Sällskapet Beiramsbröderne, även kallat B-bröderna, B-sällskapet och i senare tid Bejrambröderna. De har rest en minnessten över sig själva på Påskberget vid kanonen. Sällskapet grundades på 1870-talet som en förening liknande Frimurarna och syftet var i första hand att fungera som en social klubb för medlemmarna. Det var endast män som kunde väljas in och det fanns 3 grader inom organisationen. Enligt stadgarna var sällskapets ändamål att dels ha trevliga sammankomster med olika nöjen, dels då lämna bidrag till välgörande ändamål. Bejrambrödernas första konstituerande mötet skedde 1879 och då valdes rektor Herman Rodhe till Stormästare. Fotot anges vara taget under 1880-talet. Sittande på golvet från vänster: järnhandlare C. Nilsson; handlanden Alfred Gyllenbäck; bryggare May; organist Alfred Ehn; handlanden E J Börjesson. Sittande på stolar: stadsfiskal Th. T Tenberg; fanjunkare Lilja; handlanden J B Olsson; rådman Löfgren; järnhandlanden Jönsson; rådman Lundberg (död 1906) längst till höger. Stående: källarmästare C Holmström; speditör Victor Krook; fanjunkare Sandberg; bokbindare Colliander; handlanden Ture Memsen; bokhållare Fredriksson; bokhandlanden A P Svensson.
Från 299 kr
Fru Hulda Bergentz porträtterad omkring 1865. Bördig från uppländska Ununge och en tid boende i Stockholm, var det sannolikt för henne och i Östergötland hon uppfattade sitt mest minnesvärda levnadsskede. Modern, Sara Maria Hagtorn, hade 1836 gift om sig med Carl Fredrik Ridderstad, senare medutgivare och vidare ägare till tidningen Östgöta Correspondenten. Styvfaderns engagemanget förde famlijen till Linköping år 1840. Fru Hagtorn/Ridderstad avled redan 1844 men Hulda och hennes syskonskara hölls intakt inom familjen även efter Carl Fredrik Ridderstads hastiga omgifte med Emilie Amalia Widoff. Upplysningsvis kom det sistnämnda äktenskapet bära sonen Anton Ridderstad, grundare av Östergötlands museum. För Huldas del väntade vid tiden eget giftemål med kamrer Carl Bergentz. Paret kom att bo på ett flertal adresser i Linköping. Den sista tillsammans var dåvarande Nygatan 32, där maken avled vid nyåret 1864/65. Makarna hade 1848 respektive 1850 fått barnen Carl och Anna. Hulda flyttade efterhand till Stockholm men skulle återkomma till länet och Norrköping. Där avled hon 1903, då boende i kvarteret Lärkan.
När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
Det har ännu inte gått att komma på vem Albasmor var och vad stället har för bakgrund. Möjligen kan stället hänga samman med Anders Hansson född 1806 kommen från Snausarves ursprungspart. Han fick en bit jord av sin far och bosatte sig vid nya landsvägen intill den andra snausarveparten. Vid skiftet flyttades boplatsen till nuvarande platsen snett över vägen, se Bild 1107. Men det finns ingen som haft något namn som kan förknippas med "Albas". Huset är något av det äldsta som Masse har avbildat. Det är troligen en ofullständig parstuga från 1700-talets första hälft, bestående av ett rum på var sida om skorstensstocken och troligen ett synnerligen litet fönsterlöst kök mitt på baksidan, se Bild 1106. Huset skulle ursprungligen kunna ha haft flistak innan det fick faltak, långväggara är så pass höga att det kan förhålla sig så. Fönstren är extremt hörnplacerade, vilket är ett mycket gammalt tecken och som kan göra huset ännu äldre. Huset har bara 3 fönster, ett till salen på bortre gaveln och två på denna inpanelade del, som troligen var vardagsstugan. Rester av ett sekundärt fönster sitter uppe i gavelspetsen. Om det här var Anders Hanssons hus, måste han ha köpt det begagnat. Det kan också ha varit manbyggnad på föräldrahemmet och att han fick det när man byggde nytt stenhus hemma och han flyttade hit på 1830-talet. När man flyttade till den nya boplatsen 1908, blev tydligen det gamla huset stående en tid innan det revs bort. Kanske bodde någon annan i det kallad "Albasmor".
