAVARNA De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin). De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944. Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.) Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.) Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen. Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes. Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003. Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM. Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg. Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)

Från 299 kr

Bild 1:Familjen Wikander från Borås köpte tomt i Digesgård 1975.  Bild 2 o 3:Hösten 1976 var bygglovet klart och lantmäteriets folk utstakade för huset.  Bild 4:Under byggtiden bodde familjen Wikander i husvagn på tomten. Sommar som vinter. Här tar Lars Wikander det allra första spadtaget på det som ska bli ett sommarparadis.  Bild 5:Det börjar med raka diken där grunden ska gjutas. Familjens hund Simon hjälper till.  Bild 6:Rätsnörena spänns för att alla vinklar ska bli exakta.  Bild 7:Nu är det klart för gjutning. Vila med fika då gäster dyker upp.  Bild 8:Lars Wikander passar till armeringsjärnen för grundsulan  Bild 9:Den beställda betongen har kommit. Sonen Johan inspekterar.  Bild 10:Grundsulan är gjuten och kontrollmäts. Lars Wikander verkar nöjd med dess höjd.  Bild 11:Nu är det dags för att mura upp några varv av grunden. Birgitta Wikander har kört fram stenar.  Bild 12:Birgitta blandar cement till grundmuren.  Bild 13:Lars murar färdigt grundmuren med assistans av dottern Kajsa.  Bild 14:Under februarilovet 1977 väntar vi på det monteringsfärdiga materialet från Västkuststugan.  Bild 15:Västkuststugans lastbil anländer och förbereder avlastning.  Bild 16:Här lyfts väggarna ner från lastbilden.  Bild 17:Många detaljer till huset är det.  Bild 18:Tjärpapp läggs på grundmuren.  Bild 19:Syllarna läggs på och passas in.	  Bild 20:Bottenbjälklaget är klart och kontrollmäts. Innan dess hade snickarna från Västkuststugan kontrollmätt alla vinklar på grunden. Det var så exakt att de utbrast:

Bild 1:Familjen Wikander från Borås köpte tomt i Digesgård 1975. Bild 2 o 3:Hösten 1976 var bygglovet klart och lantmäteriets folk utstakade för huset. Bild 4:Under byggtiden bodde familjen Wikander i husvagn på tomten. Sommar som vinter. Här tar Lars Wikander det allra första spadtaget på det som ska bli ett sommarparadis. Bild 5:Det börjar med raka diken där grunden ska gjutas. Familjens hund Simon hjälper till. Bild 6:Rätsnörena spänns för att alla vinklar ska bli exakta. Bild 7:Nu är det klart för gjutning. Vila med fika då gäster dyker upp. Bild 8:Lars Wikander passar till armeringsjärnen för grundsulan Bild 9:Den beställda betongen har kommit. Sonen Johan inspekterar. Bild 10:Grundsulan är gjuten och kontrollmäts. Lars Wikander verkar nöjd med dess höjd. Bild 11:Nu är det dags för att mura upp några varv av grunden. Birgitta Wikander har kört fram stenar. Bild 12:Birgitta blandar cement till grundmuren. Bild 13:Lars murar färdigt grundmuren med assistans av dottern Kajsa. Bild 14:Under februarilovet 1977 väntar vi på det monteringsfärdiga materialet från Västkuststugan. Bild 15:Västkuststugans lastbil anländer och förbereder avlastning. Bild 16:Här lyfts väggarna ner från lastbilden. Bild 17:Många detaljer till huset är det. Bild 18:Tjärpapp läggs på grundmuren. Bild 19:Syllarna läggs på och passas in. Bild 20:Bottenbjälklaget är klart och kontrollmäts. Innan dess hade snickarna från Västkuststugan kontrollmätt alla vinklar på grunden. Det var så exakt att de utbrast: "Det var så noga utfört att det måste ha varit en amatör som gjort det!" Bild 21:De första väggarnas reses. Bild 22:Huset tar form. Bild 23:Takstolarna på plats med hjälp av Västkuststugans två montörer. Bild 24:Väggarna stagas. Bild 25 o 26:Ena gavelspetsen är på plats och fästes. Bild 27:Bengt Bäck, granne i Digesgård, hjälpte till med snickerierna. Bild 28:Takteglet kommer på. På insidan läggs isolering, golv och innertaket får bräder. Bild 29:Inredningen väntar på att bäras in och monteras. Bild 30:Resultatet. Senare monterades också garaget. År 2011 bor familjen fortfarande i huset.

