Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Från 299 kr
Gården ses från åkern i sydost. Manbyggnaden är uppförd 1791. Den har fått ett nytt tak, som gjorts flackare än det gamla och dragits ut över gavlarna. Ett bakbygge i trä tyder på att kammaren gjorts om till kök som behövt mera plats. Bakom manbyggnaden och trädet t h skymtar den ännu inte rivna grannpartens manbyggnad, samt båda parternas flyglar. Grannparten revs året därpå. Ladugårdens gavel med lucka och agtak är av sedvanlig typ från 1800-talets andra hälft. Tröskhuset med sitt faltak kan vara tillbyggt. Man har satt portar i tröskhuset, vilket kan betyda att vandringen är bortriven och att man inrett tröskhuset till något annat. Boden i resvirke med spåntak kan inte vara särskilt gammal fast den ser lite tagen ut. Någon synnerligen liten byggnad skymtar t v om boden. Det här är typisk gruppering av byggnaderna på den gotländska gården. Lars Petter Hallander var född 1871, kom från den rivna södra parten av Hallbjäns. Han och hans fru Viktoria Hansdotter från Botvide köpte Bjärges 1903. Lars Petter drunknade redan 1907 och året efter sålde Viktoria parten till August Melander och hans hustru Matilda.
Samuel Lyander var född 1793 vid Lyrungs i Lye och gifte sig 1820 med Cajsa född Larsdotter 1798 från Anderse. De bebyggde denna boplats. Samuel och Cajsa fick inte mindre än 9 barn. Äldste sonen Lars född 1821 tog över föräldrahemmet och försörjde sig som sockensmed. Han gifte sig Catarina Maria född Larsdotter 1824 i Vänge. De fick två döttrar, varav den äldsta Vilhelmina född 1860 övertog fastigheten, vilken upphörde efter hennes död. Smeden Lars Lyander är här avbildad utanför smedjan 82 år gammal med slägghammare och läderförkläde. Smedjan är knappast från fadern Samuels tid, den är sannolikt yngre och troligen byggd av Lars. Det är en bulbyggnad med faltak och utåtgående dubbeldörrar mot vägen, så att det tex gick att ta in en vagnsdel eller en kälke för beslagning. Smedjan är sedan länge borta, men en påfallande lik smedja står än idag i gott skick på Husarve. En liknande men av lite äldre typ finns som kopia av originalet på Liffride. En annan likadan stod på närbelägna Hemmor och ytterligare en vid Botvide.
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.