Denna fastighet låg en liten bit nedanför Lyanders på Andersekvior och tillhörde ursprungligen Hemmor grund. Förste ägare var Olof Anders Andersson Laurin född 1811 på Hemmor, gift 1834 med Margareta Kristina född Fredlund 1805 i Alskog. De hade tre barn, varav sonen Hans född 1840 tog över föräldrahemmet. Hans utsågs av Lau kommunalstämma till sockenskräddare. Han var gift första gången 1864 med Anna Elisabet född Mattsdotter 1837 från Botels och andra gången 1865 med Anna Greta född Hammarström 1838 i Kräklingbo. Sonen Rudolf född 1878 från andra äktenskapet och hans hustru Anna Laurentina född Karlsson 1880 från Kauparve tog över. De köpte in en avsöndring 1911 från Anderse Oskar Olsson och byggde upp en liten gård på en ny boplats längre ner mot Anderse. Deras son Ivar född 1909 gift med Agnes född Pettersson 1907 i Eskelhem ärvde gården och efter den adoptivdottern Irma Kylliki född Salminen 1938 i Finland. På bilden ser vi sockenskräddaren Hans Laurin 64 år utanför sin manbyggnad, en inpanelad bulparstuga med nytt spåntak. Frågan är om inte sonen Rudolf tog med sig manbyggnaden till den nya boplatsen och byggde om den till ett snickarglädjehus med källare.
Från 299 kr
Denna boplats kom till omkring 1865 då Hans Löfgren född 1834 från Hemmor köpte en avsöndring från Hemmor och bebyggde dess tomt. Hans var gift med Anna Brita Nilsdotter född 1841 från Vastäde i Hablingbo och de fick 3 barn. Dottern Amanda Löfgren född 1872 tog över stället, gift 1894 med drängen August Johansson född 1862 från Nässjö. De fick 3 söner, varav yngste sonen Albert Löfgren född 1910 blev näste ägare 1931. Albert var målarmästare och biodlare. Han rev troligen bostadshuset och byggde ett nytt kortare och högre hus, men bakbygget behölls. Han byggde också en ny ladugård 1946. 1983 köpte bröderna Kjell Lindén född 1955 och hans fru Anne född Näsström född 1955 och Göran Lindén född 1947 och hans fru Ulla-Britt född Johansson 1947 från Stockholm fastigheten av Abert Johanssons dödsbo. De delade fastigheten på så vis att Kjell och Anne fick bostadshuset och Göran och Ulla-Britt ladugården, vilka de byggde om till en permanentbostad. Båda familjerna bor alltjämt här. På bilden ser vi bostadshuset med köks- och brygghusbakbygge, troligen ett inpanelat bulhus. Framför det står familjen Löfgren och dessa skulle kunna vara från vänster: sonen August Löfgren 36 år, mågen August Johansson 42 år, dottern Amanda född Löfgren 32 år, dottersonen Viktor Johansson 8 år, fadern Hans Löfgren 70 år och modern Anna Britta Nilsdotter 63 år.
Det här är en intressant bild som visar ladugårdens modernisering. På äldre vis står ladugården med långsidan mot vägen och gårdsplanen nås via ett portlider. Byggnaden har sannolikt varit den vanliga för socknen med brant agtak. De kilförsedda bjälkändarna sticker ut genom väggen. Men här har man moderniserat i etapper och byggt ut ladugården med en sektion till höger, så att bodlängan blivit sammanbyggd med ladugården. Agtaket har rivits bort och man har byggt ett foderloft i resvirke och lagt spåntak, vilket delvis blivit täckt med papp. Foderloftet har fått moderna fönster och man har huggit upp hål i murarna för att sätta in nya fönster där. I sitt äldre skede hade man bara små sidofönster vid dörrarna, de finns kvar till vänster om portlidret, men har murats igen vid dörrarna till höger. Ytterligare till höger har en ny dörr tagits upp och mellan dörrarna har en hoimdlucka murats igen. Vad bodlängan ursprungligen innehållit är inte känt. Av bjälkändarna med kilar att döma var också denna byggnad gammal och hade troligen agtak. Dess vänstra del ser ut att delvis vara ombyggd av putsen att döma och den breda porten. Av de två andra äldre dörrarna med sidoljus var nog den högra ett lammhus. Dubbeldörrarna ledde nog till vagnbodar. Till vänster syns en modern slåttermaskin.