Från 299 kr

Detta ställe kan ha sitt ursprung i ett båtsmanstorp. På 1690-talet bodde på Stora och Lilla Bjärges förutom gårdsparternas folk även båtsmännen Lars Tulpan med hustru Lisbeth Hybbertzdotter och Oluf Smacka med hustru, de sista benämnda allmosehjon, vilket troligen betyder att de då var så gamla att de inte kunde försörja sig själva. Omkring 50 m norr om denna boplats finns ett vattenställe, som alltid håller vatten kallad Smacksaud. Namnet bör gå tillbaka på Oluf Smacka och tyda på att källan tillhörde hans boplats.

Förste kände ägare till denna boplats var Lars Laurell född 1814, gift 1843 med båtsmansdottern Maria Elisabet Olofsdotter Brakarl, född 1817 på Näs. Hustrun, Laurellsmor kallad, var läskunnig och lärde barn att läsa innan skolundervisning hade kommit igång. Vilka deras barn var och vart de tog vägen är okänt. När Laurellsmor blivit änka flyttade pigan Olina Östman född 1857 kommen från Bjärges Östmans ställe dit och hon ärvde Laurellsmors ställe efter henne. Olina gifte sig 1893 med Alfred Öberg född 1864 på Näs.

Manbyggnaden t v består av två byggnadskroppar i vinkel. Delen med gaveln hitåt är en enkelstuga i sten, till formen mycket lik ett båtsmantorp, se Bild 593. Alfred Öberg uppförde sedan ett bakbygge innehållande kök och två kammare samt en farstu med farstukvist. T h syns ladugården med vinkelbyggd ladugård i sten och trä under halmtak som Alfred också hade byggt. Stället innehade under Olina och Alfreds tid 7 hektar jord, stora byggnader för så lite mark. Enda barnet dottern Ada Karolina gifte sig 1917 till Hall, året efter sålde Öbergs stället till Alfred Mårtensson från Hallsarve Edvard Carlssons part. Vart Öbergs tog vägen är inte känt. Byggnaderna finns kvar idag, men den vinkelbyggda ladan och en bit av ladugården är rivna sedan länge.

Stället ligger uppe på Ancyllusvallen, potatisåkern i förgrunden lutar upp mot manbyggnaden och bakom husen lutar marken åt andra hållet. Det här är magra grusiga jordar. Idag växer här snårig skog, ingen kan tro att det var åkrar här för mindre än 100 år sedan.

Detta ställe kan ha sitt ursprung i ett båtsmanstorp. På 1690-talet bodde på Stora och Lilla Bjärges förutom gårdsparternas folk även båtsmännen Lars Tulpan med hustru Lisbeth Hybbertzdotter och Oluf Smacka med hustru, de sista benämnda allmosehjon, vilket troligen betyder att de då var så gamla att de inte kunde försörja sig själva. Omkring 50 m norr om denna boplats finns ett vattenställe, som alltid håller vatten kallad Smacksaud. Namnet bör gå tillbaka på Oluf Smacka och tyda på att källan tillhörde hans boplats. Förste kände ägare till denna boplats var Lars Laurell född 1814, gift 1843 med båtsmansdottern Maria Elisabet Olofsdotter Brakarl, född 1817 på Näs. Hustrun, Laurellsmor kallad, var läskunnig och lärde barn att läsa innan skolundervisning hade kommit igång. Vilka deras barn var och vart de tog vägen är okänt. När Laurellsmor blivit änka flyttade pigan Olina Östman född 1857 kommen från Bjärges Östmans ställe dit och hon ärvde Laurellsmors ställe efter henne. Olina gifte sig 1893 med Alfred Öberg född 1864 på Näs. Manbyggnaden t v består av två byggnadskroppar i vinkel. Delen med gaveln hitåt är en enkelstuga i sten, till formen mycket lik ett båtsmantorp, se Bild 593. Alfred Öberg uppförde sedan ett bakbygge innehållande kök och två kammare samt en farstu med farstukvist. T h syns ladugården med vinkelbyggd ladugård i sten och trä under halmtak som Alfred också hade byggt. Stället innehade under Olina och Alfreds tid 7 hektar jord, stora byggnader för så lite mark. Enda barnet dottern Ada Karolina gifte sig 1917 till Hall, året efter sålde Öbergs stället till Alfred Mårtensson från Hallsarve Edvard Carlssons part. Vart Öbergs tog vägen är inte känt. Byggnaderna finns kvar idag, men den vinkelbyggda ladan och en bit av ladugården är rivna sedan länge. Stället ligger uppe på Ancyllusvallen, potatisåkern i förgrunden lutar upp mot manbyggnaden och bakom husen lutar marken åt andra hållet. Det här är magra grusiga jordar. Idag växer här snårig skog, ingen kan tro att det var åkrar här för mindre än 100 år sedan.

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån.
Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27.
 Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen
I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2.
Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån.
Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27.
Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen
I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2.
Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån.
Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27.
 Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen
I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2.
Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån.
Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27.
Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen
I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2.
Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår