Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

fotoalbum

Från 299 kr

Masse har tagit flera bilder av denna boplats med två små torp och tillhörande uthus. Sådana här stugor och många ännu mindre fanns det gott om kring förra sekelskiftet. De beboddes av hantverkare som slaktare, skomakare, skräddare mm, många gånger också av arbetare. Levnadsomständigheterna var mycket enkla, rent armod förekom. Här har man nog haft det någorlunda väl ställt av det goda skicket på manbyggnaderna att döma. Manbyggnaderna är sannolikt bulparstugor, vilka klätts med liggande panel. Deras ålder är svårbestämd, men förmodligen från 1800-talets första hälft, kanske äldre. Fönstren har förstorats i senare tid, även om baksidan på Livens hus har gamla små fönster. Fönsterluckor är också ett gammalt tecken. De förmodade faltaken har bytts mot spån och papp. Södergrens hus har ett bakbygge, troligen också det i bulteknik och reveterat. Sedan har man gjort ytterligare ett tillbygge i husvinkeln, där man säkerligen hade vardagsingången. Intill Livens hus står ett litet brygghus i bulteknik med papptak. Det har ett utbygge i sten under flistak, som innehåller bakugnen. I förgrunden ser man stigen som går förbi den troligen gemensamma brunnen ute i beteshagen. Stången som vilar mot brunnsholken har en krok i änden, som man hänger spannet på när man skall ta upp vatten. I det vänstra torpet bodde Jakob Södergren född 1843 på När. Han var gift med Stina Maria född Brakarl 1849, fadern var båtsman, därav efternamnet och modern var kommen från granngården Hallbjäns. Moderns systerson Lars Per Hallander styckade och sålde denna gårds jord i smålotter. Jakob och Stina Maria Södergren hade två barn, Nils född 1874 och Arvid född 1879. Arvid köpte det som återstod av moderns barndomsgård 1910 och uppförde där ny bebyggelse, han var fiskare och båtbyggare. 1924 flyttade brodern Nils med familj in till Arvid. Arvid överlämnade den lilla gården 1945 till bordens yngste son Gustav, vilken senare flyttade till en mindre gård vid Snausarve och övergav denna boplats. Hur länge Jakob och Stina Maria levde är ännu inte känt, inte heller när Nils med familj tog över barndomshemmet innan de flyttade till brodern. Tydligen tog ingen av Nils 6 barn över när Nils familj flyttade, för hela gårdsmiljön tycks ha övergivits för länge sedan, endast några syréner återstår. Hela miljön ser mycket rar och idyllisk ut, men ser man bilderna på uthusen Bild 610 och 611, så förstår man att det nog inte var så lätt alla gånger!

Från 299 kr

Grupp 6 personer. Pappersfoto efter glasplåt. Daterad enligt påskriften på plåten: "Telle den 19/6 1912". Denna bild tillhör föremålsnummer 38.245.1-46, Låda - Minneslåda efter Hedvig Maria Emilia Johansson, vari den påträffades. En kopia av bilden finns i lådan och har nr. 38.245:45. Till minneslådan finns dokumentation om person- och släkthistoria kring Hedvig Johansson samt om hennes sjukdom och död. Fotot är taget av Hedvigs far Karl David Johansson vid ett besök i hans föräldrahem i Tälle, Hardemo sn, Närke. Vid detta tillfälle togs flera foton vilka tidigare har inlämnats till ÖLM. De har nr: 2003:47:1-19. Fotoprotokoll till dem med ytterligare information finns. Genom detta foto har denna bildserie kunnat dateras. Uppgifter om personerna på bilden: Från vänster till höger: Stående på verandaräcket: HEDVIG MARIA EMILIA JOHANSSON, född 11/2 1906, död 19/3 1915. (För mer upplysningar om henne se ÖLM n 38.245:1-46, Minneslåda samt Dnr: 2003.360.165 och foton 2003:47:1, 3, 4, 7, 10, 12-19. LYDIA MARIA JOHANSSON, Hedvigs faster, född 28/1 1879 i Orrkulla, Viby sn, Närke. Död 26/4 1959 på vårdhemmet Solbacka i Kumla. Gift med bangårdsmästare Albin Nordström, Hallsberg. De fick barnen Folke och Olle. Hon var länge kokerska på Järnvägshotellet i Hallsberg. Se även foto: 2003:47:4, 15. MARIA KATARINA LARSDOTTER, Hedvigs farmor. Hon kallades "Maja Kajsa". Född 7/4 1849 i Bellefors. Död 4/12 1919 i Tälle, Hardemo sn, Närke. Hustru och hemmafru. Gift med Per Johan Johansson, född 18/3 1841 i Dalen, Fredsberg, Västergötland, död 13/2 1921 i Hardemo, Närke. Yrke: banvakt vid Lund i Vretstorp, från år 1892 i Tälle, Hardemo sn, Närke. Per Johan och hasn familj bodde i banvaktarbostället. När han pensionerades bodde han kvar i Tälle men skall ha flyttat till ett annat hus i omedelbar närhet av bostället, så att näste banvaktare kunde överta det. Bilden är troligen tagen vid det hus som Per Johan flyttade till. Se även foto 2003:47:6, 14. ANNA AUGUSTA EMILIA JOHANSSON, Hedvigs mor. Född Molin 29/9 1885 i gården 105 Söder (Kyrkogårdsgatan 18) i Örebro. Död 6/10 1961, då bosatt på Viktoriagatan 11, Örebro. Emilia arbetade som nåtlerska på skofabriken Örnen, men när hon gifte sig slutade hon och blev hemmafru. Se även foto: 2003:47:3, 4, 6, 11, 13-18. Gift 28/10 1905 med Karl David Johansson, född 28/1 1881 i Orrkulla, Viby sn, Närke, död 5/6 1968 i Örebro, där sist bosatt på Viktoriagatan 11. Yrke: stationskarl, konduktör och sist tågmästare. Se foto: 2003:47:6, 16, 18. Stående framför Maria Katarina: MÄRTA BRITA ELISABETH JOHANSSON, Hedvigs syster, född 19/4 1909, död 30/10 2003. Se även 2003:47:1, 3, 4, 10, 12-19. Stående på verandaräcket till höger: INGEBORG LYDIA VIKTORIA JOHANSSON,Hedvigs syster. Född 11/9 1907, död 15/7 1997. Se även: 2003:47:1, 3, 4, 6, 10, 12-18.