Denna boplats kom troligen till omkring 1880 när Karl Larsson född 1861 inköpte detta bulhus och flyttade det till denna plats intill vägen mot Nybro vid Närkån. Karl var gift med Josefina Katarina Elisabet Ahlgren född 1856 från Visby. De fick 5 barn varav den yngste sonen Fridolf Larsson född 1884 tog över stället 1918. Han blev gift 1912 med Johanna Ahlsten född 1887 från Fröjel. De fick tre barn och av dem blev det dottern Gertrud Maria Elisabet född 1919 som ärvde stället. Hon gifte sig 1944 med Harald Vinberg född 1910 från Alskog och de fick tre barn. Johanna Larsson bodde här till 1960-talets slut. Risto och Edit Leino hyrde fastigheten 1970-71 och köpte den 1972 och använde den fram till 1990 som fritidsfastighet och sedan som permanentbostad. På bilden ser vi troligen Karl Larsson 43 år, dottern Helny Eugenia Karolina 9 år och hustrun Josefina 48 år. De andra 4 syskona är inte med. Bulhuset på bilden revs året därpå och man köpte ett större hus från När och flyttade hit. Det byggdes till med ett bakbygge 1944 och en ny ladugård byggdes 1939.
Mattias Tomsson vid Hallsarves stampart hade bl a en son vid namn Mattias Hallin, som fick några tunnland jord från föräldrahemmet och byggde denna en ny boplats ett par hundra meter söderut längs vägen. Mattias Hallin född 1808 gifte sig 1835 med Anna Maria Persdotter född 1802 från Bönde. Deras äldsta dotter Anna Hallin född 1836 gifte sig 1860 med Olof Larsson Bolin född 1834 från Botels. De fick 4 döttrar, varav Kristina Olivia Bolin född 1863 övertog stället. Hon gifte sig 1886 med byggmästaren Olof Olsson född 1862 från Buttle och de fick 4 barn och en dotterson som de tog hand om. Sonen Oskar Olsson född 1887 tog över hemmet, gift 1918 med Anna Olivia Wessman från Ala, men hon dog redan året därpå. Oskar Olsson var snickare och båtbyggare. Fastigheten styckades av och byggnaderna med tomt köptes av Robert och Ann-Charlotte Lindén. 1994 köpte Martin och Anna Skoog fastigheten som fritidsbostad. Hela byggnadsbeståndet förnyades av Olä och Kristina Olivia Olsson kring förra sekelskiftet, vilket väl låg nära till hands när Olä var byggmästare. Manbyggnaden på bilden uppfördes 1896 och där har Olä verkligen blommat ut i den fantasirika glasverandan! Till vänster skymtar den äldre och anspråkslösa snickarboden.
Porträtt av vem som tolkas vara vinhandlaren och källarmästaren Carl Anders Åberg. Född i Norrköping 1822 och där uppvuxen i en krögarfamilj kom han till Linköping år 1840 för tjänst som kypare vid broderns utskänkningsställe invid Storgatan nära Stora torget. I mars månad 1847 bröt han upp för ny roll som egen källarmästare i Örebro. Där blev han kvar till 1856 för att nämnda år återvända till Linköping. Skälet var att brodern dött och det torde bestämts att Carl Anders skulle ta över etablissemanget. Så skedde och därefter följde enligt källorna en räcka år med till synes stabil verksamhet. Även källarmästarens privata liv verkar ytligt sett stabilt, ensam som han bodde i sin våning över restaurangen. Men hösten 1861 hade en piga som tjänade hos källarmästare Gustaf Sjöberg blivit med barn. Hon hette Ida Wilander och i juni månad följande år nedkom hon med en oäkta dotter, som även hon fick namnet Ida. Efter att ha bott på ett otal adresser inom loppet av några år blev hon under 1870 piga hos Carl Anders. Deras mellanhavanden utvecklades och sensommaren 1872 sammanvigdes de. Om inte förr, skulle man kunna säga, emedan Carl Anders i sammanhanget erkände faderskapet till hustrun Idas dotter Ida. Den lilla familjen fick knappa tio år tillsammans innan den åldrige källarmästaren avled i sviterna av lunginflammation.
