Portalen till von der Lindeska huset, Västerlånggatan 68.
Från 299 kr
Kung Karl XII:s likfärd
Balkåkra 32:1
Bjäresjö 60:1
Bjäresjö
Det yttre av Linköpings slott har omgestaltats över tid. Genom slottets eror som biskopsborg, kungligt slott och vidare länsresidens har olika önskemål fått genomslag. Ett exempel är de stilhistoriska tillägg som tillkom under 1880-talet, där man återskapade byggnaden till ett historiskt renässansslott med loftgång och praktgavlar. Vid 1930-talet hade intresset svängt för ett mer stramt uttryck. Här gaveln till slottets norra flygeln efter åtgärden. Enligt uppgift foto 1935. Anm: Fotografiet har tidigare tillskrivits Linköpingfotografen Didrik von Essen (1856-1922). Av tekniska skäl kvarstår han som upphovsman även om det avfärdats.
Tjolöholms slott som nybyggt, den formella trädgården och fasaden åt havet. Paret Blanche och James Dickson från Göteborg lät uppföra denna byggnad åt sig mellan 1897-1904. Hovstallmästare James drev stuteri och körskola på ägorna (tidigare på Onsalahalvön mitt emot Tjolöholm, gården Siken) men hand bedrev även handel. De bodde i det gamla nyrenässanspalatset på Tjolöholm under slottets byggnation och hade även en bostad på Stora Nygatan 7 i Göteborg. James dog dock redan 1898 och Blanche gick bort i maj samma år som denna bild togs. Bild 2 är sannolikt tagen från "Flaggberget" över slottets entrésida med Kungsbackafjorden och dess skär i bakgrunden.
Parti av Motala ström i trakten av Ljung. I tid före vattendragets regleringen i samband med tillkomsten av Malfors kraftstation. I bakgrundens dis skymtar transformatorstationen till Ljungs slott, vilket precist placerar fotografens läge på bron över strömmen. Den enklare byggnaden invid strömfåran visar möjligtvis slottets tröskverk som finns utsatt på äldre kartor.
En modern snörpvad jämförd med Stockholms slott. Vaden mäter upp till 520 m. i längd och 40-45 m. i djup. Slottets huvudbyggnad mäter 120x130m. och 500m. i omkrets. Vaden altså något för stor tecknad. Stämplat på fotot: Historiska avdelningen, Göteborgs museum.
Den igenvuxna södra delen av slottets vallgrav. I bakgrunden till vänster västra postejen; i förgrunden till höger ravelinen och en del av skydds... på den jordbank som förde över vallgraven till yttre slottsporten. På vissa plåtar har Martin Olsson klistrat eltejp för att markera hur bilden skulle beskäras i boken.
En man och en kvinna sitter på en bänk som står utefter ett staket av sten. Mannen har en pipa i munnen. På bordet, som står framför dem, är det uppdukat för fika. De befinner sig på baksidan av Gunnebo slott. I bakgrunden ser man träd och buskar som tillhör slottets framsida.
Till höger i bild ser man en vit staty av en naken man. Framför statyn ligger en grusplan samt en gräsplätt. Till vänster skymtar man sten-staketet som tillhör högra framdelen av slottets entré. Vid sidan om detta ser man en rad av sockertoppsgranar.