På bilden ser vi gårdsparten från åkern i sydost. Manbyggnaden har ännu inte fått sitt bakbygge. Bilden domineras av den stora ladugården i sten med högt foderloft och många spröjsade fönster, som här bara är ett par år gammal. Den innehöll fähus vid varje ände och lada i mitten. När man slutade med korna 1947 byggde man successivt om ladugården till lagerhus för den grönsaks-, frukt- och bärodling man gick över till. Till vänster står en liten vedbod i resvirke under spåntak. Till höger skymtar en liten stuga som låg invid vägen och infarten till denna gårdspart. Det var sannolikt ett 1700-tals bulhus med faltak och ett litet bakbygge under snedtak. Här bodde Jakob Petter Andersson Lyberg född 1818 från När och hans fru Maria Catarina Olofsdotter född 1820 från Hemmor. Lyberg var en tid lysare vid Nabbu fiskeläge. Dottern Maria Elisabet född 1853 gifte 1881 med båtsmannen Karl Albrekt Karlsson Sjöpilt född 1853 från Dalbo på När. De fick 5 barn, alla gifte sig till andra håll. När frun dog gifte Karl Albrekt om sig med änkan Josefina Jakobsson boende nere vid Nybro och flyttade dit. Stugan övergavs och revs bort. En annan intressant detalj skymtar längst till höger: Det är det båda väderkvarnarna ovanför de östra Kauparveparterna. Den vänstra var en stor holländare med nedervåning i sten och 8-kantigt tornhus byggd 1878 och riven under andra världskriget (?). Till höger om denna anar man Hallsarve lilla stolpkvarn mitt för där vägen idag går ner mot Hammaren. Det verkar inte finnas några närbilder på kvarnarna.
Samuel Lyander var född 1793 vid Lyrungs i Lye och gifte sig 1820 med Cajsa född Larsdotter 1798 från Anderse. De bebyggde denna boplats. Samuel och Cajsa fick inte mindre än 9 barn. Äldste sonen Lars född 1821 tog över föräldrahemmet och försörjde sig som sockensmed. Han gifte sig Catarina Maria född Larsdotter 1824 i Vänge. De fick två döttrar, varav den äldsta Vilhelmina född 1860 övertog fastigheten, vilken upphörde efter hennes död. Smeden Lars Lyander är här avbildad utanför smedjan 82 år gammal med slägghammare och läderförkläde. Smedjan är knappast från fadern Samuels tid, den är sannolikt yngre och troligen byggd av Lars. Det är en bulbyggnad med faltak och utåtgående dubbeldörrar mot vägen, så att det tex gick att ta in en vagnsdel eller en kälke för beslagning. Smedjan är sedan länge borta, men en påfallande lik smedja står än idag i gott skick på Husarve. En liknande men av lite äldre typ finns som kopia av originalet på Liffride. En annan likadan stod på närbelägna Hemmor och ytterligare en vid Botvide.
Denna gård ligger ute vid stora vägen, vilken syns i förgrunden bakom bandtunen. Gården tillhörde före skiftet runt år 1900 Annexen: Den var alltså en rest från den forna prästgården i Lau, vilken upphörde 1595 och prästgårdens mark blev annexjord till Närs prästgård. När prästgård brukades som jordbruk till 1800-talets slut. Vid skiftet styckades prästgårdsjorden upp på olika gårdar. Denna gård blev en liten brukningsenhet och beboddes under lång tid av socknens skolmästare, vilka hade lantbruket som viktig bisyssla, lärarlönen var synnerligen usel. Gården fick heta Bjärges eftersom all mark norr om landsvägen tillhörde Bjärges gårdsparter. När denna gård först beboddes är osäkert, men skolmästarsläkten här kan följas från 1770-talet när Johan Ahlströms farfar kom hit. Manbyggnaden i parstugeform är på bilden alldeles nybyggd, uppförd på grunderna av en låg parstuga. Detta hus byggdes med källare 1901, fick moderna höga fönster, spåntak utdraget över gavlarna och snickarglädjeveranda. Intill står en äldre fygel innehållande brygghus och drängkammare samt loft med kölna. Intill flygeln står en ännu äldre byggnad med okänd funktion. Tomten inramas av en modern slantun. På bilden skymtar 7 personer. Två av dessa bör vara Johan Ahlström, 65 år och hans hustru Helena Gertrud född Persdotter från Bönde Pettersson Häglunds part, 66 år. Tre personer kan vara deras döttrar och de övriga två kan vara några av Johans 9 syskon.
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Jakob Alfvegren lär ha byggt detta hus redan 1885, det är mycket tidigt för den här typen av snickarglädjehus. Det syns att Jakob var byggnadssnickare och det var kanske det som gjorde att han följde med sin tid och därför var tidigt ute med ett modernt hus till sig och familjen. Ett annat årtal säger 1895, vilket verkar mera rimligt även om trädgården ser rätt uppvuxen ut. Huset har alla moderna attribut med liggande panel, spåntak, lövsågade dekorationer runt fönster och vindskivor, en öppen veranda och tom hängrännor och stuprör på framsidan. Jakob var född 1858 mitt över vägen och byggde här upp ett mindre lantbruk vid sidan av sitt byggnadssnickeri. Han var också spelman. Han gifte sig 1884 med Maria Alberina Levin född 1857 från Gerum och de fick två barn. Sonen Rudolf Alfvegren född 1890 tog över gården 1918. Han blev gift 1912 med Hulda Johanna Svensson född 1890 i Västerhejde och det var kanske de som köpte in merparten av jorden till gården. De fick två barn, varav dottern Hildegard Alfvegren född 1915 tog över 1949, gift 1940 med Charles Henry Hansson född 1914 från Robbenarve i Garde. De fick tre barn, men inget tog över gården, utan den såldes till guldsmeden Bengt Söderlund. Han sålde den avstyckade gården 1969 som fritidsfastighet till Sten Lindbom från Stockholm. På bilden ser vi en stolt Jakob Alfvegren posera utanför sitt hus!
Före skiftet tillhörde den här boplatsen troligen Anderse eller Hemmor. Förste kände ägaren var Nils Ekelund född 1784 från Endre, gift andra gången 1818 med Lovisa Catarina Andersdotter född 1795 från Hemmor. Det lilla inpanelade bulbostadshuset på bilden kan vara från deras tid, men ännu mera troligt är att det är äldre och att de köpt det begagnat och flyttat hit. Nils och Lovisa fick 3 barn, varav dottern Eva Nilsdotter född 1818 gift 1846 med Hans Larsson Vallander född 1807 från Anderse tog över stället. De fick 5 barn och äldste sonen Hans Vallander född 1850 ärvde stället. Han gifte sig med Maria Lauvall från Änges i Burs och de fick en son Gunnar, som reste till Amerika. Fadern reste sedan också till Amerika och dog där. Maria sålde stället 1899 till svägerskan Anna Margareta född 1855 och hennes man målaren Oskar Lindgren född 1861 från Ala men verksam i Visby. Maria flyttade till Hemmor på När. Byggnaderna hade fram till skiftet stått på ofri grund, men tomten köptes in av Oskar. Anna och Oskar hade två barn. Efter Oskars död köptes fastigheten 1936 av dottern Ainas son målaren Ivar Lindgren född 1905 i Boge. Ivar gifte sig 1933 med Margit Ahlqvist född 1902 från Guldrupe och de fick dottern Gunvor 1942. Gunvor gifte sig med sonen i granngården Erling Hansson, varvid fastigheten såldes till Oskar och Edit Pettersson som innehade den till 1976. Anders Hallqvist född 1950 från Mickelgårds på När och hans fru Birgitta född 1951 från Levide köpte stället och bor ännu där.
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.
En solig vårdag i maj står Lars Glans, 80 år utanför bostadshuset som sonen Oskar Pettersson flyttat dit 8 år tidigare, se Bild 591. Eller är det Oskar själv, här 47 år? Fruktträden har ännu inte slagit ut, men de är så stora, att det knappast är tänkbart att skulle vara planterade för 8 år sedan, se Bild 595. Oskar var klockare och brevbärare från 1889 ända till sin död 1933, han gick med posten mellan Lau och När. Oskar var gift med Svea född Jakobsson från Stockholm. Hon var 20 år yngre än Oskar och övertog postjobbet efter honom, som hon hade till 1950. Då blev Lau egen poststation för en tid, vars föreståndare blev dottern Ingrid, som hade postexpedition hemma i det tidigare tillbyggda bostadshuset. Boplatsen och huset finns alltjämt kvar. I bildens bakgund ses uthusen, så man får en uppfattning om hur de står i förhållande till varandra. Det innebär att uthusen stod alldeles ute vid stora vägen, ungefär där infarten till Lau f d kvarn går idag.
