Gästrum i övervåningen på Blekhems herrgård. 1. Gustaviansk stol med druvklase i krönet. Vit. 2. Länstol av alm. 3. Stol av alm, samma typ som länstolen. Herrgårdsbyggnaden är uppförd vid sjön Bleken i nyklassisk stil 1838-1844 av justitiestatsministern friherre Johan Nordenfalk. Den renoverades utvändigt på 1850-talet och invändigt 1902 Från slutet av 1300-talet till början av 1500-talet tillhörde Blekhem släkten Soop och från 1552 Gustav Vasa och hans ättlingar. Herrgården inlösten 1612 av Johan Skytte och tillföll därpå genom arv och giften släkterna Gyllenstierna, Lewenhaupt och Hamilton. 1773 köptes Blekhem av direktören i Ostindiska kompaniet Christian Dichman. Han gav det 1778 till sin måg Olof Risellschöld, från vars släkt genom gifte 1828 övergick till släkten Nordenfalk. (Wikipedia)
Från 299 kr
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Skogs kyrka i Ångermanland vid E4 ca 1 mil norr om Sandöbron är medeltida med rektangulär grundplan och rakslutet kor. Experter hävdar att uppförandet påbörjades vid slutet av 1200-talet. Klockstapeln är av sk bottnisk typ, uppförd under1700-talet. Den mindre är daterad 1350-1400-talet. Inredningen bär vittnesbörd om traktens verksamma konsthantverkare. Predikstolen i senbarock, skuren av Christian Kramm. Altaruppsatsen i kraftig rokoko utförd 1783 av Jon Göransson/Westman. Målad och förgylld 1786 av mäster Wagenius från Sundsvall. Korfönstret signerat Bengt Hamrén insatt vid restaureringen 1935. Triumfkrucifix från 1300-talet. Dopfunten i kalksten är från 1300-talet medan ljusstaken därintill är från 1400-talet. Kyrkans äldre inventarier, Madonna från omkring 1300, ett altarskåp från början på 1500 talet och en S:t Mikaelsbild från 1300-talet är deponerade på Länsmuseet Västernorrland.
Ingatorps marknadsplats. Ingatorp är den kungsgård, där traditionen säger att konung Inge, Stenkils son, avled någon gång i början av 1100-talet. Han begrovs på Hångers kyrkogård. Men i början av 1200-talet ansågs förmodligen Hångers kyrka för ringa att hysa en kungagrav och kung Inges ben fördes till munkarnas kyrka i Varnhem, "där nu Stenkils son vilar i gott sällskap med helige kung Eriks ättlingar". Som en ö i en väldig åker ligger Hångers kyrkogård. För mer än åtta hundra år sedan vigdes här konung Inge den äldre till den sista vilan. Den utgör nu en inhägnad dunge i Bredegårdens åkrar ej långt från Hornborgasjön. Kyrkan i Hånger, av romansk typ, raserades jämte Mårby, då Bjurums kyrka uppfördes på 1760-talet. Fragment av fönsterbågar och kolonner äro strödda över platsen, och halvt dolda av det yviga gräset ligga där ett par gravstenar från tidig medeltid. Vi har rätt att tro, att den ena av dessa en gång lagts över kung Inge.
Ilse Tobiasson (född 1960, gift Glimberg), 2 år och 4 månader, borstar tänderna vid ett handfat på Barnsjukhuset i Göteborg. Ilse insjuknade i diabetes typ 1 i december 1961 och fick då börja ta insulinsprutor. Detta resulterade i att ibland sjönk blodsocker på tok för mycket och hon hamnade då i insulinkoma. Då fick mamman ta ambulans till sjukhuset och 1962 inträffade detta tre gånger. Denna bild är från tredje tillfället som alltid betydde inläggning i cirka två veckor eller tills blodsockret stabiliserade sig. På sjukhuset togs många blodprover för att kolla sockret, både dag och natt, och detta gjorde ont i de små fingrarna. Personalen försökte alltid få Ilse att äta, vilket inte var så populärt. Längtan efter modern och hemmet var enormt stor.
