Trindyxa från Skedemosseutgrävningarna, 16 maj 1962. Trindyxa, är en grönstensyxa med oval eller trind profil. Endast eggen är slipad, resten av yxan oftast fint bultad. Trindyxan tillhör äldre stenålder, men förekommer också i stort antal under den äldre delen av yngre stenålder. Särskilt vanlig i Mellansverige och södra Norrland. Förekommer även ofta i östra Småland, på Gotland, i Bohuslän och Skåne. Är mera sällsynt i östra Danmark och i Finland, dock rätt så vanlig på gropkeramiska boplatser på Åland. Lösfynd kan sällan dateras till någon särskild period. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Från 299 kr
Engbergs manhus, Hästhagen i Sällstorp. Framför huset står en ung kvinna med en äldre på stol intill sig, troligen hennes mor. Man ser ut att ha satt ny panel på den vänstra delen av bostadshuset, kanske är även sticktaket nylagt. Både portens skärmtak på rundade konsoler och takfoten är försedda med smal, figursågad dekor. Huset är sammanbyggt med en annan huskropp åt höger som har stråtak. Det stora fönstret ser ut att vara täckt inifrån med en målning eller målade luckor föreställande en kyrka, borg eller liknande på ett berg.
Monarks gengasdrivna lastbil. Den vanligaste formen av gengaskonvertering var, som här, att aggregatet monterades bakpå bilen, i form av en hög tunna där ved eller kol omvandlades till gengas. Även frontomonterade aggregat fanns, liksom sådana som drogs på släp efter bilen. Först fyllde man ”tanken” med ved eller kol. Sedan tändes brasan med hjälp av en fläkt som skapade drag. Man väntade tills temperaturen blev hög nog för pyrolysen att komma igång, vilket krävdes för att starta motorn. Kolmonoxid är den aktiva delen av gengas och den är extremt giftig.
Evedals fabrik. Från Frankrike kom Alois Béha. Han hyrde på 1880-talet det f.d. Gilckska färgeriets lokaler vid Västerbro men redan 1889 uppförde han, vid Viskan i norra delen av staden, en fastighet och startade egen färgeri- och blekerirörelse. Efter hustrun Eva fick fabriken namnet Evedal, något som lever kvar i såväl Evedalsbron som Evedalsgatan i dess närhet. Efter flera konkurser övergick fabriken i Johan Skoglunds ägo men Béha stannade kvar som färg- och blekmästare. Senare finner vi honom som färgmästare på Nordens fabriker. Hustrun Eva var konstnärligt och praktiskt lagd och startade på Östrlånggatan sin Rit- och Tapisseriverkstad.
2002-01-30, AS. Bourn James William. Född den 9/10-1849, Göteborg. Död 5/8-1917 i Stysjö sn. Västergötland. Mellan åren 1863-65 arbetade "gossen" Bourn som lärling hos von Boeckmann i Stockholm och som "Monatsdräng" i Göteborg hos samme von Boeckmann. Den egna fotofirman etablerar han 1876 med adressen Nya Alléen 96, 1886 flyttar han ateljén till Kungsgatan 47, (denna bild är tagen där). Där var rörelsen kvar tills att den upphör 1929. (Då har sonen Carl David bedrivit verksamheten efter faders död). James Bourn var en duktig fotograf med stor kundkrets, och den den stora negativsamlingen finns till största delen bevarad hos nuvarande Göteborgs stadsmuseum. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
Rodd på Stensjön. Stensjön är en mycket vacker sjö i östra delen av Mölndal. Den avvattnas av Mölndalsån, som inte långt från utloppet bildar de många fallen i Mölndals gamla kvarnby. På sommarkvällarna är det ett rörligt liv uppe vid Stensjön. Där samlas då unga och gamla för att ro omkring på den vackra sjön med de roddbåtar, som man kan få hyra för en liten slant per timme. Vid Gunnebo bro är numera en badplats anlagd, men många badande tycker vattnet är bättre utanför klipporna vid "Lilla Berg" på Gunnebo område.
