Brevkort, "Nidingens fyrar. Onsala.", daterat 1905. (Bild 2 med text.) Redan när danskarna anlade en fyrplats på detta flacka skär byggdes två fyrar - världens första dubbelfyr - bestående av två vippfyrar. Ett stenhus med vaktstuga och förråd uppfördes också. Anläggningen blev Sveriges första fyr när Halland blev svenskt 1645. Nidingen utmärker sig även genom att 1766 bli den första svenska fyrplatsen med mistsignalstation och den första fasta fyrplatsen i världen med ordnad mistsignalering. De sexkantiga dubbelfyrarna av sten, som står där än idag, uppfördes 1832 tillsammans med ett bostadshus och en ny klockstapel. Styrman H. Lund från Onsala var entreprenör för byggandet. Ytterligare en sak var Nidingen först med, denna gång ur ett västkustperspektiv: 1916 försågs fyrpersonalen där med en motorbåt istället för den gängse lilla segelbåten. 1946 restes en tredje fyr på Nidingen vilken ersatte de gamla och drevs med elektricitet istället för olja och fotogen, som då hade använts de senaste 100 åren.
Från 299 kr
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
Från gårdsplanen till det forna torpet Limningsängen i Berg. Trädgårdens högvuxna fruktträd gav ställvis skugga som lurade kamerans optik, dock inte utan resultat av det lilla gårdshuset. Och det var nog huset som fått personal från Östergötlands museum att göra sig ärende till Berg, åtminstone till nedslaget i Limningsängen. Vi kan inte så gått veta, ty inget övrigt kring platsen blev skrivet. Andra källor ger emellertid besked, åtmonstone att spekulera kring. Fotoåret 1947 var torpet sedan länge friköpt från huvudgården Brunneby och ägaren Karl Vilhelm Bengtsson hade bedrivit snickerirörelse från platsen men var nu avliden. Virkesupplagen minner ännu om honom. Ny ägare var Gustav Regnér och kanske står han invid stugan. Regnér titulerade sig lagerchef och bodde centralt i Linköping. Limningsängen var rimligtvis tänkt som sommarbostad eller möjligtvis exploatering.
Grimskär. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Denna boplats kom till 1860 då en av sönerna på Bönde västligaste part, Jakob Pettersson född 1833, bebyggde den med detta bulhus, som han troligen köpt och flyttat hit, det ser för 1700-talsmässigt ut för att vara nybyggt 1860. I senare tid har det klätts med liggande panel och fönstren har förstorats, medan dörren med överljusfönster är original. T h står ett brygghus i sten med flera funktioner. "Lådan" mitt i bild är nog ett brunnshus. Jakob var gift med Catarina Christina Andersdotter född 1831 från Hemmor. Deras enda dotter Margareta gifte in sig på granngården Liffride. Jakobs brorsdotter Maria Olofsson född 1870 köpte fastigheten 1912 (?) för pengar hon tjänat i Amerika. Hon rev alla de gamla byggnaderna och byggde nytt bostadshus 1929 och ny ladugård 1931. Enar och Ida Engström från När köpte fastigheten 1942, som Ida ännu bebor.
Att ha vatten var ett överlevnadsvillkor och på det stundtals mycket torra Gotland grävdes ofta många brunnar på en gård. När vattnet sinade vid torrväder, grävde man ofta en ny brunn i hopp om att hitta vatten där. Brunnen täcktes på olika sätt, ofta av ett litet "hus" som här, där man hade lucka i ena takfallet. Väggarna var här byggda av plank och sinkade ihop i hörnen. Många gånger var de små brunnsholkarna välarbetade och av olika konstruktioner. Äldre brunnar kunde vara täckta av stenhällar med ett hugget hål i. Det var viktigt att brunnen var täckt, så varken människor, djur eller skräp föll däri. Här har Masse lagt fram brunnsstaken, där man hängde spannet i klykan. Riktigt fina brunnsstakar var självvuxna.