Från 299 kr

Grupp 6 personer. Pappersfoto efter glasplåt. Daterad enligt påskriften på plåten: "Telle den 19/6 1912". Denna bild tillhör föremålsnummer 38.245.1-46, Låda - Minneslåda efter Hedvig Maria Emilia Johansson, vari den påträffades. En kopia av bilden finns i lådan och har nr. 38.245:45. Till minneslådan finns dokumentation om person- och släkthistoria kring Hedvig Johansson samt om hennes sjukdom och död. Fotot är taget av Hedvigs far Karl David Johansson vid ett besök i hans föräldrahem i Tälle, Hardemo sn, Närke. Vid detta tillfälle togs flera foton vilka tidigare har inlämnats till ÖLM. De har nr: 2003:47:1-19. Fotoprotokoll till dem med ytterligare information finns. Genom detta foto har denna bildserie kunnat dateras. Uppgifter om personerna på bilden: Från vänster till höger: Stående på verandaräcket: HEDVIG MARIA EMILIA JOHANSSON, född 11/2 1906, död 19/3 1915. (För mer upplysningar om henne se ÖLM n 38.245:1-46, Minneslåda samt Dnr: 2003.360.165 och foton 2003:47:1, 3, 4, 7, 10, 12-19. LYDIA MARIA JOHANSSON, Hedvigs faster, född 28/1 1879 i Orrkulla, Viby sn, Närke. Död 26/4 1959 på vårdhemmet Solbacka i Kumla. Gift med bangårdsmästare Albin Nordström, Hallsberg. De fick barnen Folke och Olle. Hon var länge kokerska på Järnvägshotellet i Hallsberg. Se även foto: 2003:47:4, 15. MARIA KATARINA LARSDOTTER, Hedvigs farmor. Hon kallades "Maja Kajsa". Född 7/4 1849 i Bellefors. Död 4/12 1919 i Tälle, Hardemo sn, Närke. Hustru och hemmafru. Gift med Per Johan Johansson, född 18/3 1841 i Dalen, Fredsberg, Västergötland, död 13/2 1921 i Hardemo, Närke. Yrke: banvakt vid Lund i Vretstorp, från år 1892 i Tälle, Hardemo sn, Närke. Per Johan och hasn familj bodde i banvaktarbostället. När han pensionerades bodde han kvar i Tälle men skall ha flyttat till ett annat hus i omedelbar närhet av bostället, så att näste banvaktare kunde överta det. Bilden är troligen tagen vid det hus som Per Johan flyttade till. Se även foto 2003:47:6, 14. ANNA AUGUSTA EMILIA JOHANSSON, Hedvigs mor. Född Molin 29/9 1885 i gården 105 Söder (Kyrkogårdsgatan 18) i Örebro. Död 6/10 1961, då bosatt på Viktoriagatan 11, Örebro. Emilia arbetade som nåtlerska på skofabriken Örnen, men när hon gifte sig slutade hon och blev hemmafru. Se även foto: 2003:47:3, 4, 6, 11, 13-18. Gift 28/10 1905 med Karl David Johansson, född 28/1 1881 i Orrkulla, Viby sn, Närke, död 5/6 1968 i Örebro, där sist bosatt på Viktoriagatan 11. Yrke: stationskarl, konduktör och sist tågmästare. Se foto: 2003:47:6, 16, 18. Stående framför Maria Katarina: MÄRTA BRITA ELISABETH JOHANSSON, Hedvigs syster, född 19/4 1909, död 30/10 2003. Se även 2003:47:1, 3, 4, 10, 12-19. Stående på verandaräcket till höger: INGEBORG LYDIA VIKTORIA JOHANSSON,Hedvigs syster. Född 11/9 1907, död 15/7 1997. Se även: 2003:47:1, 3, 4, 6, 10, 12-18.

Från 299 kr

Karl XII - 1697-1718

Från 299 kr