Österlövsta 694
Från 299 kr
Munsö 31:1
Överselö 369
Överselö 384
Överselö 355
Överselö
Överselö 126:1
Österlövsta
Konfirmander 1906. Präst Åstrand. Översta raden: 1. Anna Johansson 2. Judit Karlsson 3. Ella Cederlund 4. Anna Johansson 5. Lisa Hansson 6. Ester Johansson 10. Hellström. 2:a Raden 1. Norén 2. Agnes Eriksson 6. Ruth Lenberg 7. Sjöblom gift Lind. 3:e Raden 2. Elsa Andersson 3. Hanna Fahlgren 4. Ester Roos 5. Osta Andrésen 6. Lilly Åberg 7. Lydia Karlsson 10. Elisabet Johansson. 4:e Raden 1. Berta Strömbeck 4. Nanny Leijon 5. Märta Flod 6. Pastor Lindholm 7. Ingeborg Johansson 8. Ester Johansson 9. Ina Andersson
Ark med monterat vykort och text: "Ljósm. Gunnar Rúnar. Glaumbaer. Byggdarsafn Skagfirdinga. Vykort inköpt 1958. Foto från sydväst av Glaumbaer kyrka och dess gamla prästgård. Denna prästgård, med sin mängd torvhus, var i bruk som ordinarie prästgård för församlingens präst ända till år 1944. Nu är den museum. Gården är 115 år gammal. Fähus, stall, lador osv. ha legat söder om bostaden och syns ej på detta vykort. Högen, som syns framför prästgården, är resterna efter en brand. Bakom den syns den långa längan som inrymmer midbadstofa samt nordurhús och sudurhús. de fyra högra "vindskuporna" höra till midbadstoda, och den till vänster till nordurhús. Fönstret på gaveln tillhör sudurhús. Ingången, som man ser något till höger om detta fönster, leder direkt in till handkvarnsrummet. Man bör nog även se den som en reserv-utgång i händelse av eldsvåda. Jfr planskissen från år 1958. Huset längst till höger är smedjan. Framför den syns en gödselkvarn och en hösläpa, isl. vögur. I förgrunden stora vägen som till höger går mot Varmahlid och till vänster mot Saudárkr´kur."
Våxtorps kyrka och kyrkogård, fotograferat från väster. Kyrkan har ursprung i 1200-talet. Det breda tornet i väster med trappstegsgavlar, här under renovering, antas härröra från senmedeltid, men fick sin nuvarande, historicerande utformning efter en brand 1884-85. Kyrkan har varit knuten till Vallens slott i närheten, som hade s k patronatsrätt ända fram till 1922, då sådan rätt avskaffades i Sverige. Tidigkristna stormän uppförde egna kyrkor till sina gårdar och hade därmed rätten att själva välja präster och förfoga över kyrkans inkomster. Sådana enskilda kyrkoägarna kallades "patronus". Patronatsrätten kunde vara antingen reell, och följa med egendomen, eller personell och därmed följa en viss släkt. Det förstnämnda blev vanligast i Sverige. Under press från katolska kyrkan modifierades rätten med tiden. Den blev antingen förenad antingen med rätten att uppbära kyrkans inkomster (och därmed även skyldigheten att underhålla dess skick), eller rätten att välja präst (kyrkoherde). Till skillnad mot i Sverige lät man vid reformationen under 1500-talet i Danmark kyrkorna behålla sin andel i tionden och övriga ägodelar. Så kom det sig att den "lukrativa patronatsrätten" senare endast förekom i Halland och övriga forndanska landskap.
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.