Axel Fredrik Österberg föddes i Sund socken under enkla förhållanden och faderslös redan som barn. Dessutom den enda av syskonen som överlevde barnaåren. I detta öde sökte modern möjligen bättre utsikter annorstädes och bröt upp från Ydre för ny tillvaro i Linköping. Där, med endast ett barn att föda, uppstod möjlighet för Axel Fredrik att studera. Från mitten av 1890-talet bär han titeln folkskollärare och innehade rimligen tjänst i den nya hemstaden. År 1901 flyttade han till Tåby på Vikbolandet för bostad och arbete i socknens skolhus. Under åren 1906-08 var han, som källorna anger, tidningsman i Söderköping. Vad det i detalj innebar för honom lämnas för denna beskrivning därhän, men under sistnämnda år var han tillbaka i katedern som lärare, nu i Rejmyre. Samma år gifte han sig med Hedvig Maria Blidberg, bördig från Tåby. Förstfödda barnet nedkom 1909 och året därpå flyttade den lilla familjen till Varberg, där makarna välsignades med ytterligare tre barn. Axel Fredrik avled i juli månad 1936. Hans maka kom att överleva honom i över 30 år.
Bernhard Aurelius föddes in i en släkt med påfallande många kyrkomän. Född i ett prästhem i Gamleby påbörjade han sina högre studier vid Linköpings gymnasium och gick därefter vidare för teologisk utbildning vid Uppsala universitet. Där avlade han examen 1860 och prästvigdes året därpå. Därefter följde tjänst som vice pastor i Risinge, Vånga, Stora Åby och Vreta kloster, innan han år 1867 erbjöds platsen som komminister i Hannäs. Efter tre år i den befattningen öppnade sig en ny möjlighet för honom. I Åsbo hade den åldrige kyrkoherde Borre avlidit och i oktober månad 1870 installerade sig Aurelius som församlingens nya prästman. Precis inflyttad gifte han sig med Sigrid Elisabet Matilda Peterson, bördig från Vreta kloster. Äktenskapet kom upplysningsvis att bära sex barn, varav fyra överlevde barnåren. Ur ett herdaminne får vi även veta något om de karaktärsdrag Aurelius bar. Där lovordas han som en synnerligen god präst med ett föredömligt uppträdande mot församlingsborna, vilka särskilt uppskattade hans drag av frid, godmodighet och låga anspråk. Dock kunde han enligt en församlingsbo vara "lite sinksammer på predikstoarn å ve husförhöra", men det får vi förmoda att de flesta hade överseende med. Bernhard Aurelius avled i Marstrand i samband med en badresa sommaren 1881.
Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.
Ungdomsporträtt av Emma Malmgren. Född och uppvuxen i Vadstena som dotter till handlaren Carl Olof Malmgren och hustrun Ulrika Eleonora Gylling. Efter en tid i Stockholm återvände hon år 1888 till föräldrahemmet i Vadstena för att senare under året flytta till Rogslösa i samband med hennes giftemål med fanjunkaren Gustaf Ludvig Syrén. Makarna bodde i förstone i Borghamn men flyttade till Vadstena under hösten 1895. Efter ett tiotal år i Vadstena bröt paret upp för ny tillvaro i Linköping. I den nya staden kom de att bo invid Djurgårdsgatan i det område vid gatans nedre, östra sida som vid tiden benämndes Erikslund. Den 15 år äldre maken hade efterhand stigit till underlöjtnants grad men var nu pensionerad och möjligtvis sjuklig. I mars månad 1912 avled han av hjärtsvikt. Till hösten 1912 flyttade Emma och makarnas enda barn, en son, till en släkting i Uppsala men flyttade redan året därpå till Stockholm. Efter några adressbyten blev hennes sista vistelse Västmannagatan 91, där hon avled den 13 september 1917.
