Pensionärsmöte i Boulognerskogen. 10 augusti 1953. Boulognerskogen kom till 1865, då staden förvärvade den s.k. Kroknäs hage som hade ägts av kyrkan. Parken fick namn efter Bois de Boulogne i Paris. Blev ett populärt utflyktsmål för Gävleborna som tog spårvagnen till Stadsträdgården. Flera kaféer anlades. Som mest fanns fem kaféer. Musik var vanligt under sommarhalvåret. Lek och idrott som krocket, velocipedåkning och bandy. Den första svenska mästerskapsfinalen i bandy spelades här 1907. Här finns en scen, dansbana och minigolfbana. Boulognerskogen avgränsas i söder av Gavleån, i väster av Gamla kyrkogården, i norr av Västra vägen och dess östra gräns är en linje mella Strömdalens kraftverk och Brändströmsplan. Öster om denna linje ligger parken Stadsträdgården.

Från 299 kr

Pensionärsmöte i Boulognerskogen. 10 augusti 1953. Boulognerskogen kom till 1865, då staden förvärvade den s.k. Kroknäs hage som hade ägts av kyrkan. Parken fick namn efter Bois de Boulogne i Paris. Blev ett populärt utflyktsmål för Gävleborna som tog spårvagnen till Stadsträdgården. Flera kaféer anlades. Som mest fanns fem kaféer. Musik var vanligt under sommarhalvåret. Lek och idrott som krocket, velocipedåkning och bandy. Den första svenska mästerskapsfinalen i bandy spelades här 1907. Här finns en scen, dansbana och minigolfbana. Boulognerskogen avgränsas i söder av Gavleån, i väster av Gamla kyrkogården, i norr av Västra vägen och dess östra gräns är en linje mella Strömdalens kraftverk och Brändströmsplan. Öster om denna linje ligger parken Stadsträdgården.

Från 299 kr

Folknykterhetens dag. Demonstrationståg till Boulognerskogen. År 1949. Reportage för Gefle Dagblad. Boulognerskogen kom till år 1865, då staden förvärvade den s.k. Kroknäs hage som ägts av kyrkan. Parken fick namn efter Bois de Boulogne som anlagts i Paris och blev ett populärt utflyktsmål för Gävleborna som tog spår- vagnen till Stadsträdgården. Flera kaféer anlades. Det fanns fem kaféer. Musikevenemang var vanliga under sommarhalvåret. Lek och idrott som krocket, velocipedåkning och bandy förekom också. Den första svenska mästerskapsfinalen i bandy spelades 1907. Här finns utomhusscen, dansbana och minigolfbana. Boulognerskogen avgränsas i söder av Gavleån, i väster av Gamla kyrkogården, i norr av Västra vägen och dess östra gräns är en linje mella Strömdalens kraftverk och Brändströmsplan. Öster om denna linje ligger parken Stadsträdgården.

Från 299 kr

Folknykterhetens dag. Demonstrationståg till Boulognerskogen. År 1949. Reportage för Gefle Dagblad. Boulognerskogen kom till år 1865, då staden förvärvade den s.k. Kroknäs hage som hade ägts av kyrkan. Parken fick namn efter Bois de Boulogne som anlagts i Paris och blev ett populärt utflyktsmål för Gävleborna som tog spårvagnen till Stadsträdgården. Flera kaféer anlades. Som flest fanns fem kaféer. Musikevenemang var vanliga under sommarhalvåret. Lek och idrott som krocket, velocipedåkning och bandy förekom också. Den första svenska mästerskapsfinalen i bandy spelades 1907. Här finns utomhusscen, dansbana och minigolf- bana. Boulognerskogen avgränsas i söder av Gavleån, i väster av Gamla kyrkogården, i norr av Västra vägen och dess östra gräns är en linje mellan Strömdalens kraftverk och Brändströmsplan. Öster om denna linje ligger parken Stadsträdgården.

Från 299 kr

Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Snickerifabrik uppförd 1884 i nuvarande kv Renen, tidigare Snickaren. Vyn går längs den stengärdsgårdskantade Norra vägen som möter Gamlebyvägen, där fabriken ligger med hög skorsten och träbodar. I början av 1900-talet ägdes stadsägorna här, nr 355 och 357, av Varberg-Borås järnväg. Varbergs Snickeri AB köpte fastigheten 1911. När det gick i konkurs 1928 tog Karl Nilsson över, som i sin tur sålde företaget till Ivar Andersson 1930, varpå Carl Svenssonoch drev Varbergs Trävaruaffär här från 1949 och slutligen tog Torsten Evers vid fram till slutet av 1960-talet. Då startade han med kompanjonen Alf Löfgren istället firman Levata och sålde fritidsmöbler tills Varbergs kommun köpte fastigheten 1982. Byggnaderna är numera rivna.

