Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Från 299 kr
Mr Idla, 16 februari 1966 I förgrunden syns en ung flicka, en kvinnlig gymnast, som ligger på mage på golvet. Hon är klädd i en långärmad vit tröja samt svarta åtsmitande långbyxor. I håret har hon en rosett. Hon har en penna i sin hand och skriver på ett papper. Till höger syns en bit av en man som håller fram ett kuvert. I bildens bakgrund syns tre plintar. På den mittersta plinten sitter en kvinna. Vid den vänstra står en kvinna och skriver med ryggen åt kameran. En stor väska står på golvet vid hennes fötter. Vid plinten till höger står en man. Han har en kamera i handen. De tre sistnämndas huvuden har ej kommit med på bilden. Längre bort till vänster står en man vid väggen. Endast hans ben är synliga på bilden. Längre bort till vänster står en portfölj vid väggen.
Hus/källare som framkommit vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Abborren i centrala Jönköping. På bilden syns syllstenarna tydligt. Vid den bortre kortsidan syns en tröskelsten. Det mörka lagret invändigt har kommit sig av att källaren, kort efter byggandet, verkar ha fått problem med fukt och säkert även periodvis stående vatten. Som en lösning lade man först in flera lager av sand och trägolv men även detta drabbades av fukten. För att råda bot på detta permanent, hämtades använda gjutformar i bränd lera och lades på som ett tjockt golvlager. Lagret som var uppblandat med kol och sot var upp emot 0,3 meter tjockt. Golvnivån höjdes så mycket att en ny ingång måste göras och det är denna som syns vid tröskelstenen.
Från Lidköpingsutställningen sommaren 1946. Huset med Lidköpings stadsvapen och texten (Staden, Slätten, Vattnet) är Kyhlandersskolans norra sida. Fotografen står ungefär vid gatan, Esplanaden, och har skolans annex (ej synligt på fotot) på sin vänstra sida. Det lilla huset till vänster är en tillfällig paviljong. Damen till höger står på gångvägen mellan Esplanaden och Lasarettet. Ytterligare till höger ligger Stadsträdgården. Staden (rött), Slätten (gult), Vattnet (blått) var en slogan som en känd Lidköpingsprofil kommit på, Magnus Lidholm. Det röda är Lidköping färg. S:t Nicolaus är stadens skyddshelgon och brukar visas i röd beklädnad. (Jultomten). Gult för slättens gula säd och blått står för vattnet. Plats: Kyhlanderskolans skolgård. Rätta namnet ska vara Västra Skolan, som den hette då.
"Kråkan", Kråkliden - Kvarnbygatans branta stigning från Gamla Torget upp mot Stensjöbacke, år 1973. Backen kallades förr Kråkan eller Kråkliden. Namnet Kråkan anses ha kommit av Kråkberget, som var en bergklack uppe i Mölndals ström. Om där var en samlingsplats för byns kråkor, vet man inte, men backen utmed strömmen kallades allmänt Mölndals Kråka. Kråkan var brant, och hästarna fick vara väl skodda för att kunna få kraft att dra de tunga lassen uppför den branta backen. I förgrunden till vänster syns Götiska Förbundets skola som anlades år 1824 och under många år var byns folkskola. Senare blev skolan högre folkskola. Byggnaden skall bevaras som kulturminnesmärke från gången tid. Till höger ligger f.d. Delbancos oljeslageri, där man förr tillverkade linolja som användes vid målning.
Frukostdags - Hanna Pauli
matlagning, barn, kvinna, hydda, fotografi, photograph
Masse var tydligen osäker på vem som ägt detta hus, trots att det borde ha varit uppenbart i bygden, särskilt som hans vän Hans Karlsson på Hallsarve köpte in detta av skiftet utdömda ställe och rev byggnaderna. Siste ägaren Lars Jakobsson från Hallsarve köpte stället 1883 av Lars Andersson som kommit på obestånd. Lars hade en son Anders Larsson Laurin född 1833, gift 1857 med Catarina Maria Larsdotter Ahlström från Bjärges. De byggde ett hus vid Allmänningen på 1850-talet, det som sen blev fattigstugan, och de var grannar till Masse och hans familj. Så det är mycket konstigt att Masse inte hade kläm på ägoförhållandena. Eller så har ägoregistret till bilderna gjorts långt efteråt när man inte längre mindes hur det var. Manbyggnaden på bilden kan vara det hus man fick skattebefrielse för 1796. Det har dock fått nya stora fönster vid 1800-talets mitt och taket har ändrats till spåntak. Huset var dömt till rivning pga skiftet och stod övergivet när Masse tog denna och förra bilden. Bakbygget kan ha innehållit ett litet brygghus. Huset med boplats var beläget mitt emot familjen Skoog på vägen mot Nybro, se Bild 868-870.
