Domarring. Från syd-sydost.
Från 299 kr
Domarring. Från söder.
Resta stenar vid Övetorp.
Borgkullen vid Brömsehus. Valdemar Atterdag lät på 1360-talet bygga borgen för att kunna ha uppsikt över den viktiga segelleden på Östersjön och vägen längs kusten. Borgen förstördes år 1436 under Engelbrektupproret.
Mysinge gånggrift.
Fasta fornlämningar i Herman Jonssons hage vid ån. Fridlysta 1930. Skeppssättning.
Seby gravfält med treudd. Seby gravfält har 285 synliga fornlämningar, bl.a. en mycket ovanlig treudd. Gravarna består av ett röse, högar, stensättningar, en skeppssättning, hällkistor, kalkstensflisor och resta stenar, klumpstenar samt en skålgropsförekomst. De mycket varierande gravformerna och det höga gravantalet tyder på att gravfältet nyttjats under större delen av järnåldern. Ca 500 meter söder om gravfältet står Ölands högsta runsten.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Jutestenen i Räpplinge, september 1958.
En fyr, kapellruinen Sankta Birgittas kapell (Långöre kapell) och ett klöverbladskors på Kapelludden.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Skedemosse.
Arkeologisk undersökning vid Källa med professor Mårten Stenberger. (Inte i bild.) Karl-Gustav Petersson på bild till höger som var museichef för Kalmar läns museum under åren 1973-1983.
Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar.
Rest sten i åkern. Fornminnen åt Järnsidas ägor, åt åsen längs östra sidan av stora landsvägen till Norr. Tång i norr och avtagsvägen till Järnsida i söder.
Strax intill Gråborg ligger ruinerna av S:t Knuts kapell. Kapellets namn visar troligen att platsen har haft kontakter med Danmark och de danska Knutsgillena. I närheten ligger också Borgs by, som sedan 1945 ägs av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Berg med skålgropar.
Odens flisor, Gärdslösa socken. Söder om vägen Högsrum-Sättra står stora resta stenhällar väl synliga från vägen. De två största flisorna är 3 respektive 2,5 meter höga. Flisorna som står resta intill varandra har en sammanlagd bredd av 3 meter. På det fält där flisorna står har påträffats vikingatida gravar vilket ger en antydan om monumentets ålder.
Hällristningar av fartyg och människor mm. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.