Från 299 kr

Fornminne. Fotograferna Sten och Görel Mohlin (Dagåhs) vid Asmunds källa i närheten av Sibbarps by. Källans namn härstammar från första hälften av 1000-talet då enligt traditionen den tredje Skarabiskopen Asmund/Osmund sägs ha döpt de första kristna i trakten här. Osmund lär ha varit engelsman med nordiskt påbrå och blev på Olof Skötkonungs bekostnad omkring år 1020 sänd till Bremen för att undervisas i kristendomen. Därifrån återkommen blev han först biskop i Skara och utnämndes senare av kung Edmund Gamle till ärkebiskop över hela Göta rike. Både före och efter Osmund användes källan som en offerkälla. Men här var också en samlingsplats för bygdens folk, särskilt på midsommaraftnarna då man offrade och festade. Vägen från kusten mot inlandet och till Asmunds källa var förr en riksväg som gick mot Gödeby och förenade sig längre fram med Ätrastigen. Vid källan stod förr en offerstock, omnämnd i kyrkoböckerna på 1600-talet, och de gåvor man då fick in där skulle användas till Sibbarp kyrkas prydnad.

Från 299 kr

Flygbild över området kring Femsjö kyrka, vilken ses centralt i bild till vänster. Till höger om den ligger folkskolan och småskolan (den mindre byggnaden). Upptill ses sjön Södra Färgen. Vägen från skolorna går rakt ned till prästgården, där den store vetenskapsmannen inom mykologi, Elias Fries, växte upp. Idag inryms ett museum till hans ära i den lilla byggnaden som skymtar precis ovanför prästgårdstaket. Nederst i bild ligger Dullagård. Elias M. Fries levde 1794-1878 och räknas näst efter Linné som den främste inom botaniken i vårt land. Hans fokus var svampar och "Systema Mycologicum- svampsystemet" av Fries blev normgivande gällande svamparnas namngivning. Elisas Fries var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854. Han arbetade för att få folk att börja äta svamp och skrev 1836 den första svenska boken om matsvampar.

Från 299 kr

Stockhaus Per Emil. Fanjunkare. Per Emil Stockhaus föddes 28 Juli 1866 i Fänlid, mellan Ruda och Fliseryd, där han bodde hela sitt liv, utom de sista åren, då han bodde iStockholm, men begravdes i Fliseryd. Han avled19 Augusti 1948. Stockhaus var fanjunkare i Kalmar regemente. Han gifte sig 30 December 1892 lärarinnan Emma Judith Sundberg född 21 Mars 1868 i Kalmar, och död 30 April 1937 i Fliseryd. Bröllopet stod i Fliseryd. Under senare tid bodde Stockhaus i Ekelund, på vägen till Fliseryds gård. Stockhaus avgick med pension 28 Juli 1916. judith kom till Fliseryds skola som 19-åring från Kalmar. Paret fick såsmåningom 10 barn. Stockhaus uniform finns i muséets samlingar , skänkt av Marita Stockhaus- Nygaard. KLM 35801:16.

Från 299 kr

Hasselfors bruk 19 augusti 1965 En liten flickbaby som på huvudet har en liten hätta samt är klädd i liten blus och underbyxor ligger på en veranda vid ett hus vid Hasselfors bruk. Hon ligger på mage. Bredvid henne sitter en äldre man på huk och klappar henne på vänster axel med sin högra hand. Till vänster invid vägen står en dockvagn. Över denna hänger en ställning med två herrkavajer på galgar. I förgrunden står två bänkar. På den ena ligger leksaker samt två stolsdynor. I bakgrunden syns ett litet bord med duk på. Vi sidan om bordet står en liten barnstol. Ovanpå duken står en leksaksbil. Under det lilla bordet ligger en boll. Till vänster i bakgrunden är en öppen dörr som leder in till ett hus med en liten trätrappa framför. Ovanför dörren hänger en ampel med en blomma i. Inne i huset vid fönstret står en kvinna iklädd förkläde och tittar ut genom fönstret.