Masses titel är fel! Det är Anton Perssons måg Vilhelm Larssons! Här ser vi norra partens manbyggnad och flygel från baksidan, samt några av partens invånare. Huset är sannolikt höjt. Den finns en stenhusresolution för parten från 1773 och det kan vara det huset som byggts om med höjt bjälklag så man kunnat gräva ur en källare, få en bostadsvåning och en vindsvåning under brant tegeltak. Av döma av fönstren och det lilla modefönstret i gavelspetsen, bör denna om byggnad ha skett på 1840-talet. I början på 1900-talet har man gett huset ett modernare uttryck genom att förlänga taket ut över gaveln. Köksfarstun bör ha kommit till då också. Brygghuset med sina vädringsluckor till magasinsloftet bör ha byggts på 1870-talet. Bilden är tagen från åkern i norr. Människorna är inte lätt att identifiera. Flickan och kvinnan med den stora moderniteten cyklar borde vara besökare. Mannen på stegen borde vara Vilhelm Larsson, måg på parten, pojken ovanför en son. Hustrun Lorentina står troligen t h.
Självavläggaren var en fantastisk förbättring av skördearbetet. Den ersatte flera män med liar, eftersom den skar fort, jämnt och effektivt och la av rågen i lagom buntar. Men dessa måste fortfarande knytas för hand. Här är det många personer i färd med att binda skupar. Kvinnorna är finklädda, för att det är ett högtidligt tillfälle: Emil Christiansson har kommit med en maskin till deras gård och det hela blir förevigat på foto! Sannolikt är det Emil, 33 år, som kör det tvåspända självavläggaren. Mannen som skymtar längst t h kan vara gårdsägaren Vilhelm Karlsson, 32 år, ingift på gården. En av kvinnorna bör vara Alma, 28 år, Vilhelms fru, en annan Vilhelms mor Margareta, 59 år, och någon av Almas systrar Amanda eller Olivia. Personen som binder skupar i förgrunden kan vara Almas bror Lars Emil. Det kan inte uteslutas att någon av personerna tillhör Emil Kristianssons familj. Om det är Smiss gamla manbyggning som skymtar, det höga trädet talar för det, skär man rågen på åkern uppe vid Käldvägen mittemot Nybygget.
Det här är lika mycket en arbetsbild som en miljöbild. Botels Lars Hansson, 47 år, hjälper sin svärmor Smiss Lina Jacobsson, 67 år (hon hette Margareta Olivia Elisabet) med att plöja upp fåror med hjälp av modern järnplog förspänd med två hästar. Kvinnan som tar upp sättpotatis ur säcken och lägger i ett spann skulle kunna vara Linas dotter, Lars fru Olivia, 42 år. Potatissättningen sker väldigt sent kan man tycka. Åkern ligger uppe på Lausbackar där det växer skog idag, man kan inte tro att det varit öppet här, än mindre åkrar. Höjdsträckningen är Ancyllusvallen, på vilken det än idag går en liten väg. Huset ovanför hästarna är fattigstugan, som det nu bara är kvar en liten hög av. I mitten ligger Bjärges Alfred Öbergs lilla gård, t h skymtar Allmänningen Maria Dorotea Andersdotters mycket enkla boställe. Att hönsen gått från Smiss och ända hit upp är mindre troligt, de har nog kommit från Fattigstugan eller Öbergs. De har olika färger och kan därför vara av Gotlandsras.
Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.
Bilden visar ett repro av ett medfaret men unikt motiv från den så kallade Wernerska trädgården i Linköping. Tiden är första delen av 1880-talet. Den skarpsynte kan på standaret utläsa att det rör sig om det parodiskt ordensliknande sällskapet Wiknings-Commissionen, som under en period höll årliga sommarfester i trädgården. Etablissemanget Wernerska trädgården hade från senare hälften av 1800-talet en självklar plats i stadens nöjesliv. Namnet var hämtat från provincialläkaren Henrik Werner, som införskaffat tomten som sommarnöje vid sidan av sin stadsvåning invid Stora torget. Den som utvecklade området från en framvuxen nöjesträdgård med tvivelaktiga inslag till en offentlig nöjesplats med restauranger, teater- och cirkusbyggnad samt musik- och danspaviljonger var entreprenören Anders Peter Andersson alias Bonn på Druvan, som år 1864 kommit i besittning av tomten. Nöjesinrättningen kom att blomstra tills ägarens bortgång 1886. Utan eldsjäl sjönk ambitionerna vartefter för nöjelpalatset och i än mindre grad efter det nya seklets inträde med tidens aktualiteter såsom brännvinsförbud vid scenunderhållning, den nya stadsteatern och biografernas erbjudande av det nya mediet film.
