Grav prydd med sju pärlkransar av olika typ. Även på graven i bakgrunden ligger sådana. Detta blev från omkring sekelskiftet 1900 en vanlig gravdekoration i södra Sverige. Modet spreds från Frankrike på 1870-talet och tillverkningen kom till stor del att ske i södra Tyskland. Pärlkransarna bestod av sammanflätad ståltråd som dekorerades med glaspärlor i olika färger och modeller, vilka då börjat massproduceras. I mitten av kransen lades en religiös figur skapad av gips, celluloid eller annat, t ex ett kors eller en ängel, under en glaskupa. Text kunde också införlivas i dekoren. Pärlkransarna importerades och kunde köpas av pappershandlar, handelsträdgårdar m fl. På somliga ställen kunde fattiga låna en pärlekrans.
Från 299 kr
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård i Varberg. Bilden var publicerad i Hallands Nyheter, 1944-04-29 i artikeln "Där soldoktorn vilar". I bildens nederkant ses flera nyplanterade träd och inga vita kors syns, så troligen är fotografiet äldre.
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Gravplats och minnessten över Kustsanatoriet Apelvikens grundare Doktor J S Almer på sanatoriets begravningsplats.
Grav vid obeliskformad gravsten för Lovisa Svensson, död 30 januari 1909. Gravkullen täcks av granris, en blomsterbukett och två s k pärlkransar. Detta blev från omkring sekeskiftet 1900 en vanlig gravdekoration i södra Sverige. Modet spreds från Frankrike på 1870-talet och tillverkningen kom till stor del att ske i södra Tyskland. Pärlkransarna bestod av sammanflätad ståltråd som dekorerades med glaspärlor i olika färger och modeller, vilka börjat massproduceras. I mitten av kransen lades en religiös figur skapad av gips, celluloid eller annat, t ex ett kors eller en ängel, under en glaskupa. Text kunde också införlivas i dekoren. Pärlkransarna importerades och kunde köpas av pappershandlar, handelsträdgårdar m fl. På somliga ställen kunde fattiga låna en pärlekrans.
Kyrkan i Onsala sedd från nordväst. Trätornet är från 1700-talets mitt. I förgrunden en grav med smidesstaket.
Gånggriften i Kvarnome - "Rumpelösa kyrka".
Bild från en begravning på Veddige kyrkogård. I förgrunden står på granrisbädd en grönmålad lår där kransarna placerats. Bland de sörjande i bakgrunden finns herrar i cylinderhatt och en dam i sorgeflor.
Högsjö gamla kyrka
Linköpings Domkyrka
Vadstena Klosterkyrka
Nordingrå kyrka
Sankt Laurentii kyrka
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.