Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Från 299 kr
Dagen var den 3 oktober 1913. Några minuter efter klockan tre på eftermiddagen larmades brankåren i Linköping till en eldsvåda i den så kallade Bergdahlska gården på Storgatan 18. Då kåren kommit till platsen välde rök ut genom taket utefter husets hela längd, men endast i flygeln mot Snickaregatan hade elden brutit igenom taket. Som tur var det nära till brandposter och efter en kraftfull insats var branden under kontroll. Gården, som ägdes av disponent Hjalmar Larsson, var redan före branden fallfärdig och skulle rivas. Bostadslägenheterna på övervåningen var sedan endast ett par dagar lyckligtvis tömda och obebodda. I gatuplanet fanns ännu ett skomakeri och en plåtslagarverkstad. Man spekulerade om brandens orsak fanns att finna i verkstaden bristfälliga ässja eller kunde sökas i att gården en tid varit tillhåll för objudna gäster som möjligen hanterat eld oförsiktigt.
Det anspråkslösa torpet Sveden bar en ålderdomlig prägel redan när fotografen Thorin passerade stugan sommaren 1920. Den väderbitna timmerstommen hade nödtvunget brädfodrats men inte kostats på någon färg. En farstukvist hade kommit till och gårdsplanen grusats, likväl som boende låtit växlighet ta plats endast till trevnad. Det nämnda hade i torpets tidigare tid ansetts gränsa mot tillgjordhet men nu hade nya seder fått fäste även i den enklaste miljö. Något kunde bero på hemmets upplåtelseform. Sveden var, åtminstone en tid, så kallat förpantningstorp med en säkrare besittningsrätt för de boende och rätt att få ersättning för gjorda förbättringar vid eventuell återinlösen. Störst betydelse låg ändå i vem som disponerade platsen. I Svedens fall var det torparen Alfred Karlsson Öster och som vi rimligtvis ser stå lutad mot trädgårdsbordet under vårdträdet.
Dagen är den 3 oktober 1913. Några minuter efter klockan tre på eftermiddagen larmades brankåren i Linköping till en eldsvåda i den så kallade Bergdahlska gården på Storgatan 18. Då kåren kommit till platsen välde rök ut genom taket utefter husets hela längd, men endast i flygeln mot Snickaregatan hade elden brutit igenom taket. Som tur var det nära till brandposter och efter en kraftfull insats var branden under kontroll. Gården, som ägdes av disponent Hjalmar Larsson, var redan före branden fallfärdig och skulle rivas. Bostadslägenheterna på övervåningen var sedan endast ett par dagar lyckligtvis tömda och obebodda. I gatuplanet fanns ännu ett skomakeri och en plåtslagarverkstad. Man spekulerade om brandens orsak fanns att finna i verkstaden bristfälliga ässja eller kunde sökas i att gården en tid varit tillhåll för objudna gäster som möjligen hanterat eld oförsiktigt.
Parti av Snickargatan i Linköping omkring förra sekelskiftet. Bilden visar vy norrut från gatans anslutning med Ågatan. I blickfånget utbreder sig den så kallade Wernerska trädgården. Det nöjesetablissemang som från 1800-talets mitt växte fram i trädgården hade från senare hälften av århundradet en självklar plats i stadens nöjesliv. Namnet var hämtat från provincialläkaren Henrik Werner, som införskaffat tomten som sommarnöje vid sidan av sin stadsvåning invid Stora torget. Den som utvecklade området från en framvuxen nöjesträdgård med tvivelaktiga inslag till en offentlig nöjesplats med restauranger, teater- och cirkusbyggnad samt musik- och danspaviljonger var entreprenören Anders Peter Andersson alias Bonn på Druvan, som år 1864 kommit i besittning av tomten. Nöjesinrättningen kom att blomstra till ägarens bortgång 1886. Utan eldsjäl sjönk ambitionerna för nöjelpalatset. I än mindre grad efter det nya seklets inträde med tidens aktualiteter såsom brännvinsförbud vid scenunderhållning, den nya stadsteatern och biografernas erbjudande av det nya mediet film.