Vördsamt porträtt av fröken Sofia Stenhammar, enligt påskrift syster till Hedda Stenhammar och prosten Stenhammar från Häradshammar. Tolkad av detta föreställa Elisabeth Sofia Petronella, född 1824 som dotter till prosten Christian Stenhammar och makan Anna Charlotta Kernell. Fadern var vid tiden prost i Törnevalla. År 1838 gick modern bort och lämnade den redan åldrige prosten ensam med elva barn. Sofia lämnade därför föräldrahemmet tidigt och vi finner henne i förstone som mamsell i brukspredikantens Alméns hushåll i Gusum. Efter en tid flyttade hon tillbaka till fadern, som nu var kyrkoherde i Häradshammar, och kom efterhand att bli hans enda kvarvarande barn i hushållet tills han somnade in under årets första dagar 1866. Sofia kunde dock bli kvar i prästgården. En syster till henne hade gift sig med prästvigde Johan August Tornberg, som nu tog över prästskapet i Häradshammar efter svärfadern. Längre fram i livet kom Sofia att förvärva ett eget hem i Rönö där systrarnas roller var ombytta efter att systern blivit änka. Sofias hemman Loviseberg kom att bli systrarnas gemensamma hem tills döden skilde dem åt 1888. Sista delen av sitt liv var Sofia inneboende hos en annan syster på Bo säteri i Västra Harg. Hon avled efter ett långt liv den 20 september 1908.
Vy mot det så kallade Treportshuset i Linköping. Namnet hade huset fått genom sin komplicerade byggnadshistoria där två enskilda byggnader sammanbyggts och skapat behov av passeringar till åtminstone tre lägenheter. Tiden för bilden är några år in på förra sekelskiftet och husets adress var då Klostergatan 40, sedermera ändrats till gatunummer 24. För den skarpögde ger Folkets Hus affisch-tafla några tidsbilder som kan förtjäna att bli räddade från glömska; Den 25 juli detta år skulle det hållas sommarfest vid Flistad brunn, och den vid tiden populära bondkomikern Josef Ulin annonserar för uppträdande med sin rollfigur "Jan i Grebo". Biografen Continentals kungörelse daterar bilden till perioden 1907-1910. Mycket lite är känt om biografen, annat än att den låg invid Ågatan och var i drift under nämnda år. Ett mer seriöst budskap annonserar Karl Holmsten som åkt ända från Sundsvall för att hålla föredrag om den brännande emigrationsfrågan. Lång tid efter dessa tilldragelser kom Treportshuset att flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping. På platsen kom byggmästare Gösta Lindsten att uppföra det som i folkmun kort och gott brukar kallas Lindstens-huset.
Bakom företagsnamnet AB Aluminiumkapslar döljer sig en världsprodukt. Mannen bakom den så kallade ALKA-maskinen var den från Rystad bördiga Josef Jonsson. Allt började egentligen när han med kompanjonen Georg Hultner anlade Borensbergs glasbruk år 1900. Brukets huvudsakliga produkt var glasflaskor och det var inom denna produktion som Josef Jonsson utvecklade sina första patenterade uppfinningar. År 1906 startade han ensam Svenska Patentkorkfabriken. Verksamheten flyttades året därpå till den avbildade fastigheten på Drottninggatan 22. Här kom han att utveckla maskiner för tillslutning av flaskor. Efterhand maskinerna förfinades växte rörelsen och på Baltiska mässa i Stockholm 1925 kunde han presentera en första helautomatisk tillslutningsmaskin. Själva kapseln var av aluminium försedd med en tunn korkskiva. ALKA-systemet var fött och namnet tillkom av AL i aluminium och KA i kapsel. Den stora succén fick till följd att Patentkorkfabriken ombildades till AB ALKA Aluminiumkapslar 1933. Vid tiden för bilden hade företaget sedan länge flyttat till större lokaler vid Industrigatan. En tid därefter hade Ljungstedtska Yrkesskolan bedrivit utbildning i huset, men nu stod byggnaden inför rivning.
Prosten Christian Stenhammar blickar myndigt mot oss från en helt annan tid. Född 1783 har han levt ett långt liv som nu går mot sitt slut redan före avskaffandet av ståndsriksdagen, vatten och brödstraff, svenska kolonier och annat som känns väldigt avlägset. Han beskrivs varit spränglärd tillika stockkonservativ. Som stöd för hans intellektuella läggning kan listas hans utnämning till teologie doktor och docent i fysik, medlemskap i Vetenskapsakademien, representantskap vid riksdagen och skriftställare inom så skilda ämnen som historia, politik, geografi, fysik, zoologi och botanik. Som exempel på hans samhällsbevarande önskan som politiker kan hans reformkritik mot lika arvsrätt och avskaffandet av kroppsstraff nämnas. Han växte upp i Västra Eds kyrkoherdeboställe som näst yngst av faderns 14 barn. Efter gymnasiestudier i Linköping skrev han i februari månad 1801 in sig vid Uppsala universitet vilket bland annat kom att leda till hans nämnda docentur i fysik. Från 1811 var han anställd som adjunkt och sedermera lektor och rektor vid Linköpings gymnasium. Parallellt var han även så kallad prebendekyrkoherde i Törnevalla. År 1830 bröt han upp från tjänsten i Linköping, som han ansåg ha "förslöat tanke och kraft" för att istället slå sig ned som kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet. Där kom han vid sidan av rikspolitiken och botaniska resor bli kvar som nitisk församlingspräst livet ut.