Från 299 kr

En och en halvvånings bostadshus. 2 vuxna och 5 barn framför huset. Erik Granbergs familj: Föräldrarna Erik och Augusta Granberg och barnen: pappan Erik håller Elsa i handen, mamman Augusta med Karin, Ivan håller i cykeln med Elmer vid hjulet och Ina vid busken. Familjen bodde i Granbergsdal. Pappan Erik byggde nytt hus 1922, Hagvägen 24, Almby, snett över vägen till Granbergsdal. De fick 6 barn, 4 flickor och 2 pojkar. Dottern Inga finns inte med på bilden. Dottern Elsa Viklund, född Granberg (uppgiftslämnarens mamma) föddes 1913 och dog 2007, nästan 94 år gammal. Elsa och hennes man köpte år 1954 Hagvägen 24 av Erik Granberg. Hon bodde kvar där fram till 1996. Grunden till Granbergsdal finns kanske kvar i botten av det hus som står där nu. Det blev på- och ombyggt.

Från 299 kr

En och en halvvånings bostadshus, 2 vuxna och 5 barn framför huset. Erik Granbergs familj: Föräldrarna Erik och Augusta Granberg med barnen: pappan Erik håller Elsa i handen, mamma Augusta med Karin, Ivan håller i cykeln med Elmer vid hjulet och Ina vid busken. Familjen bodde i Granbergsdal. Pappan Erik byggde nytt hus 1922, Hagvägen 24, Almby, snett över vägen från Granbergsdal. De fick 6 barn, 4 flickor och 2 pojkar. Dottern Inga finns inte med på bilden. Dottern Elsa Viklund, född Granberg (uppgiftslämnarens mamma) föddes 1913 och dog 2007, nästan 94 år gammal. Elsa och hennes man köpte år 1954 Hagvägen 24 av Erik Granberg. Hon bodde kvar där till 1996. Grunden till Granbergsdal finns kanske kvar i botten av det hus som står där nu. Det blev på- och ombyggt.

Från 299 kr

Sommarstuga med fastighetsbeteckning Gårda 2:45 och adress Varvsvägen 13 i Gårda, Lindome, i Mölndals kommun. Fotografiet är taget under slutet av 1960-talet. I trädgården ses Harry och Margit Johansson med svärdottern Monica. Stugan uppfördes år 1944. Den införskaffades år 1965 av Harry och Margit Johansson som bodde på Eklandagatan 54c i Göteborg. Den tidigare ägaren hette Asp. Köpeskillingen var då 16 000 kr. Byggnaden var en sommarstuga utan isolering, men var utrustad med både vedspis i köket och öppen spis i stora rummet. Ett mindre sovrum fanns också samt ett utedass. Vägen fram till stugan var en enda gyttjepöl på våren. Det bodde då tre permanentfamiljer på området. Resten av tomterna bestod av sommarstugor.

Från 299 kr

Bron över Ljusnan ungefär vid Exelan och över till Röstebo. Mannen med cykeln är Nils Dahlin, född 1893 och död 1968. Han bodde i Röstebo utanför Bollnäs. Mannen på broräcket är okänd. Cykeln som står till höger tillhörde fotografen Per Lindberg. Foto ca 1915. Ny väg byggdes 1878-79 från Växbo mot Bollnäs i västlig riktning, över skogen till Röstebo och över Ljusnan och järnvägen fram till landsvägen Bollnäs-Arbrå. Vid Röstebo byggdes med hjälp från Ljusne älvs flottningsförening samt byarna Röstebo-Röste och Växbo bro över Ljusnan. Bron stod färdig våren 1879 och avprovades då synnerligen effektivt. Det var nämligen Ljusnan själv som utförde provet. Bron bestod inte provet, varför den delvis måste byggas om påföljande vinter. Underhållet av bron blev dock betungande, varför vägen omlades 1898 till sin nuvarande sträckning på östra sidan av Ljusnan ner till älvbron vid Rehn. Den forna byvägen är nu allmän väg och underhålles av vägdistriktet. Bron revs 1930.

Från 299 kr

Flygkarta över södra delen av Mölndals kommun. Kållered och Lindome. Här ser du södra delen av Mölndals kommun, Kållered och Lindome. Även denna del är rik på sjöar. I mitten på kartan på gränsen mellan Mölndal och Råda syns Hålsjön, och strax söder därom ligger Tulebosjön. Andra sjöar är Sagsjön, Norra och Södra Barnsjön, Råsjön och Sandsjön. I närheten av Sandsjön ligger Sandsjöbacka naturreservat. Längst upp till vänster på gränsen till Askim ligger Sisjön, nära Balltorp. Sisjön är en fin badsjö med klart och rent vatten. Där har kommunen ordnat en omtyckt badplats. Detsamma gäller Tulebosjön i Kållered och Södra Barnsjön i Lindome. Kållereds centrum upptäcker du mitt på kartbilden och Lindome centrala delar söder därom. Den vita linjen är motorvägen till Kungsbacka, och även Västkustbanan och vägen till Hällesåker framträder ganska tydligt.

Från 299 kr

Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr