Denna part tycks ha kommit till omkring 1690 och ägdes då av Lars Rassmusson och hans fru Margareta Jacobsdotter. Deras dotter Anna Larsdotter född 1702 var gift med båtsmannen Mattias Thomsson Garde och de fick dottern Margareta Mattisdotter 1730. Hon gifte sig 1748 med Rassmus Larsson från Ammunde i Burs och de tog över gårdsparten omkring 1750. Deras yngsta dotter Margareta Rassmidotter född 1759 ärvde parten. Hon gifte sig 1790 med Lars Larsson född 1761 från Smiss och deras son Rassmus Larsson född 1799 blev näste husbonde. Rassmus Larsson gifte sig 1821 med Catarina Maria Olofsdotter född 1796 från Linde och deras äldsta dotter Sara Margareta född 1823 blev näste ägare när hon gifte sig 1840 med Lars Persson född 1816 från Fie. Deras yngste son Jakob Larsson född 1850 blev näste ägare, gift med Lovisa född 1848 från När. Deras äldsta dotter Emma född 1876 övertog gårdsparten 1899, gift med Oskar Danielsson född 1871 från Fie. Sonen Harry Danielsson född 1903 blev näste ägare 1936, gift 1930 med Elsa Larsson född 1906 från Botels. De fick tre döttrar, varav yngsta dottern Vivi född 1937 tog över gårdsparten omkring 1968, gift med Irving Löfgren från Dalbo i Halla. De fick barnen Katarina och Sylve och 1990 tog Sylve född 1960 över, sambo med Carina Olsson född 1963 från Hallute på När. De har döttrarna Jeanette född 1988 och Veronica född 1991. Från vänster ser vi Lovisa 56 år, maken Jakob Larsson 54 år, dottern Emma 28 år, dotterdottern Annie knappt 4 år, mågen Oskar Danielsson 32 år med dottersonen Harry knappt 1 år i barnvagnen. Ynglingen t h är hittills okänd. Gårdsplanen tycks delvis tjäna som vedbacke. Mot trädet står en stor mängd trolar, färdiga att använda till tunar, sådana stod det vid nästan varje gårdspart.

Från 299 kr

Denna part kom till på 1690-talet då ursprungsägarens Christen Jakobssons sonson Lars Anderssson bebyggde den på norrsidan om föräldrahemmet. Lars var gift med Catarina Andersdotter och de fick 5 barn, där äldsta dottern Catarina född c:a 1690 övertog parten. Hon gifte sig 1711 med Hans Jakobsson från Ardre och de fick 6 barn. Gårdsparten delades 1745 mellan äldste sonen Lars och äldsta systern Catarina. Lars behöll denna gårdsdel och Catarina byggde nytt c:a 400 m närmare kyrkan, det som blev den kände Johan Oskar, JO, Larssons part, flitigt förekommande på Masses bilder. Lars Hansson gifte sig 1747 med Anna Hansdotter från Hallvards i Silte och de fick 5 barn. Sonen Lars Larsson blev ägare 1795, gift 1797 med Anna Cecilia Bengtsdotter född 1778 från Liffride. Lars dog 1806 och Anna gifte om sig med Olof Persson från Roma. Anna och Olof uppförde en ny manbyggnad i sten 1810, som man fick 20 års skattebefrielse för. Sönerna Lars född 1800 och Bengt född 1804 från första giftet delade gårdsparten omkring 1827 och Bengt tog över denna part. Bengt gifte sig 1848 med Greta Maria Andersdotter född 1820 från Mattsarve och de fick två döttrar. Yngsta dottern Maria född 1852 gifte sig 1870 med Mats Oskar Larsson född 1846 från Tiricke på När och fick två barn. Maria dog och Oskar gifte om sig 1878 med Maria Elisabet Jakobsdotter född 1852 från Bjärges och de fick 6 barn. Sonen Arvid Larsson från andra giftet född 1881 blev ny ägare 1914, gift 1924 med Ester Maria Elisabet Larsson född 1895 från Smiss på När. Deras äldste son Erik född 1923 tog över 1949, gift med Berit. Sonen Torgny ärvde gårdsparten. Gift med Gunilla Bendelin. Tre söner. Masse har stått på stora landsvägen och tagit denna bild av manbyggnaden. Den skall vara byggd 1873, ett högt hus med låg källare under huset. Tegeltaket är lite utdraget över gaveln, något som var nytt på den här tiden, liksom de små trekantsfönstren på gavlarna.