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Torpet Storängen när sommaren stod för dörren 1922. Hemman under Bjärka Säby och beläget på godsets stora ängsområde söder om slotten, därav torpets namn. Storängen finns upptagen i socknens äldsta förtecknade husförhör från 1792 men är sannolikt ännu något äldre. Den som kopplar platsen närmare fototiden finner torparparet Anders Fredrik och Brita Sofia Andersson på platsen från år 1881. Med en barnaskara endast välsignad med döttrar kom här en räcka drängar ha tjänst, som brukligt i korta perioder. Efter nära 40 år på torpet avled Anders Fredrik och en ny ordning i Storängen blev nödvändig. Den fanns i Karl Erik Bovin som sedan 1911 varit gift med det äldre torparparets dotter Ester Johanna. Tillsammans hade de fem barn, varav tre söner, och med dem upphörde behovet av drängar. Istället tycks torpets extra utrymmen erbjudits personal med tjänst närmare huvudgårdens behov. Den gamla torparänkan Brita Sofia bodde kvar till sin död 1929, möjligtvis i undantagsstugan som skymtar till vänster om torpet. Som en sista upplysning kan berättas att Ester Johanna var avliden vid fototillfället. Barnsängsfeber hade tillstött efter nedkomsten av makarnas sistfödda i september 1920.
Porträtt av fröken Augusta Ullman. Född i Skänninge 1842 som dotter till stadsfiskal Anders Magnus Ullman och dennes hustru Amalia Söderström. Fadern gick bort i början av år 1850 och kvar stod änkan med nio barn. Hur livet tog sig ut för de kvarvarande familjemedlemmarna ger källorna endast vaga svar men på något vis lyckades modern fostra barnen som med stigande ålder lämnade hemmet en efter en. Vid 16 års ålder blev det Augustas tur att bli egen och vi finner henne i förstone hos släktingar i Alunda nära Östhammar. I september månad 1861 flyttade hon till Kullerstad för att som mamsell ta tjänst på godset Ribbingsholm, vilket på sikt kom att få avgörande betydelse för hennes liv. Herrskapet Westerblads son Henning var bara en gosse vid tiden men med tiden blev han stor, tycke uppstod mellan dem, och till hösten 1873 ingick de äktenskap. I sammanhanget hade svärmodern lämnat Ribbingsholm och istället köpt Tvärdala herrgård i Västra Husby. Så länge hon var i livet arrenderade Henning och Augusta godset men efter hennes död 1889 bröt de upp för ny tillvaro i Linköping.
Emma Gustava Godée, porträtterad något år på 1870-talet. Född i Sollerön 1826 som dotter till kapten Gustaf Adolph Godée och dennes maka Carolina Gustafva Obitz. Modern hade tyskt påbrå men var född och uppvuxen i Finspång där fadern var förvaltare vid Finspångs bruk. Från 1836 var familjen boende i Mora där föräldrarna inköpt bostället Noreberg. Efter faderns bortgång 1841 flyttade Emma Gustava till Stockholm. Hennes tid i huvudstaden har för denna uppgift inte utretts men klart är att hon 1845 lämnade Stockholm för ny tillvaro som demoiselle i änkefru Wetterdals hushåll i Askersund. Här kom hon att möta sin blivande make i apotekaren Anders Fredrik Wigander. Från 1848 var de gifta och parets förstfödda nedkom året därpå. År 1851 lämnade de Askersund för Linköping, där paret inköpt Apotekaregården jämte apotek Wasen. Inalles kom makarna få nio barn. En förstfödd flicka nedkom den 13 augusti 1849 men avled samma dag. Därefter följde sex söner varav endast sonen Tage kom att överleva barnaåren. Månne märkta av detta dröjde det tio år efter det sista dödsfallet innan paret välsignades med sina sistfödda, tvillingarna Gerda och Märta. Makarna Wigander/Godée bodde kvar i Linköping till deras död, vilket för båda inträffade 1892.