Dövblinda på utflykt till Gripsholm. Galten och Suggan är två likartade, men inte identiska, kanoner som sedan den 22 augusti 1623 förvaras på Gripsholms slott vid Mariefred, där de står uppställda på den yttre borggården. De båda kanonerna har även kallats Rysseulvarna och har dessutom gått under namnen Vargen och Varginnan. Den ena av dem togs som krigsbyte vid Narva av Pontus de la Gardie år 1581. Den andra beslagtogs av Evert Horn vid Ivangorod år 1612. De båda kanonerna är rikt utsmyckade med beslag och inskriptioner på ryska. Den större av dem göts 1579 och den mindre år 1577. Flera gånger under 1700-talet, 1722, 1734 och 1764, var de hotade eftersom det fanns planer på att smälta ned dem och gjuta nya pjäser. I boken Gripsholm, slottet och dess samlingar, 1537-1937 tecknar kapten Sten Djurberg de båda kanonernas historia. I essän Till Galtens och Suggans historia skriver han att "blott ingripandet av några för våra stolta historiska troféer intresserade personer ha vi att tacka för att de undgingo förgängelsen". Han konstaterar avslutningsvis att "från sin plats på den gamla vasaborgen minna de alltjämt besökaren om tider, då Sverige i kamp och umbäranden och blott genom att spänna krafterna till det yttersta lyckades hävda sin självständighet och lägga grunden till sitt stormaktsvälde." (Hämtat från Wikipedia)
Porträtt av en kvinna med en lite udda livshistoria. Född i Stockholm 1809 blev Carolina vidare fosterdotter till grosshandlaren och finske undersåten, tillika ogifta, Johan Fredrik Sederholm. Sommaren 1828 inflyttade mademoiselle Carolina Sederholm från Stockholm till Ekenäs slott i Örtomta. Omständigheterna och möjligheterna kring flytten är oklar men på slottet blev hon enligt källorna en omedelbar del av godsets ägare, Svante Banér och dennes maka Mariana Victoria Nordenbjelke. Redan året därpå flyttade hon likväl till det närliggande godset Mauritzholm. Ägan arrenderades vid tiden av friherrinnan och änkefrun, jämväl Svante Banérs mor, Carolina Matilda Banér. I hushållet fanns även hennes son Eskil Banér, och kanske var det inte en tillfällighet att han senare samma år tog över driften av den något avsides belägna gården Hjälmsäter. Hur som stundade vigsel mellan Eskil Banér och Carolina Sederholm i oktober månad 1832. Eskil löste ut sin bror Svante och blev 1834 ensam ägare till Ekenäs. Carolina var nu friherrinna över godset Ekenäs vittfälliga ägor. Långt senare, efter hennes makes död 1889, var omständigheterna andra och hon avled i kronsik hjärtlidande 1897 skriven på sin äldste sons gård Ås i Örtomta socken.
Gamla kyrkogården, Kalmar. Gamla kyrkogården är Kalmars äldsta bevarade kyrkogård. Den anlades under 1200-talets första hälft då Bykyrkan, eller St Nicholai kyrkan som den också kallades, började byggas. Kyrkan och kyrkogården låg mitt i det medeltida Kalmar vid stadens torg. Vid den här tiden hade Kalmar vuxit till en av de viktigaste handelsstäderna i Sverige. Närheten till gränsen mot Danmark, idag gränsen mellan Småland och Blekinge, gjorde staden till ett viktigt fäste. På Gamla kyrkogården finns idag stenar som markerar var kyrkan stod fram till 1670-talet, då den sprängdes. Då var Domkyrkan på Kvarnholmen i stort sett klar och stadens centrum hade flyttats dit. Kyrkogården blev dock kvar och användes fram till 1860-talet då Södra kyrkogården, intill slottet, stod klar. Det gula gravkoret ovan byggdes för lektor Johan Stagnel, död 1795, och hans maka Anna Margareta Botin, död 1773. Kyrkogården idag Gamla kyrkogården har idag karaktären av en lummig park mitt bland Gamla stans trähusbebyggelse. Hela kyrkogården är gräsbevuxen och på området växer ett antal höga träd. Gravvårdarna är utspridda över hela kyrkogården men flest vårdar finns i söder och öster. I området finns också utplacerade stenar som markerar grunden för den rivna kyrkan. För besökarna finns skyltar som visar in till kyrkogården, en informationstavla och en minnessten med en planbild över den rivna kyrkan. I sydvästra hörnet av kyrkogården ligger det Stagnellska gravkoret. På kyrkogården finns såväl stående som liggande gravvårdar men de liggande hällarna är i majoritet. (Uppgifterna är hämtade från http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=656687)
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.