Från 299 kr

Denna part kom till omkring 1830 när den ursprungliga gårdsparten av Hallsarve delades ännu en gång, nu mellan bröderna Nils och Johan Mattsson, se Bild 833. Johan Mattsson född 1815 fick denna part och han gifte sig 1839 med Greta Stina Persdotter född 1816 från Botvide. De fick fyra barn, varav enda dottern övertog gårdsparten. Anna Cajsa Johansdotter född 1842 gifte sig 1863 med Jakob Niklas Gardell född 1836 från Östergarn. De fick en dotter, Anna Margareta Gardell född 1862, som gifte sig 1884 (?) med Jakob Nilsson född 1859 från Fie. De fick två döttrar, men ingen tog över och modern dog 1910. Jakob Nilsson gifte om sig 1912 med änkan Josefina Johansson från Botvide. De sålde gårdsparten 1918 till Karl Lindström född 1882 och hans hustru Amanda född Pettersson 1879 båda från Grötlingbo, Nilssons flyttade till Ljugarn. Deras son Nils Lindström född 1919 övertog gårdsparten, gift 1948 med Maj Larsson född 1926 från Botels. De fick tre söner, varav mellansonen Bo Lindström född 1953 tog över parten, gift 1980 (?) med Eva Lindman född 1956 från Stockholm. De fick döttrarna Anneli 1982 och Tove 1984. Bo och Eva separerade 2004 (?), varvid Bo behöll gårdsparten och brukar den vidare. På bilden ser vi från vänster troligen Jakob Nilsson 44 år, svärfadern Jakob Gardell 67 år, döttrarna Anna 18 år och Elin 16 år, samt hustrun Anna 39 år. Det var Jakob och Anna Gardell som uppförde manbyggnaden på bilden omkring 1870 och spåntaket på bilden är troligen det ursprungliga. Några år senare täcktes det med papp, se Bild 846. Till vänster syns bostadsfygeln från omkring 1890 som Jakob och Anna Nilsson byggde. Brygghuset till höger är äldre, troligen byggd omkring 1860.

Från 299 kr

När Gumbalde delades i två parter omkring 1750 och Lars Mattsson och Mallena Danielsdotter fick grannparten, blev Lars Larssons son Jacob Larsson född 1738 ägare till denna part. Jacob gift sig 1763 med Brita Larsdotter född 1745 från Gannor och deras äldste son Lars Jacobsson född 1766 blev sedan arvinge. Han gifte sig 1791 med Greta Persdotter född 1769 och av deras 5 barn blev det mellansonen Lars Petter född 1797 som tog över. Han gifte sig 1822 med Gertrud Persdotter född 1800 från Kauparve. De fick tre barn, men ingen ville ta över gårdsparten, varför den såldes till Lars Andersson Laudin född 1789 från Snausarve och hans fru Christina Jonsdotter född 1789 frän Mattsarve. Av deras 4 barn blev det äldste sonen Jonas Larsson född 1818 som ärvde parten. Han gifte sig 1853 med Hedda Birgitta född 1820 från Snauvalds i Alskog. Även här blev det äldste sonen Lars Jonasson född 1855 som tog över, gift 1883 med Olivia Kristina Vedin född 1857 från När. De köpte år 1900 Goks och flyttade dit, medan äldsta dottern Elvira Larsdotter född 1884 gift med Adolf Johansson född 1878 från Bönde tog över gårdsparten 1915. Elvira bodde här sedan till sin död. Fastigheten köptes sedan av Kerstin och Allan Engdahl från Slite som fritidsfastighet, Kerstins pappa Jonas Larsson var bror till Elvira, så det fanns en naturlig koppling. De sålde sedan fastigheten 1995 (?) till Staffan Eriksson och Louise von Bahr som använder det som fritidshus. På bilden ser vi från vänster: Jonas 11 år, systern Elvira 20 år, systern Tekla Olinda 13 år, modern Olivia Kristina 47 år och fadern Lars 49 år. Manbyggnaden kan vara ett äldre hus som höjts, det saknar sockel, vilket ett yngre hus borde ha. Dörren är av 1700-talstyp. Det finns ingen stenhusresolution på gårdsparten, vilket borde betyda att det ursprungliga huset skulle vara byggt efter 1810 eller redan på 1780-talet, iom att resolutionerna från denna tid är förkomna..