Enligt påskrift porträtt av fröken Emilia Åberg i Linköping, syster till kronofogde Åberg. Av detta tolkat föreställa Emilia Fredrika Åberg. Född i Linköping 1835 som dotter till källarmästare Carl Wilhelm Åberg och hustrun Sofia Andersdotter. Sina första år i livet kom Emilia att växa upp i stadens teaterhus, Assemblée- och spektakelhuset kallat, där föräldrarna drev restaurangrörelse, som i sin tur gick under namnet Stadshuskällaren. Emilias vuxna liv utanför föräldrahemmet tog sin början 1862. Sent detta år inflyttade hon till Rystad för att som mamsell ingå i prosten Håhls hushåll, men redan innan året var till ända flyttade kyrkoherden med familj till Vingåker, med Emilia som medföljande. Under våren 1865 avled prosten Håhl, och kort tid därefter även Emilias egen far, vilket fick henne att återvända till modern och kvarvarande syskon i Linköping. År 1870 nådde även moderns tid i livet sin ände. Året före hade två syskon till Emilie gått bort och en bror flyttat, men likväl bodde fyra syskon kvar i barndomshemmet, oaktat att de var i 30-årsåldern. Efter en tid sålde syskonen föräldrahemmet på Hunnebergsgatan och flyttade till ny, fortfarande gemensam, bostad inom nuvarande kvarteret Boklådan. Den tidigare nämnda brodern Otto flyttade snart till eget, men de återstående systrarna skulle komma att logera tillsammans tills deras respektive död. För Emilias del inträffade den i december månad 1903.
Reprofotograferat porträtt föreställande Emma Gustava Godée, gift Wigander. Född i Sollerön 1826 som dotter till kapten Gustaf Adolph Godée och dennes maka Carolina Gustafva Obitz. Modern hade tyskt påbrå men var född och uppvuxen i Finspång där fadern var förvaltare vid Finspångs bruk. Från 1836 var familjen boende i Mora där föräldrarna inköpt bostället Noreberg. Efter faderns bortgång 1841 flyttade Emma Gustava till Stockholm. Hennes tid i huvudstaden har för denna uppgift inte utretts men klart är att hon 1845 lämnade Stockholm för ny tillvaro som demoiselle i änkefru Wetterdals hushåll i Askersund. Här kom hon att möta sin blivande make i apotekaren Anders Fredrik Wigander. Från 1848 var de gifta och parets förstfödda nedkom året därpå. År 1851 lämnade de Askersund för Linköping, där paret inköpt Apotekaregården jämte apotek Wasen. Inalles kom makarna få nio barn. En förstfödd flicka nedkom den 13 augusti 1849 men avled samma dag. Därefter följde sex söner varav endast sonen Tage kom att överleva barnaåren. Månne märkta av detta dröjde det tio år efter det sista dödsfallet innan paret välsignades med sina sistfödda, tvillingarna Gerda och Märta. Makarna Wigander/Godée bodde kvar i Linköping till deras död, vilket för båda inträffade 1892.
1901 Levererad av Carl Flachs Varv som Skärgården till Carl Olof Hjalmar Flash, Nyköping. Trafik bl.a. på traden Nyköping - Oxelösund - Trosa. 1903 Provtrafik i norra Kalmarsund med Figeholm som utgångspunkt. 1904-07-05 Sjunker i Figeholms hamn med en bottenkran borta och en ventil öppen. Bärgas. 1904-10 Såld på auktion till Misterhults Nya Ångbåts AB, Misterhult. 1905-05-09 Insatt i trafik mellan Oskarshamn och Västervik med Klintemåla som utgångspunkt. 1910 Ny ångmaskin på 90 hk, 66 kW, installeras. 1915-02 Såld till disponent Herman Huldt (Blankaholms Sågverks AB), Skaftet. Bogserbåt. 1917 Såld till AB Mälardalens Tegelbruk, Tappsund och omdöpt till Mälardalen II. 1924-04 Såld till Mekaniska Verkstaden Ideal, Stockholm. 1924-04-20 Såld till J.E. Nordin, Stockholm för 4.000 kr. 1924-10-04 Såld till pr/Einar Josefsson, Kalix för 4.300 kr. 1925-10 Eldhärjas under vinteruppläggningen. Visar sig att ägarna hade eldat i pannan för att denna inte skulle frysa sönder. När de återkommer till båten dagen efter har hela inredningen brunnit upp och endast skrovet finns kvar. 1926 Sjunker på uppläggningsplatsen. 1927 Såld till Karl Styrman, Haparanda och omdöpt till Vega. Motoriserad och ombyggd till vedpråm. (Skärgårdsbåtar.se)
