En bild från sent 1800-tal där nästan allt ännu finns kvar. Dahmska huset i förgrunden står nu nyputsat och fint och hyser bostäder samt ett B&B. Det lilla trähuset därefter är bostad liksom det putsade huset som följer. Trähuset därefter är rivet och ersatt med byggnader för bryggeriet Nordstiernan - även de omgjorda till bostäder. Hörnhuset, "huset med säteritaket", är nu putsat och bostadshus. På bortre sidan Östra Sjögatan har trähusen ersatts av Hotell Witts stora komplex från tidigt 1970-tal. På andra sidan torget ses Kavaljeren, den mäktiga sjöporten i Kalmars stadsmur. Den är nu (2021) renoverad och hyser bl a ett sommarmuseum. Det enda mer framträdande på bilden som är borta är brunnen, en av Kalmars åtta kommunala brunnar. Dessa ersattes i början av 1900-talet av vattenledning. Måhända var det i denna brunn borgarhustrun Maria Burmeister, bosatt i vad som nu är Domprostgården, drunknade?
Från 299 kr
Gamla Dala (Dalen) i Sällstorp, torp under St Råryd. Torpet revs 1931. Här är familjen Johansson samlad framför vävstugan, fr v: Vera, Tilda (med flickan på armen), Johanna-Britta och August Johansson sitter med Melan mellan sig och Anna längst till höger. Den lilla stugan är omålad, har en liten farstukvist och stråtak (troligen halm).
De till åldern komna makarna Anders Peter Andersson och Anna Charlotta Samuelsdotter sitter tungt på bänken invid stugan Lilla Hagen i Vist. Deras långa torparliv går mot sitt slut. Det forna torpet Lilla Hagen hade vid tiden ombildats till undantagsstuga för behövande som under sina krafts dagar tjänat under godset Bjärka Säby. Makarna hade tidigare varit torpare på Stora Hagen men var nu inhysehjon. Just denna dag hade de förmodligen besök av någon av parets barn med äkta hälft och barnbarn. Bilden är odaterad men den gamle mannens död under julhelgen 1912 sätter ett sista datum.
fotografi, bilder, tavla
En av otaliga ekonomibyggnader på den svenska landsbygden som tjänade ut under 1900-talet. Många blev vedbrand, inte minst under krigsvintrarna. Andra fick förfalla för att till slut eldadas upp på platsen. Denna tillhörde det lilla forna torpet, senare backstugan, Näsastugan under gården Aspa i Asby. Ställets lantbruk var blygsamt, vilket avspeglas i byggnadens kombinerade fähus och loge. Knutarna har någon gång rätats upp och stadgats för en förlängd tid i funktion, men den tiden var sedan länge förbi fotoåret 1937.
Porträtt av vem som tolkas vara vinhandlaren och källarmästaren Carl Anders Åberg. Född i Norrköping 1822 och där uppvuxen i en krögarfamilj kom han till Linköping år 1840 för tjänst som kypare vid broderns utskänkningsställe invid Storgatan nära Stora torget. I mars månad 1847 bröt han upp för ny roll som egen källarmästare i Örebro. Där blev han kvar till 1856 för att nämnda år återvända till Linköping. Skälet var att brodern dött och det torde bestämts att Carl Anders skulle ta över etablissemanget. Så skedde och därefter följde enligt källorna en räcka år med till synes stabil verksamhet. Även källarmästarens privata liv verkar ytligt sett stabilt, ensam som han bodde i sin våning över restaurangen. Men hösten 1861 hade en piga som tjänade hos källarmästare Gustaf Sjöberg blivit med barn. Hon hette Ida Wilander och i juni månad följande år nedkom hon med en oäkta dotter, som även hon fick namnet Ida. Efter att ha bott på ett otal adresser inom loppet av några år blev hon under 1870 piga hos Carl Anders. Deras mellanhavanden utvecklades och sensommaren 1872 sammanvigdes de. Om inte förr, skulle man kunna säga, emedan Carl Anders i sammanhanget erkände faderskapet till hustrun Idas dotter Ida. Den lilla familjen fick knappa tio år tillsammans innan den åldrige källarmästaren avled i sviterna av lunginflammation.
Motiv från Linköpings kommuns fritidsanläggning Sätravallen söder om Bestorp. Fotoåret 1950 hade Linköpings stad nyligen inköpt anläggningen, som kom att utvecklas men ännu bar spår från platsens tidigare historia. I äldre tider skrevs området som Tutebo utjord och var bebyggt med det omkring förra sekelskiftet friköpta torpet Roligheten. Köparens son, Karl Oskar Sjöberg, blev den siste, fast boende i stugan och han drev den lilla gården till åtminstone år 1940. Kort därefter övertog Friluftsfrämjandet området och inledde den verksamhet som Linköpings stad, som nämnts, kom att överta.
Tunen börjar med korta trolar, gärdsel, och allt efter hand som tunen fortsätter blir trolarna längre och längre till full längd på 4.20 m uppnåtts, det var normallängden på allt virke förr. Man la ofta två trolar på varandra, den bästa underst, så den fick bära den övre om den var i dåligt skick. I regel gick det 6 trolpar på höjden genom varje störpar för en hög och tät tun passande alla sorters djur. Här står Jakob Söderlund på vägen utanför sin tun. Det var Masses närmaste granne ett par hundra meter norrut. Det lilla idylliska torpet finns kvar tämligen intakt än idag.