Från 299 kr

Masse har stått uppe på backanten och tagit denna bild av Botvides båda manbyggnader. Käldvägen går alldeles under gräskanten och in emot staketen. Infarten till de båda parterna låg på den här tiden mellan manbyggnaderna, numera har varje part sin infart på utsidorna. Den norra partens manbyggnad snarare ändrades än nybyggdes 1887. Hade huset varit nybyggt då, hade gavelns puts knappast varit så skadad. Under takutsprånget på långsidan sitter ett litet fönster, vilket är typiskt för flistakshus och som här trots att man troligen har sänkt väggarna något och byggt på gavelspetsarna med stenen, så som man gjort med Bjärges Bergmans part. Båda Botvideparterna fick skattebefrielse i 20 för uppförande av stenhus vid en resolution 1793. Den södra partens manbyggnad är ett av Gotlands märkligaste flistakshus, vilket alltjämt finns kvar. Botvide delades i två parter 1744, men det är inte troligt att manbyggnadens äldsta delar härstammar från denna tid. Nedervåningen är dock uppförd i två etapper, först som enkelstuga innehållande farstu, kök och vardagsstuga och sedan utökad till parstuga med en sal mot grannparten. Det bör vara denna parstuga som man fått skattebefrielse för 1793. Enkelstugan bör således vara byggd 10-20 år tidigare. 1840 byggde man på huset med en full salsvåning med ovanpåliggande lågt loft. Detta är synnerligen ovanligt, flistakshusen brukar i regel bara ha en förkrympt övervåning utan boendefunktion, se Sunnkörke. Salsvåningen reddes dock inte in till fullo. Den kom att innehålla en ny sal ovanpå den gamla salen och en brudkammare över farstun, medan det södra rummet vara magasin, på 1900-talet delat i två rum, varav det sista inte inreddes förrän 1990. I gavelspetsen sitter ett återanvänt 1700-talsfönster som troligen har suttit i samma position som det på den andra parten. Fönstren nere har förstorats vid övervåningens tillkomst, men sitter i samma positioner, bla är det typiskt med en blind baksida på vardagsstugan, här stod de väggfasta sängarna och de tätt sittande fönstren på gaveln. Taket är täckt med kalkstensflis från Millklint nära Torsburgen.

Från 299 kr

Det här är en av Masses bilder från första fotograferingsåret, där han har avbildat familjen vid Botels östra part, den enda som än idag ligger kvar på östra sidan om vägen. Denna part kom till vid gårdens andra delning 1732, då Lars Olofsson och hans hustru Brita Hansdotter byggde upp den. Deras son Hans Larsson och hans fru Margareta Andersdotter från Snausarve tog över 1755 och efter dem blev sonen Lars Hansson och hans hustru Margareta Olofsdotter från Näs husbönder på 1780-talet. De hade ett förmodligen pampigt bröllop i Närs prästgård, där Margareta hade tjänat före giftermålet. Med sonen Lars Larsson och hans fru Elisabet Jakobsdotter från Folke på När fortsatte släkten i början på 1800-talet. Sedan gick gårdsparten över på spinnsidan när dottern Margareta övertog den omkring 1840 med sin man Mattias Persson från Fie, som byggde upp alla byggnader på gårdsparten. De fick inte mindre än 9 barn, varav äldste sonen Petter Mattson Bodin och hans fru Gustava Josefina född Hagvall från Hagvards i Follingbo blev husbönder till 1897. Deras enda barn Hilma ärvde gårdsparten, gift med Jakob Larsson från Hallbjärs på När och av deras 6 barn övertog äldste sonen Henry parten 1927. Han blev gift 1917 med Ester Maria Ahlstedt från Stenstugu i Alskog. Äldsta dottern Iris ärvde gården, gift med Ejnar Larsson från Kauparve och med deras ende son Sven-Erik fortsatte släkten. Han gifte sig med Inga-Britt från Stockholm och de fick dottern Linda. Gårdsparten ägs idag av Inga-Britt och marken är utarrenderad. Personerna på bilden är från vänster: Hilma Larsson född Bodin 30 år med barnen Henry 8 år, Hilda Klara 6 år, Elin Jenny 5 år, Ragnar 3 år i handen och Sigfrid 1 år på armen, modern Gustava Bodin 72 år och fadern Petter Bodin 67 år. Maken Jakob Larsson är inte med.