Bilden visar bron över Emån nedströms Järnsjön. Konungsbro vid Ry i Järdhe socken nämns första gången 22 juli 1612 i ett brev som Gustav II Adolf skrev till sin mor. Här utkämpade han en av sina första strider med danskarna. Enligt en inventering på 1940-talet var bron 75 meter lång, bestående av 11 spann. Södra delen av bron var redan då raserad, man ansåg att minst två spann härmed hade försvunnit. Vid kraftstationsbyggande i Nyboholm och muddringsarbeten i Emån lades schaktningsmassor på båda sidor om bron. Därför är nu endast ett fåtal av brovalven synliga. (http://www.hultsfred.se/templates/Page.aspx?id=762)
Mössebergs Folkets park. År 1908 startade Verdandi gamla folkparken vid Mösseberg. Fr.o.m. 1911 övergick Folkets Park till eget företag. På möte med Folkets husförening beslöts den 25 april 1928 om sammanslagning av de båda föreningarna. Men redan 23 augusti följande år enades man om parkens förflyttning och 7 december samma år undertecknades köpkontrakt med Bernhard Gustafsson om förvärv av området å "Mossen" nära Ällagatan eller nuvarande stadsäga 509. Där startade nya Folkets Park i augusti 1930 och därmed var Mössebergs Folkets park saga all. Denna park låg å Öster Nolgården stadsäga 890, vanligen kallad Nolgårdens äng. Var belägen nedanför bergsluttningen ovanför en lägre årsträckning. Dansbanan i norra hörnet och serveringen i sydvästra delen.
Kv. Veterinären, Storgatan 56. Första varmbadhuset i Falköping inrättades av provinsialläkaren C.A.L. Neuman i den av honom ägda fastigheten Carlslund vid Ellet, byggt 1870. Efter nedläggningen idkade en göteborgare Söderberg café-rörelse i c:a 10 år. Slaktare Karl Hansson inköpte fastigheten omkring 1885. Falköpings stad hyrde av Hansson för folkskola. Nykterhetsföreningen Enigheten hyrde också av Hansson tills den byggde egen lokal vid S:t Olofsgatan 1902-1903. Staden köpte sedan fastigheten för Gasverket och hade där lokal för kontor m.m. Främre delen av byggnaden, som syns på fotot revs omkring 1900. Slutligen revs hela byggnaden i juli 1974.
Tornbergska gården även kallad Götahuset vid korsningen Storgatan/S:t Larsgatan. I slutet av 1940-talet breddades S:t Larsgatan och den lägre delen av huset togs bort. Huset flyttades till Gamla Linköping från Storgatan 38. Byggnaden uppfördes efter den svåra branden år 1700 av rektor Simon Löfgren (d 1723). 1762 köpte Zacharias Lindberg (1727-86), denne drev en manufakturaffär och grundade stadens första industri, en bomulls- och linnefabrik. 1792 köpte guldsmeden Nils Tornberg huset och gav byggnaden dess nuvarande utseende genom att putsa den och ge den sin fronton. Dock behöll byggnaden ännu vid mitten av 1800-talet sitt spåntak.
Orig. text: 20 jan. Folkets Hus, Ågatan 57. Huitfeltska gården: Den östra delen av gårdens bostadshus uppfördes 1807 av landsfiskalen Karl Henrik Svan (1767-1832), den knuttimrade byggnaden förlängdes i början av 1830-talet av fältläkaren Karl Olov Bånge (1792-1838) och fick så sin släta panel. Byggnaden är ett av få bevarade exemplen på panelarkitektur i Linköping och finns idag i Gamla Linköping. År 1860 köptes gården av regementsläkaren Åke Huitfelt. Efter dottern Evas bortgång köptes huset av Folkets Husföreningen. I gathuset inrymdes en period Östergötlands Folkblads redaktion, ABF:s bibliotek och ett flertal fackföreningsexpeditioner.
Trumtornet, Peking (北京鼓楼), Arkitektur, Fotografi, Photograph
Trumtornet, Arkitektur, Fotografi, Photograph
"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
Pedagogen
fotografi
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.