Ungdomsporträtt av Emma Malmgren. Född och uppvuxen i Vadstena som dotter till handlaren Carl Olof Malmgren och hustrun Ulrika Eleonora Gylling. Efter en tid i Stockholm återvände hon år 1888 till föräldrahemmet i Vadstena för att senare under året flytta till Rogslösa i samband med hennes giftemål med fanjunkaren Gustaf Ludvig Syrén. Makarna bodde i förstone i Borghamn men flyttade till Vadstena under hösten 1895. Efter ett tiotal år i Vadstena bröt paret upp för ny tillvaro i Linköping. I den nya staden kom de att bo invid Djurgårdsgatan i det område vid gatans nedre, östra sida som vid tiden benämndes Erikslund. Den 15 år äldre maken hade efterhand stigit till underlöjtnants grad men var nu pensionerad och möjligtvis sjuklig. I mars månad 1912 avled han av hjärtsvikt. Till hösten 1912 flyttade Emma och makarnas enda barn, en son, till en släkting i Uppsala men flyttade redan året därpå till Stockholm. Efter några adressbyten blev hennes sista vistelse Västmannagatan 91, där hon avled den 13 september 1917.
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Enligt påskrift porträtt av prosten Westergren i Konungsund. Fotografiet är vanskligt att datera och jämförbara porträtt saknas. Icke förty torde bilden föreställa Magnus Westergren. Född i Kuddby 1803 återvände han efter studier i Uppsala till hemorten för en tjänst som församlingens adjunkt. Året var då 1829 och här blev han kvar till 1833 då han bröt upp för samma tjänst i Klockrike. Efter några år i församlingen erbjöds han posten som vice pastor i Konungsund på Vikbolandet. Han inflyttade sommaren 1839 och blev under sin första period i socknen kvar till 1847. Mellan sistnämnda år och våren 1850 bistod han som pastorsadjunkt domprost Lars Laurenius i Linköping och var bosatt i dennes domprostgård. I maj månad 1850 ingick han äktenskap med Eva Fredrika Rundeberg och de nygifta flyttade till Styrstad där Magnus erbjudits tjänsten som komminister. Som varande en kyrkans man utan egen församling att leda fick Westergren likt sina ämbetsbröder inte sällan vänja sig vid ständiga flyttar i sökandet efter en stadigvarande tjänst eller avancemang. Därutav blev Ledberg nästa hemvist för makarna, där församlingen stod utan komminister sedan frånträdande Jacob Öster lockats till Östra Harg. Våren 1863 var de emellertid tillbaka i Konungsund. Socknens kyrkoherde Juringius hade dött, nu behövde vakansen tillsättas och Domkapitlet utsåg den redan beprövade Westergren. Hans tid som församlingens kyrkliga ledare blev lång, från nyss nämnda 1863 till sin död 1886. Hans barnlösa äktenskap hade dess för innan nått sin ände vid makans bortgång 1877.
Lovisa Sparres korta liv fick ett sorgligt slut när hon redan vid 26 års gammal dog i sviterna efter nedkomsten av hennes och makens första barn. Barnsängsfeber är att likna vid blodförgiftning och var före iakttagande av god hygien dessvärre ingen ovanlig dödsorsak av nyförlösta. Hennes liv hade under goda förutsättningar börjat i Växjö 1850, där hon föddes som dotter till friherre Ulf Carlsson Sparre och makan Kerstin von Steijern. Den åldrige fadern dog dock kort efter Lovisas 14-årsdag, men änkan fann nytt ståndsmässigt boställe för sig och sina hemmavarande barn hos släktingar till godset Lidboholm i Sjösås socken. Efter några till synes bekymmersfria år blev det tid för äktenskap. Hur Lovisa fann sin blivande make går utanför denna berättelse men i september månad 1876 stod hennes bröllop i Sjösås. Maken Oscar Segerdahl kom från Stockholm och hade kort före vigseln erbjudits tjänsten som andre stadsläkare i Linköping. Det nygifta paret bosatte sig i en våning på dåvarande adressen Storgatan 36. Inom ett år föddes dottern Louise och nedkomsten kom som tidigare skrivits att medföra moderns förgiftning och död.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.