Från 299 kr

Det ursprungliga Botels, som låg öster om vägen mittemot Botels Hanssons part, delades första gången 1716 i två parter och 1732 i ytterligare två parter och vid detta senare tillfälle kom denna part till och byggdes då troligen upp på denna plats. Bulbyggnaden på Bild 625 och 626 härstammade sannolikt från den tiden. Byggnaderna på denna bild är betydligt yngre. Manbyggnaden är troligen från 1860-talet, men spåntaket ser ut att vara nylagt. Husets framsida vetter mot landsvägen med finingång där. Den enkla dörr som syns invid fönstret är vardagsingången direkt in till köket. Brygghuset t v är äldre, kanske från omkring 1840. Den låga byggnaden utan fönster är äldst och tillhör 1700-talet. Dess funktion här hittills okänd, men linbastur brukade ha denna form. Förste ägare var Jakob Persson, gift 1711 med Catarina Rasmusdotter. Deras dotter Mallena ärvde parten, gift med Olof Thomsson från Botels och deras son Olof Olofsson tog över omkring 1770. Han blev gift 1778 med Gertrud Larsdotter från Fie och deras äldste son, som också hette Olof Olofsson och hans hustru Juditta Andersdotter från Kauparve blev därefter ägare. Ytterligare en son Olof Olofsson blev husbonde på 1840-talet, kanske var det han som byggde flygeln. Olof var gift med Greta Hansdotter från Liffride och deras dotter Catarina och hennes man Gustav Jakobsson blev ägare 1859. Under deras husbondetid kan manbyggnaden ha blivit uppförd. Ingen av Catarinas och Gustavs fyra barn tog över, utan gården såldes till Georg och Margareta Larsson från Lye respektive Väte. Deras son Vilhelm och hans hustru Josefina född Karlsson från Kauparve blev ägare 1903, året innan denna bild togs. Deras son John Larsson ärvde gården och brukade den till omkring 1990, varefter den styckades och byggnaderna med tomt såldes till fritidsfastighet. Personerna på bilden är från vänster: Josefina Larsson 30 år, med sonen John 3½ månad, svärmodern Margareta 64 år, maken Vilhelm 31 år, okänd ung man och svärfadern Georg 68 år.

Från 299 kr

Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.