En minst lika fantastisk miljöbild som den förra! Det andra torpet är alltså Södergrens boplats och den är beskriven under Bild 609. Nils Södergrens fantastiska kvarn är nu byggd, den syns t h om manbyggnaden. T v skymtar Mattsarve kvarn. Ladugården av uthusen är här under tillbyggnad, detta skedde alltså 1915. På Bild 611 är det färdigbyggt, den bilden är från 1916. Man ser tydligt den gamla bulväggen på den ursprungliga lilla ladugården. På väggen hänger ett hjul som verkar höra samman med någon slags mekanik. Idag går Backvägen på baksidan av dessa boplatser.
fotografi
Från gårdsplanen till det forna torpet Limningsängen i Berg. Trädgårdens högvuxna fruktträd gav ställvis skugga som lurade kamerans optik, dock inte utan resultat av det lilla gårdshuset. Och det var nog huset som fått personal från Östergötlands museum att göra sig ärende till Berg, åtminstone till nedslaget i Limningsängen. Vi kan inte så gått veta, ty inget övrigt kring platsen blev skrivet. Andra källor ger emellertid besked, åtmonstone att spekulera kring. Fotoåret 1947 var torpet sedan länge friköpt från huvudgården Brunneby och ägaren Karl Vilhelm Bengtsson hade bedrivit snickerirörelse från platsen men var nu avliden. Virkesupplagen minner ännu om honom. Ny ägare var Gustav Regnér och kanske står han invid stugan. Regnér titulerade sig lagerchef och bodde centralt i Linköping. Limningsängen var rimligtvis tänkt som sommarbostad eller möjligtvis exploatering.
Ett av mångtaliga familjeporträtt ur Åtvidabergsfotografen Thorins dokumentation av boende inom godset Bjärka-Säbys ägosfär i början av förra seklet. Med ledning av påskriften "Gustafsson i Lilla Fallemo" hittar vi torparen Alfred Leonard Gustafsson Sving. Från sitt tillträde till torpet 1894 hade han ensam brukat platsen till 1902, då han under året städslat Hulda Lindblad som hushållerska. Med sig till torpet hade hon sina barn från ett tidigare äktenskap som lungsoten avrundat 1901. Sedan hade det gått som så ofta förrut, även om det i deras fall kom att ta sin tid att fullborda. Först i maj 1914 stod deras bröllopet. Odaterad bild från omkring 1908. Barnens tilltalsnamn har inte klargjorts för denna uppgift.
Ukna sockens nuvarande kyrka byggdes 1833-36 efter ritningar av Samuel Enander. Den nya kyrkan ersatte den dåvarande medeltidskyrkan som finns på en kulle i Storhammar. Den är nu den så kallade "Ukna Kyrkoruin". Den nya kyrkan har ovanligt stort rektangulärt långhus orienterat i öster-väster med ett utbyggt kor i öster och ett vapenhus i väster. Båda utbyggnaderna är formade till i absider. Tornet som är placerat mitt på kyrkans södra långsida, är försatt med en lanternin och krönt med ett kors. I tornet hänger en av landets äldsta kyrkklockor. På den stora klockan står det inskrivet "Ericus och Petrus göt mig till Gud och Jungfru Marias ära" och den göts 1305. Den lilla klockan är också ganska gammal, men omgöts förra århundradet.
Johannes och Charlotta Larsson från Killingsö i Jäla. Killingsö, en numera skogsbeklädd ö i Ripelångsmossens nordöstra del av Jäla socken, var från 1800-talets mitt och fram till 1920-talet platsen för en unik torp- och backstugebebyggelse, beläget som det var mitt i ett sankmarks- och mossområde. De sista boende där var: Johannes och Charlotta Larsson. (I folkmun: "Jonte och Lotta"). Johannes var född på Tången i Brismene den 4/1 1846 död 22/1 1929 och Charlotta på Lillegården också i Brismene den 25/4 1848 död 16/1 1929. Båda begravdes samtidigt på Jäla kyrkogård. Valter Börjesson, Trädgården i Slöta beskriver dem som: "Ett strävsamt par som med hjälp av en oxe och Jontes herkuliska styrka hjälpligt försörjde sig på det lilla torpet. Deras båda barn dog i unga år. Johannes föräldrar, Lars Eriksson, född 1810 och hustrun Maria född 1818, kom med familjen till Killingsö 1862. De bodde då i den backstuga vars rester är den i dag bäst bevarade delen av bebyggelsen på ön.
Återinvigning av Egby kyrka efter restaureringen. Kyrkan anses från början varit en liten absidkyrka från 1100-talet. Under 1200-talet förhöjdes murarna i långhuset och valv slogs som bars upp av en kraftig mittpelare. Kyrkan erhöll en övervåning med små skottgluggar och fick karaktär av försvarskyrka. Kyrkan försågs under 1300-talet med sakristia på norrsidan i anslutning till koret och ett vapenhus på sydsidan. Torn saknades. Istället hade en mindre klockstapel byggts på mitten av långhusets tak. 1817 genomgick kyrkan en större ombyggnad. Ett kyrktorn uppfördes med lanternin för kyrkklockorna. 1200-talets kyrkorum förändrades radikalt genom att valven raserades, triumfbågen utplånades. Huvudingången förlades till det nybyggda tornet. Kyrkorummet försågs med ett trätunnvalv. Endast den lilla absidens valv bevarades. (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.