Det här var en mycket fin ladugård för sin tid, byggd i resvirke med foderloft och papptak. De vitmålade fönstren med sina spröjsar är också typiska för tiden. Troligen innehåller ladugården lada närmast, därefter gris- och hönshus, i mitten stall och längst bort kohus. Den lilla byggnaden på gaveln är dasset. En ny ladugård med lada uppfördes på samma plats 1936-1946, knappast för att denna var utsliten, utan snarare för att den var för liten.
Från 299 kr
Här ser vi den nya ladugården. Den gamla ladugården var nog så lång som stendelen är, eller så var det en laddel i bulteknik där nu ladan i resvirke står. Dubbla ladportar intill varandra var populärt på 1910-talet. Hela den nya ladugårdsdelen med lada är byggd på en enda gång, det finns ingen skarv i halmtaket. T v skymtar den rätt nybyggda lilla ladugården på grannparten, se Bild 814-819!
Lausmyr, som var 1.500 hektar stor, dikades ut första gången på 1890-talet när det förr så rikliga fisket hade minskat och förlorat allt mer i betydelse, samtidigt som behovet av odlingsbar jord hade ökat. När myren var utdikad, tillfördes mycket värdefull mark gårdarna i socknarna runt ikring. Men man förlorade också sin agtäkt. Men denna förlust var måttlig, man hade redan börjat gå över till spån i stället som takmaterial. Här kommer Hans Larsson med sista aglasset draget av två rätt magra stutar.
Familjen Gustafsson samlade för fotografering vid farstubron till hemmet Landamäre i Vist socken. Året är 1909 och vi som kan sia om familjens framtid kan berätta att parets barnaskara nu var fulltalig med halvårsgamla Sigvard Emanuel i knäet hos modern Emma Kristina. Husfadern, Anders Gustaf Gustafsson, med det svungfulla tillnamnet Sving, var uppvuxen i Landamäre och hade tagit över torpkontraktet efter faderns död 1886. Emma Kristina var född i Åtvid men inflyttad till Vist från Vårdnäs lagom till giftemålet 1894.
Vinjetterat porträtt av Signe Österberg. Vid tiden för bilden var hon i 30-årsåldern och bodde ännu hemma och skulle så göra länge än. Fadern hette Frans Wilhelm Österberg och var en framgångsrik handlare i Linköping med butik invid Stora torget. Modern hette Ida Brogren och var bördig från Gammalkil. Efter föräldrarnas bortgång 1914 respektive 1917 bodde Signe kvar i föräldrahemmet och försörjde sig som sånglärare. Hon gick bort som ogift 1950.
Medfaren men unik vy över den, vad tiden kallade, Karlssons säkerhetsbana i Linköping. Anläggningen var säker på så vis att den var spolad på torra land och gav trygg nöjesåkning runt förra sekelskiftet. Isbanan var belägen norr om det så kallade Miljonpalatset och i intill Järnvägshotellet. Bakom isbanan och namnet Karlsson döljde sig Skridsko-Kalle, den förre poliskonstapeln och vidare målarmästaren Karl Adolf Karlsson Grön (1847-1937).
Carolina Malmström invid maken Ludvig Bäck. Fotografiet är taget i senare delen av 1890-talet av deras son Knut. Från år 1880 ägde paret Hägerstad slott i Hannäs, Östergötland. Herresätet var då nyligen uppfört men byggherren hade kommit i ekonomiska trångmål och tvingats sälja. Makarna Bäck, som var skrivna i Stockholm, kom i huvudsak att använda slottet som sommarviste. Efter Ludvigs död 1899 var emellertid Carolina som änka fast boende på slottet en tid.
När fotograf Didrik von Essen gjorde sig ärende till Stjärnorp en vårdag 1901, hade minnet av ett intakt slott sedan länge falnat. Dryga 110 år hade gått sedan den kulna dagen i maj månad 1789, då branden sprungit lös i västra flygeln och spridit sig till huvudbyggnaden. Godsägaren med sällskap var på marknad i närliggande Linköping och stor del av övrigt arbetsfolk var i arbete på utgårdar, varför de få som fanns kvar runt slottet var hjälplösa mot eldens spridning.
Systrarna Helga och Hilma Nilsson framför barndomshemmet Eketorp i Vist socken. De hade blivit moderslösa redan som barn. Yngsta systern bar knappast ens minnen av sin mor. Nu till den förmodade sommaren 1909 hade de även blivit faderslösa och torparkontraktet skulle gå till ny brukare. Förändringens tid var således kommen. För Hilmas del var framtiden utstakad. Hon var förlovad och till hösten kom hon att gifta sig med en fabriksarbetare och flytta till Skorpa trämassefabrik. Helga blev hushållerska i Kringstorp.
Några grabbar följer nyfiket fotografens intresse av deras kvarter. Lutade mot dasslängan vid det gamla magasinet såg de sannolikt områdets värden på skilda vis. Amanuensen Bengt Cnattingius representerade Östergötlands museum, med vad det betydde, och gossarna var i sin vardagliga verklighet. Oavsett hur området upplevdes skulle husen rivas inom kort och Cnattingius var där för att samla dokumentation innan det var för sent. Foto 1926.
Porträtt av Fanny Åman, eller egentligen Fanny Nordvall, då hon enligt tidens namnskick behöll sitt flicknamn även som gift. Det påtalade äktenskapet hade inletts 1856 och gällde lasarettsläkaren Ludvig Åman. Vid tiden för bilden hade äktenskapet varat i omkring 10 år och parets två första barn var födda. Makarna skulle välsignas med ytterligare två under 1870-talet. Familjen var vid fototillfället och lång tid därefter bosatt i tjänstebostaden till länslasarettet i Linköping, där maken var verksam.
Gusums mässingsbruk anlades 1652 i Ringarums södra sockendel. Bruket fick till följd att denna del av socknen blev alltmer folkrik. Avståndet till moderkyrkan fick efter ett flertal turer till följd att ett litet kapell uppfördes i närheten av bruket. Diskussion om ny och mer rymlig kyrkobyggnad tog efterhand fart och 1731 kunde den avbildade kyrkan invigas. Byggmästare var förmodligen Georg Millerus, som var anställd vid bruket, och murmästare var Petter Spångberg från Norrköping.
Porträtt av Waldemar Stenhammar. Från år 1898 i tjänst vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Han var därefter regementet trogen tills han år 1927 begärde avsked vilket beviljades med majors grad. Sedermera utnämnd till överstelöjtnant i armén. Vid sidan av aktiv tjänst var han en tid lärare vid Krigsskolan, regementskvartersmästare och registrator i Försvarsdepartementets kansli. Tillsammans med Reinhold Stenbock utgav han även en diger historik över regementet, "Andra livgrenadjärregementet 1552-1927". Från 1904 var han gift med Olga Löfwall.
Överste Fritz Lovén var vid sidan av sina militära uppdrag en flitig fotograf. Som sådan i Linköping var höjden vid utsiktstornet Belvederen en flitigt besökt plats. Härifrån har han tagit en rad plåtar över staden som berikar vår kunskap om Linköpings utveckling omkring förra sekelskiftet. Just denna tagning visar utsiktsplatsen och hans assistent, som enligt uppgift i huvudsak var överstens hästskötare. Vi saknar dessvärre hans namn. Fototiden uppskattas till 1890-talets mitt.
Nygatan 51, i hörnet av Nygatan och Sankt Korsgatan i Linköping, uppfördes troligen några decennier in på 1700-talet, men hade innan det flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping om- och tillbyggts i flera omgångar. Gårdens ägarelängd var komplicerad och tidvis var den splittrad på ett stort antal delägare. En av dessa ägare var en tid bryggaren Anton Edvard Wavrinsky och makan Augusta Wilhelmina Nordvall, vars äldste son Edvard Wavrinsky gått till historien som bland mycket annat Sveriges första förbundschef för det enade IOGT.
Porträtt av Jon Asklund. På 1840-talet grundade han Asklunds Tobaksfabrik i Linköping. Rörelsen kom att bli Linköpings första stora industri med ett femtiotal anställda. Han var även drivande till att skulle bli en stapelstad, vilket gav rättigheter till direkthandel med utlandet. Det första utländska skeppet som kom till Linköpings hamn efter att staden blivit stapelstad 1874 var lastat med tobaksblad till Asklunds fabrik. Från 1841 var han gift med Juliana Christina Sofia Bergergren (1819-1881).
Gusums mässingsbruk anlades 1652 i Ringarums södra sockendel. Bruket fick till följd att denna del av socknen blev alltmer folkrik. Avståndet till moderkyrkan fick efter ett flertal turer till följd att ett litet kapell uppfördes i närheten av bruket. Diskussion om ny och mer rymlig kyrkobyggnad tog efterhand fart och 1731 kunde den avbildade kyrkan invigas. Byggmästare var förmodligen Georg Millerus, som var anställd vid bruket, och murmästare var Petter Spångberg från Norrköping. Klockstapeln stod färdig först 1752.
I ett hörn av museitomten diskuterar välklädda herrar invid travade tegelstenar och materialet hade en avgörande betydelse i sammanhanget. Teglet var levererat från Kaniks tegelbruk i Skåne och var utvalt för fasaden till den nya museibyggnaden i Linköping som var under uppförande. Innan man gav ett oåterkalleligt klartecken synas och provas i stunden stenarna av byggnadskommittén. Från vänster står major Erland Nordenfalk, kamrer John Thorstenson, arkitekt Helge Zimdal och borgmästare Bertel Hallberg. Foto 1937.
Statens Järnvägar, SJ ellok 1. Personvagnen är SJ Abo1 1093 som har utrustats för att delta i försöken. Tillverkare Westinghouse Electric & Manufacturing Co i Pittsburg, USA. Modellen var ett tvåaxliogt ramverkslok med gjutna ramar enligt amerikansk standard för mindre likströmslok. Båda axlarna var drivna och motorerna var tassmotorer. Motorns moment överfördes till drivaxeln genom en ensidig kuggväxel. Användes på banan mellan Stockholm - Tomteboda - Järva. På Värtabanan hade loket framfört tåg med en högsta vikt av 160 ton.
Lok nr 1 på provsträckan för elektriska försöksdriften vid Järva station. Tillverkare Westinghouse Electric & Manufacturing Co i Pittsburg, USA. Modellen var ett tvåaxligt ramverkslok med gjutna ramar enligt amerikansk standard för mindre likströmslok. Båda axlarna var drivna och motorerna var tassmotorer. Motorns moment överfördes till drivaxeln genom en ensidig kuggväxel. Användes på banan mellan Stockholm - Tomteboda - Järva. På Värtabanan hade loket framfört tåg med en högsta vikt av 160ton.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.