Från 299 kr

Masse har gått ut på åkern nedanför och tagit en bild av baksidorna på Södergrens och Hallgrens bostadshus. På Södergrens hus har man ännu inte hunnit bygga glasverandan i vinkeln. En gammalmodig bulbod under faltak har flyttats hit. Hos Hallgrens ser det ut som en bakugn sticker ut genom väggen på bostadshusets bakbygge. Det lilla skjulet i resvirke är nog ett dass. På Söderlunds gårdsdel stod förr en av Hallbjäns gårdsparter. Den kom till omkring 1785 då Hallbjäns norra part delades mellan syskonen Oluff Larsson och Brita Larsdotter. Oluff född 1753 gift 1779 med Catarina Carlsdotter född 1758 från Bönde byggde upp denna part och fick 20 års skattefrihet 1810 för en ny manbyggnad i sten. Äldste sonen Lars Olofsson född 1779 tog över, gift med Anna Catarina Tomasdotter och efter dem äldste sonen Lars Larsson född 1809, gift 1835 med Anna Gertrud Mattsdotter född 1814 från Starrlause i Stånga. De ägde gårdsparten till omkring 1850, då den övertogs av Lars syster Catarina Maria Larsdotter född 1811 och hennes man Per Persson Hallander född 1815 från Hallsarve. Sonen Lars Per Hallander född 1840 ärvde parten, gift 1863 med Brita Cajsa Johansdotter född 1841 från Botvide. De fick 4 barn, men ingen tog över. Hallanders sålde all jorden i smålotter och byggnaderna revs bort. Gårdstomten och en del av jorden köptes av Lars Pettersson på Hallbjäns norra gårdspart. Han sålde 1910 tomten och 7,5 ha jord till Arvid Södergren född 1879 från de små torpställena på andra sidan vägen, se Bild 609-614. Arvid Södergren byggde upp denna boplats på nytt med manbyggnaden på bilden. 1924 flyttade brodern Nils Södergren född 1874, gift med Emeli Myhrström född 1871 från Garde, och deras 6 barn in i huset! De två äldsta barnen var kanske redan utflugna. Varför Nils övergav föräldrahemmet och inget barn tog över det kan man undra? Bröderna kom tydligen bra överens, troligen hade de kvarnen ihop och fiskade tillsammans. 1945 överlät Arvid stället till broderns yngste son Gustav Södergren född 1910. Gustav flyttade ner till Rut Hansson på Snausarve och lämnade denna lilla gård öde. Tomten med förfallna byggnader köptes av Eva Hernbäck och Göran Jonsson från Stockholm och de byggde ett nytt gotlandsanpassat hus bredvid det gamla och nyttjar fastigheten som fritidshus.

Från 299 kr

Att klura ut de första ägarna till Böndes parter verkar inte vara lätt. Gården verkar nämligen vara delad i 4 parter tidigare än vad Lauboken uppger, se tidigare om Bönde. 1741 var Lars Jakobsson ägare till denna gårdspart, vilken han kanske ärvt av sin far Jakob Jakobsson. Lars gifte sig första gången med Britta Jakobsdotter från Gerum och andra gången med Gertrud Grelsdotter. Äldste sonen i första giftet Jakob Larsson född 1728 ärvde parten, gift med Helena Johansdotter från Folkedarve i Garde. Deras äldsta dotter Helena Jakobsdotter född 1767 gift 1790 med Per Matsson född 1766 från Östris i Alva ärvde gårdsparten 1794 genom testamente med utlösen till brodern Jakob Jakobsson och systersonen Jakob Andersson. Helena och Per fick 7 barn, varav äldste sonen Per född 1795 tog över, gift 1830 med Greta Gertrud Olofsdotter född 1808 på granngården Husarve. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Olof född 1831 som tog över 1860, gift samma år med Elisabet Danielsdotter född 1835 från Gannor. Olof drunknade 1878 och Elisabet drev gården till 1899, då dottern Amanda född 1864 gift med Lars Pettersson Häglund från Allmänningen blev nästa ägare. Dottern Ida född 1900 gift 1925 med Joel Danielsson född 1900 från Långared i Västergötland blev ägare 1930. De fick tre söner. Gården köptes av Sven-Erik Larsson Botels, och byggnaderna köptes i sin tur av läkaren Wolfgang Rutz med familj, vilka tidvis bott permanent på fastigheten. Helena Jakobsdotter och Per Matsson uppförde det första stenhuset på gårdsparten 1810, vilket sannolikt är det hus som syns i bakgrunden. Detta hus byggde sonen Per och hans fru Greta om med brutet tak och frontespiser omkring 1840 till det utseende vi ser på bilden. Pers och Gretas barnbarnsbarn Ida och hennes man Joel rev huset 1931 och byggde det för tiden supermoderna huset med bla centralvärme som finns kvar idag. På bilden ser vi änkan Elisabet Danielsdotter 69 år längst bak, t h om henne längst bak dottern Amanda 40 år, i förgrunden dotterdöttrarna Agnes och Ester, på brädtraven dotterdottern Ida 4 år och th mågen Lars Pettersson 40 år. Den äldre kvinnan t v med räfsan är hittills okänd, möjligen en svägerska. Man håller på med ladugårdens ombyggnad, därför finns det virkestravar och en bruklave på gårdsplanen.

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr