Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Från 299 kr
Större grupp män på svetsningskurs vid Skoghallsverken. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Skrivet på baksidan: Philibart Humbla från GHM. studerar båtar i Gravarne tillsammans med Levin Henriksson på hans sjöbodsvale. T.h. tvp ekor av Orusttyp. Klink byggda. Liten för- och stor akterspegel med vrickhål. Tolleklampar med lota tollar. Rund botten gör att de, även med en liten påspikad stråkköl, inte kan hållas i rak kurs. Därför inte lämplig att segla, bara ro och vricka. Användes till fiske vid skärgårdens stränder och som lättbåt för större förkoster. T.v. segeljolle. Klinkbyggd med krum vluxna in timmer som kallas band till skillnad från spant i kravellbyggen. Utfallande böjd förstäv, Akterspegel. Kölskafpe och breda slag gör den lämplig för segling. Riggas med stagesejel (sprisegel), fock och i bland klyvare. Används för fiske med ryssjor, tenor, garu, små vader och döjer i skärgården samt för san färdsel och lokala transporter m.m. I mitten vadjolle, vadkåg. Klinkbyggd med basade sprötband. Krum förstäv, akterspegel. Köl rundbotten, som gör den lämplig för rodd men inte för segling. Används som kännekag i vadfiske, se foto i skärgården. Störrejollar är numera allmand försedda med motor.
Transportbro över Örekilsälven.
Gjuteriet, ventilationshuv transporterad till Gjuteriet
Pressorintering om transporterna.
Avgående paketsäckar transporteras via transportrem i banhallen och lastas in i paketfinkorna.
Vretstorpsverken, exteriör, transportörer.
Fordonskolonn. Längst fram en Chevrolet 1939 med punker motorvärmare monterad på vänster sida på fronten. På höger sitter en AGA 104 reflex. Uppe på skärmarna stag till plåtflaggor som brukar nyttjas när regementschefen åker i fordonet. På taket fastsatt i dropplisten ett skidtakräcke gjort i filt och järn för att kunna transportera skidor och stavar. Framför kylaren ett galonliknande material för att skydda från fartvinden som blir extremt kall vid högre hastighet och på så sätt får man en högre temperatur i motorn som ger mer värme till värmepaketet. Med tanke på den fina kamouflagemålningen så är kortet taget från/efter 1941.
Tegelbärare vid bygge.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.