Brevkort, "Helsning från Harplinge" med sekundär notering: 1 m. norr om Halmstad. Motivet verkar vara en mindre industri med flera tegelbyggnader täckta med plåttak och flera skorstenar. Meddela oss gärna om du känner till byggnadernas funktion! Mellan husen ses i bakgrunden Harplige väderkvarn uppförd 1895 av godsägare Gustaf von Segebaden, Fjälldalen. Den är av holländsk typ vilket innebär att hättan vrids med vinden. Kvarnen är dessutom ”självseglande” eller ”självdrejande”, dvs vingarna regleras automatiskt efter vindriktningen och vindstyrkan. Detta kräver bl a ett sinnrikt system med vridbara luckorna på vingarna. Självseglingstekniken introducerades i slutet av 1800-talet och kom att bli den sista stora innovationen inom tekniken att mala säd med vindkraft. Harplinge väderkvarn tillhör därmed den yngsta generationen av väderkvarnar och finns upptagen i Halmstads kommuns kulturmiljövårdsprogram. Användningen lades ner 1967 men efter renovering år 2000 blev den åter funktionell.
Övre våningen, gästrum på Blekhems herrgård. 1. Gustaviansk stol med druvklase i krönet. Vit. 2. Länstol av alm. 3. Stol av alm, samma typ som länstolen. Herrgårdsbyggnaden är uppförd vid sjön Bleken i nyklassisk stil 1838-1844 av justitiestatsministern friherre Johan Nordenfalk. Den renoverades utvändigt på 1850-talet och invändigt 1902 Från slutet av 1300-talet till början av 1500-talet tillhörde Blekhem släkten Soop och från 1552 Gustav Vasa och hans ättlingar. Herrgården inlösten 1612 av Johan Skytte och tillföll därpå genom arv och giften släkterna Gyllenstierna, Lewenhaupt och Hamilton. 1773 köptes Blekhem av direktören i Ostindiska kompaniet Christian Dichman. Han gav det 1778 till sin måg Olof Risellschöld, från vars släkt genom gifte 1828 övergick till släkten Nordenfalk. (Wikipedia)
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Gården ses från åkern i sydost. Manbyggnaden är uppförd 1791. Den har fått ett nytt tak, som gjorts flackare än det gamla och dragits ut över gavlarna. Ett bakbygge i trä tyder på att kammaren gjorts om till kök som behövt mera plats. Bakom manbyggnaden och trädet t h skymtar den ännu inte rivna grannpartens manbyggnad, samt båda parternas flyglar. Grannparten revs året därpå. Ladugårdens gavel med lucka och agtak är av sedvanlig typ från 1800-talets andra hälft. Tröskhuset med sitt faltak kan vara tillbyggt. Man har satt portar i tröskhuset, vilket kan betyda att vandringen är bortriven och att man inrett tröskhuset till något annat. Boden i resvirke med spåntak kan inte vara särskilt gammal fast den ser lite tagen ut. Någon synnerligen liten byggnad skymtar t v om boden. Det här är typisk gruppering av byggnaderna på den gotländska gården. Lars Petter Hallander var född 1871, kom från den rivna södra parten av Hallbjäns. Han och hans fru Viktoria Hansdotter från Botvide köpte Bjärges 1903. Lars Petter drunknade redan 1907 och året efter sålde Viktoria parten till August Melander och hans hustru Matilda.
Samuel Lyander var född 1793 vid Lyrungs i Lye och gifte sig 1820 med Cajsa född Larsdotter 1798 från Anderse. De bebyggde denna boplats. Samuel och Cajsa fick inte mindre än 9 barn. Äldste sonen Lars född 1821 tog över föräldrahemmet och försörjde sig som sockensmed. Han gifte sig Catarina Maria född Larsdotter 1824 i Vänge. De fick två döttrar, varav den äldsta Vilhelmina född 1860 övertog fastigheten, vilken upphörde efter hennes död. Smeden Lars Lyander är här avbildad utanför smedjan 82 år gammal med slägghammare och läderförkläde. Smedjan är knappast från fadern Samuels tid, den är sannolikt yngre och troligen byggd av Lars. Det är en bulbyggnad med faltak och utåtgående dubbeldörrar mot vägen, så att det tex gick att ta in en vagnsdel eller en kälke för beslagning. Smedjan är sedan länge borta, men en påfallande lik smedja står än idag i gott skick på Husarve. En liknande men av lite äldre typ finns som kopia av originalet på Liffride. En annan likadan stod på närbelägna Hemmor och ytterligare en vid Botvide.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.