Tinnebäckens flöde utmed området Sandbäcken i Linköping. Det var ingen slump att fotografen sökte sig till ett av bäckens större fall just våren 1924. Året bjöd på ett särdeles kraftigt vårflöde som i hela landet hamnade på vykort. Av lokalhistoriskt värde fick vi i detta fall även en god återgivning av den sällan avbildade huvudgården till fastigheten Sandbäcken. Den långa huslängan uppfördes ursprungligen omkring 1810 som bostad för bruksarbetare vid ett då nyanlagt tegelbruk på platsen. Huset kom över tid att om- och tillbyggas för att slutligen rivas 1958.
Från 299 kr
En tagning med brister. Värdet bottnar i att platsen kan lokaliseras och att de bägge flickorna namngivits. Central-Hotellet låg vid norra änden av Repslagaregatan, gränsande mot Järnvägsparken. Flickorna sitter i kanten av parken och vi ser hotellets baksida. Huset invid dem kom senare att byggas till och sammanbyggas med hotellfastigheten. Allt är idag sedan länge rivet. Flickornas närvaro förklaras av att de bodde i området, döttrar till överste Wilhelm Reuterswärd och Carolina af Robson. Kristina och Eva var deras namn, födda 1884 respektive 1885. En uppskattning av systrarnas åldrar vid tiden torde ge en datering omkring 1892-95.
Sjövalla i Vårdsnäs en sommarsdag 1902. Den till synes pastorala idyllen understryks av det faktum att stugan låg på den jord socknens kyrkoherde disponerade. Oaktat detta var nog slitet på de små tegarna detsamma. Vid tiden för bilden bodde här makarna Emil Ludvig Berglund och Emma Christina Persdotter. Hon var född här och länge hemmadotter som såg ut att ha hamnat på glasberget. 40 år fyllda hade hon mött sin blivande make och nu hade paret två döttrar. I hushållet logerade även före detta småskollärarinnan Kristina Charlotta Bong. Sannolikt är det några av de beskrivna personerna vi skymtar i bilden. Anm: Platsen lokaliserad med hjälp av Vårdnäs hbf.
Till synes uppslupen folksamling på Borggården invid Linköpings läroverk. Året är 1901. Utan given vägledning är det mest rimliga att vi bevittnar firandet av vårens ankomst den 1 maj. Med start redan år 1860 hade läroverkets elever skapat en karnevalstradition i Linköping. Iförda brokig klädsel avtågade karnevalståget från just Borggården. På oxdragna kärror drog man vidare genom staden för att under stoj och larm häckla allt och alla. För ackompanjemanget stod studentorkestern Bonnkapälle med sitt spelande "hellre än bra". Tidningen Östgöten kunde dagen efter meddela att vädret varit strålande och att "karnavalen var rätt lyckad. Programmet var det bästa. Rätt nätt och småroligt hopkommet".
Hägerstad skattegård i Hannäs har en komplicerad historia. Efter att dåvarande ägare musikdirektör Hugo Beijer lät uppföra Hägerstad slott på gårdens ägor fick den forna mangårdsbyggnaden ny funktion som arbetarbostad. Det är i den användningen vi ser gården på denna bild från 1890-talets mitt. Vid tiden ägdes gården av protokollsekreterare Ludvig Christoffer Bäck men såldes kort efter hans frånfälle 1899. Beijers slott kom vidare att styckas av från gården och den ursprungliga Skattegården blev ånyo egen enhet. Den gamla huvudbyggnaden hade då tjänat ut och revs 1919 för att ge plats för nytt boningshus för gårdens ägare.
Vy mot Hägerstad slott som skymtar på andra sidan av sjön Vindommen. På samma sida antyds till höger även Hannäs kyrkoruin. Markerna i förgrunden tillhör torpet Lövudden men mest intressant i bilden är möjligtvis den så kallade retortugnen som reser sig invid sjökanten. Ugnen visar den vid tiden kvarvarande rest efter den mindre träoljefabrik som dåvarande markägare lät anlägga 1877. Genom beviljandet för fabriken får vi veta att den vid sidan av fabrikshuset även omfattade ett magasin, en kolbod och en bassäng med vattenledning för nödvändig kylning.
Anderska gården i Linköping bar tills gatuhuset monterades ned adressen Nygatan 62. Nedmonteringen blev aktuell efter att Nygatans sträckning i området lades igen i början av 1950-talet till fördel för ny trafiklösning. Att huset inte helt sonika revs, likt andra i grannskapet, kan vi tacka existensen av det då relativt nyinvigda friluftsmuseet Gamla Linköping, där byggnaden erbjöds utrymme. Gårdens namn är hämtat från konstnären Knut Ander som växte upp i huset och vidare kom att bli dess ägare. Foto 1929. Notera förekomsten av fingeravtryck i bilden, som här inte retuscherats utan lämnats kvar till varnagel för försiktighet vid hantering av fotonegativ.