Pansarbil m/40 Lynx 1939 beställdes 30 pansarbilar av modellen Lynx från Landsverk som lade ut produktionen på Volvo. Bilarna betecknades Pansarbil m/40. Lynx hade kommit till utifrån en dansk kravspecifikation. Största delen av de danska bilarna beslagtogs av Sverige och fick beteckningen m/39. Exteriört är de båda modellerna mycket lika. Karossen var helsvetsad och pansaret upp till 13 mm tjockt. I tornet satt, parallellt, en Bofors 20 mm automatkanon och en 8 mm kulspruta m/36. I chassit satt en kulspruta i vardera riktningen. Trots fyrhjulsdrift var terrängframkomligheten begränsad, främst p.g.a. hög vikt. Bilen hade fyrhjulsstyrning, en förare i vardera änden och gick att köra lika fort åt båda hållen. Bilen hade två vägmätare som vardera mätte körsträckan endast i sin riktning. Bilen blev mycket omtyckt och hade god tillförlitlighet. Den hade för tiden - och för att vara ett lätt stridsfordon - hög eldkraft, tyst gång, avancerad sambandsutrustning och kunde hålla hög hastighet. 1958 utgick pansarbilarna ur organisationen. Text: Arsenalen
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Reproduktion av flygblad: propaganda, från finska sidan till Röda Armé-soldater under finska vinterkriget 1939-1940. Kollage av foton och text. Text (uppifrån, från vänster till höger): Dessa kamrater räddades för att de inte trodde på politrukernas lögner. De kastade gevären bakom ryggen, sträckte upp händerna och gick över till den finska sidan. De fick ett vänligt mottagande, cigaretter och något varmt att dricka för att värma upp sig. De togs med tåg till fånglägren där de är nöjda med sitt öde. De får varma måltider tre gånger om dagen och te med socker till stor belåtenhet. De är ivriga att hjälpa de finska systrarna i deras arbete. De är så här glada för att de lyckats fly till ett lyckligt liv och kommit undan politrukernas klor. Från Svenska frivilligkåren i Finland, F 19.
Mr Idla, 16 februari 1966 I förgrunden syns en ung flicka, en kvinnlig gymnast, som ligger på mage på golvet. Hon är klädd i en långärmad vit tröja samt svarta åtsmitande långbyxor. I håret har hon en rosett. Hon har en penna i sin hand och skriver på ett papper. Till höger syns en bit av en man som håller fram ett kuvert. I bildens bakgrund syns tre plintar. På den mittersta plinten sitter en kvinna. Vid den vänstra står en kvinna och skriver med ryggen åt kameran. En stor väska står på golvet vid hennes fötter. Vid plinten till höger står en man. Han har en kamera i handen. De tre sistnämndas huvuden har ej kommit med på bilden. Längre bort till vänster står en man vid väggen. Endast hans ben är synliga på bilden. Längre bort till vänster står en portfölj vid väggen.
Från Lidköpingsutställningen sommaren 1946. Huset med Lidköpings stadsvapen och texten (Staden, Slätten, Vattnet) är Kyhlandersskolans norra sida. Fotografen står ungefär vid gatan, Esplanaden, och har skolans annex (ej synligt på fotot) på sin vänstra sida. Det lilla huset till vänster är en tillfällig paviljong. Damen till höger står på gångvägen mellan Esplanaden och Lasarettet. Ytterligare till höger ligger Stadsträdgården. Staden (rött), Slätten (gult), Vattnet (blått) var en slogan som en känd Lidköpingsprofil kommit på, Magnus Lidholm. Det röda är Lidköping färg. S:t Nicolaus är stadens skyddshelgon och brukar visas i röd beklädnad. (Jultomten). Gult för slättens gula säd och blått står för vattnet. Plats: Kyhlanderskolans skolgård. Rätta namnet ska vara Västra Skolan, som den hette då.
Hus/källare som framkommit vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Abborren i centrala Jönköping. På bilden syns syllstenarna tydligt. Vid den bortre kortsidan syns en tröskelsten. Det mörka lagret invändigt har kommit sig av att källaren, kort efter byggandet, verkar ha fått problem med fukt och säkert även periodvis stående vatten. Som en lösning lade man först in flera lager av sand och trägolv men även detta drabbades av fukten. För att råda bot på detta permanent, hämtades använda gjutformar i bränd lera och lades på som ett tjockt golvlager. Lagret som var uppblandat med kol och sot var upp emot 0,3 meter tjockt. Golvnivån höjdes så mycket att en ny ingång måste göras och det är denna som syns vid tröskelstenen.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
"Kråkan", Kråkliden - Kvarnbygatans branta stigning från Gamla Torget upp mot Stensjöbacke, år 1973. Backen kallades förr Kråkan eller Kråkliden. Namnet Kråkan anses ha kommit av Kråkberget, som var en bergklack uppe i Mölndals ström. Om där var en samlingsplats för byns kråkor, vet man inte, men backen utmed strömmen kallades allmänt Mölndals Kråka. Kråkan var brant, och hästarna fick vara väl skodda för att kunna få kraft att dra de tunga lassen uppför den branta backen. I förgrunden till vänster syns Götiska Förbundets skola som anlades år 1824 och under många år var byns folkskola. Senare blev skolan högre folkskola. Byggnaden skall bevaras som kulturminnesmärke från gången tid. Till höger ligger f.d. Delbancos oljeslageri, där man förr tillverkade linolja som användes vid målning.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.