På baksidan av den vänstra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids mamma [?]. I nederkanten står med bläck: 18 1/2 år gammal. På baksidan av den högra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids farmor och farfar. I nederkanten står med bläck: Augusti 1861. Edv. Ths. De båda blyertsanteckningarna ser ut att vara samma handstil och de båda bläckanteckningarna ser ut att vara en annan handstil, sannolikt Edvards. Edvard var far till Alfred, vars bilder ni har i ert arkiv. Alfred var Gottfrids storebror. Gottfrid var min farfar. Gottfrids mamma, alltså Edvards hustru, hette Jenny. Hon var född den 18 februari 1843. Då Edvard tog bilden var hon 18 1/2 år, så det var i augusti 1861, samtidigt med bilden på föräldrarna. Edvard och Jenny gifte sig på våren 1867, så när bilden togs var de kanske nykära. Gottfrids farfar och farmor, alltså Edvards far och mor, hette Johan och Eva Sofia. Famijljen flyttade till Hallsberg 1868. När Edvard tog bilderna bodde han och föräldrarna i Torshälla (eller om det var Eskilstuna, jag kan ta reda på det). Det var alltså inte Örebro län. Men eftersom de här bilderna har nära anknytning till Alfreds bilder, som ni har, vore det naturligt att förvara dem alla tillsammans. Jag hittade de här bilderna när jag tog reda på min mammas saker. Hon avled i höstas. Mamma och pappa hade många saker från Gottfrid, min farfar. Så de båda bilderna har kommit den vägen till mamma.
Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Större grupp män på svetsningskurs vid Skoghallsverken. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Ritning. Examensarbete. Avkopplingsvagn. Konstfackskolan. "Framtiden måste höra järnvägen till". En vitaliserad järnvägstrafik skulle ta bort överbelastningen på landsvägsnätet, minska bilolyckorna och låta folk äta, läsa, konversera under resan: det infantila sittandet på vägbanan timme efter timme kunde ju bara hypnotisera den första gulaschgenerationen bilister. Förnuftet skulle snart bli tillgängligt för argument, men då måste SJ förbättra sin produkt och lära sig sälja." En livlig debatt har på sistone pågått för att öka passageraretrafiken på järnvägen även i fråga om medel och fjärrdistanta sträckor. Många vettiga synpunkter har kommit fram men hittills har Statens Järnvägar av ekonomiska skäl tvingats att i allt för stor utsträckning glesa ut eller lägga ned persontrafiken på många sträckor. Och biltrafiken bara ökar och ökar med ökat antal olyckor och miljöförstöring som följd. Därför har jag frestats att med mitt examensarbete göra ett inlägg i debatten. Jag har valt att göra en vagn avsedd att föras i långtgående tåg och som ger möjligheter till olika slags aktiviteter, vilka gör resan trivsam och lättare och därigenom mer attraktiv. Jag har kallat vagnen "avkopplingsvagn".
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Gerlachska huset stod klart 1891 i korsningen Västra Vallgatan-Bäckgatan, kv Trädgården. Byggherre var den förmögne ingenjör Hugo Gerlach. Nilsson anställdes som förman till bygget, snart efter att han kommit till Varberg. Arkitekter var Hans Hedlund och Yngve Rasmusson (som även ritat det s k Tomtehuset i Göteborg). Fasaden mot Bäckgatan uppvisar tysk nyrenässans med rusticering, kraftfulla gesimser och portik runt huvudentrén samt piano nobile, dvs den övre vånings fasad har ett mer nobelt utseende än bottenvåningen. Tidstypiskt är fönstrens t-indelning och att även andra arkitekturstilar blandas in, såsom barock och klassicism. Nedanför den stora trädgården ligger Gerlachs stallar. På vänster sida ligger kyrkoherdebostället, kv Prästgården, och nedanför det skymtar Gerlachs elverk. Hugo Gerlach köpte 1895 tomten mitt emot stallarna för att uppföra sitt andra elverk. Det första hade han installerat i sin mekaniska verkstad och därifrån ledde han ström för att lysa upp hemmet. Ritningen till elverket på Bäckgatan är signerad C A Ljungqvist 1895 och i maj 1896 var anläggningen testad och i funktion, enligt en notis i Varbergsposten. Där uppges också att Gerlach inte hade för avsikt att leverera el till andra än sig själv.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.