Detta är bruden Anna Jakobssons (Jakobsdotter?) barndomshem, där hon växte upp med föräldrarna Jakob Larsson och Maria Larsdotter, 4 syskon, farbrodern Lars och kanske också farfar och farmor Lars Jakobsson och Anna Olofsdotter. Anna gifte sig vid 27 års ålder med Hallsarve Vilhelm Karlsson, 28 år, och flyttade till hans gård. Vilhelm förekommer på en mängd Massebilder och Anna skymtar också på några. Denna part av Kauparve liksom grannparten flyttade upp från Kauparvegrannlaget neråt Hallsarve genom ett skifte mellan parterna. Manbyggnaden och flygeln på bilden uppfördes 1870. Men boplatsen var nog egentligen gammal. Här lär det ha legat en till två gårdar på medeltiden som hette Hannare (Hanarve?) respektive By och de sista murarna av dessa revs när Kauparve flyttade hit upp. Markerna bakom gården heter ännu By ängsbackar. Man kan se att manbyggnadens tegeltak förlängts i senare tid för att bli moderiktigt. Snickarglädjeverandan bör vara rätt ny på bilden.
Norr om kyrkan fanns på medeltiden en kastal, ett försvarstorn, troligen byggt på 1100-talets andra hälft. Dess bas är den största på Gotland och fanns det en proportionalitet mellan ytan på marken och höjden, så har det här varit Gotlands högsta kastal, c:a 6 våningar hög, större än Kruttornet i Visby. Mot kastalen byggdes på 1200-talets mitt en ny prästgårdsbostad i sten, varvid kastalen inkorporerades i prästgården. Under de fattiga tiderna efter medeltiden orkade Lau inte hålla egen präst längre, 1595 slog Lau och När ihop till ett pastorat och prästen flyttade till den större prästgården på När. Lau prästgård användes en tid till klockarbostad, men övergavs på 1700-talet, varvid hela komplexet rasade ihop. På Masses tid var det bara en gräsbevuxen hög kulle med ett uppstickande valv från bottenvåningen kvar av prästgården och kastalen, vilket bilden visar med utsikt över den öppna bygden mot öster. På 1930-talet grävdes ruinen ut.
En stolt Per Olsson 57 år poserar utanför sitt nya hem. Men nytt verkar det inte riktigt vara. Huskroppen t v är otvivelsaktigt ny och byggd med långsidan mot landsvägen, så som man gjorde från 1800-talets slut och framåt, inte med långsidan mot ladugården, så som den gamla manbyggnaden här på platsen gör, det halva huset bakom och t h om Per Olsson. Den gamla låga manbyggnaden t h ser ut att vara en 1700-tals parstuga, med brygghus i bulteknik och en bodlänga med oregelbundet takfall, allt ganska ålderdomligt. Men det verkar inte vara något fel på de gamla byggnaderna, skicket ser ut att vara gott. Platsen var alltså bebyggd när Per Olsson med familj flyttade hit. Hur gick det till? Vilka bodde här förut? Vart tog de vägen?
Bilden är tagen från lillgården med muren och grindarna i förgrunden. Muren täcks av ett trälock bestående av två lutande bräder med en vågrät bräda i mitten, ett mycket vanligt sätt att täcka gårdsmurar. Småhuslängan består av ett gapskjul innehållande vedbod, en låg bodlänga innehållande dass och grishus med var sin dörr och fönster. Intill grishuset är en mindre vagnbod. Den större bodlängan innehåller två vagnbodar, hoimd (hörum) och lammhus, på loftet är det magasin. Bodlängan täcks av ett spåntak med en fågelholk på nocken! T h skymtar ladugårdens stalldel med halmtak. Mellan stallet och lammhuset sitter en port för att stänga av gådsplanen. Träden framför den låga bodlängan finns inte kvar, inte heller gapskjulet, som är ersatt med en ny vedbod. Annars är det mesta sig likt.
Söder om kyrkan var förr bara åkrar, så när som på en liten markplätt avsatt för sockenmagasinet mitt emot kyrkans södra stiglucka. 1897 flyttade man sockenmagasinet till öster om kyrkan där förut skolan låg och byggde en ny modern skola framför kyrkan. Vid skolans synliga gavel och tre fönster in på långsidan låg den s k storskolan och vid andra gaveln med två fönster på långsidan låg småskolan. I vinkelbygget var det lärarbostäder. Skolan är således endast 5 år gammal på bilden. Någon väg till Sunnkörke och Gannor gick inte förbi skolan vid denna tid. En östlig väg gick från kurvan vid Lau f d kvarn och en västlig, "Trullkväiar" kallad, gick från kurvan vid Botels och snett upp mot Gannor. Träden runt kyrkan är troligen planterade på 1840-talet och kompletterade främst på norra sidan på 1880-talet. Lägg märke till pojkarna (?) som klättrat upp på kyrkans taknock!