Vy från Kanberget mot Linköpings centrala delar. Bilden är odaterad men kan bestämmas till något av 1900-talets första år. Motivet får betraktas som unikt i den bemärkelsen att det fångat hovmarskalk Carl Adolf Gyllenrams sällan avbildade bostad. Vi skymtar den herrgårdsliknande bostaden inbäddad i grönska närmast till höger. Byggnaden revs 1906 för att ge plats för det så kallade Lorichska huset med entré vid Barnhemsgatans möte med Storgatan. En annan byggnaden i bilden med få dokumentationer är huset med valmat tak -mitt i bilden- som länge fungerade som boställe för stiftets konsistorienotarie. Vägstråket i förgrunden motsvarar Västra vägens löp i Kanbergsområdet.
Motiv som tidigare gäckat oss. Vaga uppgift fanns om Olivehult och godsägare Nyström men inte begripliga nog för att med säkerhet placera platsen. Med hjälp av lokalhistoriskt orienterade har vi hamnat på Kristbergs rusthålls ägor, vars ägofigur ännu når sjön Boren. Gården ingick i det godsinnehav som den välkända byggmästaren Abraham Nyström och vidare hans söner byggt upp. Som rorsman i bilden sitter rimligtvis barnbarnet Georg Nyström, som vid tiden för bilden arrenderade rusthållet. Med sig i båten har han med motsvarande rimlighet sin hustru Tyra, född Ekstam. Den äldre kvinnan på bänken i bakgrunden svarar mot Georgs moster, den på gården inneboende Vilhelmine Möller.
Fru Emma Godenius porträtterad i den inte helt utredda fotografen J. Pedersens ateljé i Visby. Hennes make Gustaf Westerblad hade dött 1870 och rimligtvis ser vi henne här som änka. Född i Gagnef 1813 hade hon ingått nämnda äktenskap 1837 och från 1846 var makarna bosatte på Ribbingsholms säteri i Kullerstad församling. Godset hade ägts av en ogift farbror till Emma men gått i arv till hennes bror Samuel som emellertid valt att vara bosatt i Stockholm. Ribbingsholm var både passande som praktisk bostad för makarna, nära makens arbete vid Skärblacka bruk.
Det parodiska ordenssällskapet SHT, med rötter i Uppsalas studentliv, instiftades ursprungligen 1844 men gavs sitt rådande namn först kring årsskiftet 1851/52. En av stiftarna var göteborgaren Carl Magnus Appelberg, som från år 1860 var knuten till Östergötland i egenskap av provinsialläkare i Kisa och vidare bataljonsläkare vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. År 1880 grundade han för Linköping en filialloge till SHT som gavs namnet Jojachim, vars medlemmar vi ser på bilden vid en sammankomst omkring förra sekelskiftet. Trots tydliga särmärken har platsen för samlingen inte lokaliserats.
Kavajerna har hängts åt sidan i sommarvärmen när byggnadskommittén synar och provar det utvalda fasadteglet till den nya museibyggnaden i Linköping. Teglet levererades av Kaniks tegelbruk i Skåne men enligt arkitekterna kom försändelserna slumpvis vilket väckte visst tvivel. I sammanhanget kan lyftas den ornering som upprepande stenar visar i den färdiga fasaden. En viss mytbildning har uppstått men enligt samma arkitekters egna ord var det en av deras fruar som med en tillskuren pinne och på ett improviserat manér lät rista krumelurerna i det ännu våta teglet. I bilden ser vi från vänster en skymt av major Erland Nordenfalk följd av arkitekterna Helge Zimdal och Nils Carlgren samt borgmästare Bertel Hallberg.
Utblick över den gamla kreatursvallen mot Linköpings mest betecknande byggnader. Fotoögonblicket dateras till omkring sekelskiftet 1900 och domkyrkan var då i sin nya skepnad dryga tio år gammal. Även slottet hade under 1800-talet genomgått stor förändring. Under seklets mer romantiska period hade man velat återskapa byggnaden som ett historiskt renässansslott med loftgång och praktgavlar. Det mesta av förändringarna återspeglades dock på slottets fasad mot öster, mot stadens centrala delar. En intressant detalj i bilden ses i bildens nedre, högra hörn. Där får vi en skymt av Linköpings ridhus som sällan återgivits. Ridhuset var uppfört 1885 och drevs vid tiden som aktiebolag.