Egby kyrka. Det är troligt att den allra första kyrkan i Egby var en liten enkel byggnad i form av stavkyrka. Under mitten av 1100-talet uppfördes den nuvarande kyrkan i kalksten bestående av långhus, kor och absid. Koret skildes från långhuset med en smal triumfbåge.I absiden var det ännu bevarade altaret placerat. Med anledning av det oroliga politiska läget i Östersjöområdet förhöjdes under 1200-talet långhusets murar varvid kyrkan erhöll en övervåning med små skottgluggar och fick karaktär av sockenfästning eller försvarskyrka. Övervåningen bars upp av valv vilande på en kraftig mittpelare. Koret erhöll ett lågt kryssvalv. Kyrkan försågs under 1300-talet med en sakristia på norrsidan i anslutning till koret och ett vapenhus på sydsidan. Torn saknades. Istället hade en mindre klockstapel byggts på mitten av långhusets tak. Under 1700-talet genomgick kyrkan som tydligen under 1600-talet fått förfalla ett flertal underhållsarbeten och reparationer. Exempelvis reparerades yttermurarna ,yttertakets spånbeklädnad ersattes med tegel , fönster förstorades och nya bröts upp. Exteriören rappades och vitkalkades. En riktigt stor ombyggnad ägde rum 1818-1835 varvid ett torn uppfördes i väster med lanternin för kyrkklockan . Interiört förändrades 1200-talets kyrkorum radikalt genom att valven raserades. Koret förenades med långhuset varvid triumfbågen utplånades .Huvudingången förlades till det nybyggda tornet .Kyrkorummet försågs med ett trätunnvalv. Endast den lilla absidens valv bevarades. 1959 ägde en omfattande yttre och inre restaurering rum då långhusets sydportal igenmurades och ersattes av ett fönster. Absiden frilades genom att altaruppsatsen flyttades till södra väggen. Bänkinredningen byttes ut mot en helt ny. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Egby kyrka. Det är troligt att den allra första kyrkan i Egby var en liten enkel byggnad i form av stavkyrka .Under mitten av 1100-talet uppfördes den nuvarande kyrkan i kalksten bestående av långhus, kor och absid. Koret skildes från långhuset med en smal triumfbåge.I absiden var det ännu bevarade altaret placerat. Med anledning av det oroliga politiska läget i Östersjöområdet förhöjdes under 1200-talet långhusets murar varvid kyrkan erhöll en övervåning med små skottgluggar och fick karaktär av sockenfästning eller försvarskyrka. Övervåningen bars upp av valv vilande på en kraftig mittpelare. Koret erhöll ett lågt kryssvalv. Kyrkan försågs under 1300-talet med en sakristia på norrsidan i anslutning till koret och ett vapenhus på sydsidan. Torn saknades. Istället hade en mindre klockstapel byggts på mitten av långhusets tak. Under 1700-talet genomgick kyrkan som tydligen under 1600-talet fått förfalla ett flertal underhållsarbeten och reparationer. Exempelvis reparerades yttermurarna ,yttertakets spånbeklädnad ersattes med tegel , fönster förstorades och nya bröts upp. Exteriören rappades och vitkalkades. En riktigt stor ombyggnad ägde rum 1818-1835 varvid ett torn uppfördes i väster med lanternin för kyrkklockan . Interiört förändrades 1200-talets kyrkorum radikalt genom att valven raserades. Koret förenades med långhuset varvid triumfbågen utplånades .Huvudingången förlades till det nybyggda tornet .Kyrkorummet försågs med ett trätunnvalv. Endast den lilla absidens valv bevarades. 1959 ägde en omfattande yttre och inre restaurering rum då långhusets sydportal igenmurades och ersattes av ett fönster. Absiden frilades genom att altaruppsatsen flyttades till södra väggen. Bänkinredningen byttes ut mot en helt ny. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Grimskär är en mindre holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Tidigare kallades ön Stegelholmen och var sannolikt en avrättningsplats där brottslingar steglades, det vill säga fästes på ett hjul på en påle, i avskräckande syfte. Namnet Grimskär lär komma från ett inseglinsgsmärke i form av ett grinande huvud på en påle. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.