Till brudparet Elin och Anton Olsson Anderse förärades denna port framför Lau kyrka till sitt bröllop denna dag. Det syns att det var en blåsig dag! Folk är på väg till kyrkan för att vara med om vigseln. Här ser man hur kyrkans gavel inte är färdigbyggd ända upp i sten, utan ifylld med provisoriska bräder, vilka måste ha förnyats åtskilliga gånger sedan kyrkan tillkomst på 1220-talet. Kanske blev inte heller taket färdigt, det är för flackt. 1958-60 byggde man upp det som fattades av gaveln med hålsten och putsade med cementputs. Tornet/takryttaren kom till på 1700-talet och byggdes märkligt nog lite utanför väggen. 1960 gjorde man en ny lite nättare takryttare. Åkern framför kyrkan heter Stavgardsakarn. Stavgard är ett vanligt namn på järnålderns helgedomar, vilket visar att denna plats använts mycket länge för socknens behov.
Kauparve var före partsklyvningens tid Laus största gård jämsides med Fie. Båda gårdarna delades sedan i 5-7 parter. 1870 genomfördes ett skifte vid Kauparve, då två parter vid den tätt liggande bebyggelsen nedanför Lausbackars sydöstra ände blev ålagda att flytta. Denna gårdspart samt grannparten flyttades då upp på backrönet vid Kotorget där ena vägen går mot När och den andra mot Lau kyrka. Denna boplats var nog egentligen inte ny. På medeltiden låg här kanske gårdarna By och Hanarve och ruiner efter den sistnämnda gården sägs ha funnits kvar ännu vid detta skifte. På bilden ser vi den stora manbyggnaden i parstugeform med källare, hög bostadsvåning samt vindsvåning under brutet tak med frontespiser. Köksbakbygget kom till efter 1906 och verandan vid sekelskiftet. Flygeln innehållande drängkammare och brygghus med sädesmagasin på loftet byggdes 1870 och är numera inredd till den liten permanentbostad.
Här har vi en fin överblick över gårdens byggnader sedda från granngården Husarves potatisland. Alla byggnader finns kvar än idag, ett pannrumshus har blivit tillagt där man ser flovedstravarna mellan flygeln och bodlängan. Flygeln har blivit moderniserad genom att man byggt på det något så man fått in vädringsluckor till loftet, vilket användes som spannmålsmagasin. Man har rivit gavelspetsens stenvägg och gjort en ny i trä i stället. Troligen innehöll flygelns bortre del ett brygghus av den kraftiga skorstensstocken att döma och den hitre delen en drängkammare. Bodlängan har en bakdörr, vilket kan betyda att det här fanns ett grishus med tillhörande grisgård utanför. På ladugården ser man hur den nya delen ännu inte hunnit bli färdigmålad och färdigputsad. I den äldre delen ser man tydligt de nyinsatta fönstren, vilka finns kvar än idag. I mitten ses portlidret och portarna längre bort går till ladan.
Man har byggt en ny modern ladugårdsdel på Smiss norra part och den gamla skall rivas. Högra delen, som troligen varit i bulteknik och innehållit lada med intilliggande tröskhus, är just riven, delarna ligger i en hög t h. Mellanväggen är i bulteknik med stagande strävor i hörnen. Den gamla ladugårdens utformning är typisk för 1800-talets tredje fjärdedel med rätt låga stenväggar, där bjälklagsändarna sticker ut och låses med stora kilar. Taket är täckt med ag, det gängse materialet innan agen försvann vid Lausmyrs utdikning och man fick gå över till halm. T v är ett dubbelt fähus med hoimd, hörum, t h, dörren därefter gick kanske till ett lammhus. Man har kört hem sand till brukblandning. Kan det vara en hundkoja bredvid?