Fängelset i Linköping var ett av landets tre första så kallade cellfängelse som uppfördes som ett resultat av den fängelsereform som beslutats vid 1844 års riksdag. Anläggningen togs i drift 1846 och lades ned 1946 men togs åter i bruk från 1957. År 1966 lades fängelset slutgiltigt ned och byggnaden revs 1969. Bilden visar interiör från 1920 och från vänster ser vi; vaktfru M. K. Andersson, kokerskan Albertina Nilsson, fångkonstaplarna Edvin Bränning, Karl Järnfors, Eric Thimar Johansson, Anders Lundqvist, Evald Pettersson och Karl Johansson samt Johan Oskar Johansson. På höger sida står konstaplarna Johan August Hallman, Karl Eklöf, Henning Gustafsson och assistent Tage Ohlsson.
Porträtt av Maria Lovisa Fagerlin, eller doktorinnan Sederblad, på det vis som gärna framhölls i sociala sammanhang vid tiden. Född i Västrums socken 1861 och vidare uppvuxen i Västra Ed och Hjorteds församlingar, inflyttade hon till Linköping 1891 efter giftemål med doktor Carl Sederblad. I förstone bodde makarna i en våning på adressen Apotekaregatan 5, men flyttade snart in i det då helt nya stenhuset i hörnet av Platensgatan-Kungsgatan. Vid sidan av tjänsten som distriktsläkare hade maken även mottagning i hemmet. Bostaden kom efterhand likaså bli livfull genom parets barn, Astrid, Bo och Folke. Här ser vi henne emellertid bortom småbarnsåren, 48 år fyllda.
Interiör från Brändströmska gården i Linköping, uppkallad efter överste Edvard Brändström som under några år kring förra sekelskiftet bodde här med sin familj. Motljuset från fönstren utmanade fotografen vid fototillfället, men vi får ändå en god bild av hemmet och det stilideal som vid tiden var önskvärd bland bättre bemedlade. På väggen i hörnet hänger porträtt av makarnas tre barn. Dottern Elsa kom i vuxen ålder att i högsta grad bli omskriven och uppmärksammad för sina insatser för mänskligheten och tilldelas det välförtjänta epitetet "Sibiriens ängel". Bild från tiden omkring år 1900.
På detta något nötta porträtt ser vi systrarna Söderberg som samlats hos linköpingsfotografen Mara Tesch för att föreviga sig tillsammans. I sammanhanget är den stående Beata Söderberg namngiven. Hon var folkskolelärarinna för flickor i Linköping från 1886 till omkring 1910. Under senare delen av hennes liv sammanbodde hon med sina bägge systrar som nått hög ålder, även de lärarinnor och som vid tiden så ofta inom yrket ogifta. Till vänster i bild sitter Alfrida Söderberg. Född 1839 i Östra Vingåker under den period linköpingsfödde fadern innehade tjänst som bokhållare på orten. År 1844 flyttade familjen åter till Linköping varför den yngste systern, Anna Christina, till höger i bild kom att födas där.
Vad vi får förmoda familjen Sundström framför bostaden Åsarum med inrymmande handelsbod. Det var i sommartid år 1889 som Gustaf Sundström av okända skäl hade brutit upp från sin hemort Hardemo i Örebro län för en ny tillvaro som handlare i Gottlösa. I förstone i partnerskap men efter ett par år övertog han handeln i det avbildade Åsarum för egen regi. När bilden togs hade kalendern nått några år in på 1900-talet och tillsammans med sin maka Emelia hade han välsignats tre barn. Parets fjärde och sistfödda nedkom 1905 och var sannolikt ännu inte boren vid fototillfället. Upplysningsvis kom äldste sonen Valter att ta över handelsrörelsen efter faderns bortgång 1914.
År 1904 påträffades ett runstensstycke i åkern nordost om Viby Källgård. Stenen visade sig utgöra toppdel till den större sten som fornforskaren Carl Fredrik Nordenskjöld redan under 1870-talet omtalat ligga som tröskel vid kordörren till Viby kyrka. Nordenskjöld lät resa tröskelstenen på kyrkogården men det skulle som beskrivits dröja 30 år före bitarna kunde förenas. Så blev dock ej fallet. Runstensstycket försvann kort efter upptäckten och har till dags dato inte återträffats. På detta unika fotografi ser vi dock hur det togs sig ut.
I midsommar tid 1926 sammanvigdes Henning Lindgren med Ellen Nilsson. Vid tiden arrenderar brudgummen föräldrarnas gård i Födekulla. Bruden hade inflyttat från Rumskulla. Vi som kan se in i makarnas framtid vet besked att äktenskapet inte kom att vara så många år. Blott 36 år avled maken och änkan kom att få tillfälligt husrum hos torparparet Hultgren i Fundshult. Med sig följde tre söner och här nedkom även en fjärde son som gavs namn efter sin far han aldrig fick möta. De kvarvarande familjemedlemmarna flyttade efter en tid till Ingatorp.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.