Eftersom tomten är inklämd mellan Lasusbackars rasbrant och Käldvägen och därför är synnerligen långsmal, låg ladugården och manbyggnaden i rad. Vi ser många och stora uthus trots att det här var en liten gård. Längst t v skymtar en stor tvärställd bullada under faltak i gott skick, sannolikt betydligt yngre än ladugården t h. Mot ladan står ett lite äldre stenhus under faltak, som kanske innehöll vagnbod och gris/lammhus. T h är den gamla ladugårrden, inte från 1700-talet, men äldst av ladugårdsbyggnaderna. Den innehöll två fähus med hoimd längst bort. Hönshus fanns också här med tanke på luckan vid marken. Faltaket börjar bli rätt taget. Längst t h skymtar en bulbod. Ladugården stod kvar till 1925, då man rev alltihop och byggde en ny på ladans plats.
Masse har tagit en överblicksbild av de båda Gannorparterna från fd åkrarna nedanför södra parten, vilka här tycks vara nyplanterade med äppelträd. T v ser vi den norra parten med en av socknens 4 manbyggnader i två fulla våningar. T h får vi en bra överblick på den södra parten och dess byggnader. Manbyggnaden är uppförd 1874 med en hög bostadsvåning stående på en källare. De små trekantsfönstren är typiska för tiden och finns på många manbyggnader, se tex Fie, Hemmor och Kauparve. Ett ovanligt högt och smalt bakbygge med en märklig vardagsingång i trä är tillfogat, bakbygget ser egentligen äldre ut än manbyggnaden, men eftersom socklarna stämmer överens, måste det vara yngre. Det fönsterlösa brygghuset är äldre än manbyggnaden, det innehöll troligen brygghus och drängkammare. Bakom det ses tröskhuset med bakomliggande lada, t h skymtar ladugården och ladugårdsflygeln samt en rätt ny bod i trä och dasset.
Sonen Arvid har tagit över gården, rivit de gamla uthusen och byggt en stor ny ladugård. Eller är allt nytt? Den står på samma ställe som den gamla, är lika lång och bred. Således kan man ha återanvänt stenväggarna, men lagt in en mängd fönster, dörrar och portar. Ladugården är helt i tidens stil med fähus i sten och foderloft i trä, de många småspröjsade fönstren stående ovanför varandra på jämna avstånd, allt färgat i vitt, rött och troligen brunt. Det är dock lite märkligt att halm ännu är ett gångbart taktäckningsmaterial, men det finns troligen inte tillräckligt mycket skog att såga spån av. T v har man gjort 3 fähus varav två troligen är dubbla, t h är det lada.
Detta lilla ställe bebyggdes omkring 1830 av Jacob Hansson, som fått lite jord från sin föräldragård vid Snausarve Södergrens part. Manbyggnaden på bilden är ett inpanelat bulhus, vilket kan härstamma från ovannämnda tidpunkt. Troligen är huset en s k ofullständig parstuga: Det består av två rum på var sida om en skorstensstock i mitten. Möjligen finns ett litet kök på 1-2 kvadratmeter bakom skorstenen. Ett alldeles nytt tillbygge syns på baksidan. 1924 uppfördes en ny manbyggnad i resvirke, vilken alltjämt finns kvar. Till stället fanns en liten ladugård av okänt utseende. Miljön ser ganska fattig ut. Vad man odlar i förgrunden är oklart, det kan vara potatis. Sven Mattisson från Blekinge var gift med Maria Jakobina, barnbarn till Jacob Hansson.
Masse har varit uppe och tagit denna bild på morgonen. Han har stått på lillgården, trädgården vid manbyggnaden, och tagit ladugårdens och småhusens framsidor. Ladugårdens lägre delar verkar vara samtidiga, men vänstra halvan har agtak och högra halvan har halmtak. Dubbeldörrar t v kan tyda på att här är stall med hoimd, hörum på gaveln. Den smalare svaipdörren, delad vågrätt, går troligen till kohuset med bås t v och t h om dörren. Längst t h skymtar en ny lada med halmtak och stor ladport. Det reveterade bulhuset (?) med spåntak närmast stallhörnet kan vara ett grishus. Bodlängan i trä med spåntak bör innehålla, vedbod, hönshus mm. Vid staketet ligger några stenblock. Det är troligen trappan till den gamla manbyggnaden, som revs detta år. En trave tegelsten t h vittnar om skorstensbygge i det nya huset.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.