Vendel 6:1
Från 299 kr
Hällekis
Vendel 2:1
Vendel 1:1
Ulricehamn
Vendel 9:1-2
Österlånggatan norrut från Norra Benickebrinken
Fiskarhamnen: kajen vid Östra Slussgatan. I bakgrunden Slussplan.
vykort, Japan, fotografi, photograph@eng
Med en intensiv och levande blick möter oss här Sofia Wallberg. Gift 1871 med handlare Carl Fornander i Linköping och det är uppskattningsvis runt den tiden hon lät sig porträtteras. Maken drev sin handelsrörelse med framgång och de torde haft det gott ställt med goda livsvillkor i sin centrala bostad invid Stora torget. Så hade livet inte startat för någon av dem. Carl Fornander hade som fosterbarn inflyttat till Linköping och tidigt kommit i arbete som bodgosse. Sofias föräldrar hörde till den lägre rankade arbetskraften vid godset Engelholm i S:t Anna. Likt sin make lyckades Sofias far emellertid att bryta sig ur sin givna lott och blev under Sofias uppväxt kopparslagare och gårdsägare i Valdemarsvik. Hur Sofia mötte sin make med så skilda liv och hemorter är oklart men sensommaren nämnda år stod deras bröllop i Linköping. Äktenskapet blev barnlöst och efter makens död 1896 valde hon att flytta till sin yngre bror i Karlstad, där hon avled 1905.
Karl Forsman porträtterad något av 1890-talets år, möjligtvis i samband med sin anställning som folkskollärare i Rejmyre från 1897. En till det yttre goda förutsättningar var han född i Åsbo 1848 som son till trädgårdsmästaren vid Strålsnäs säteri. Barndomen skulle ändå rymma besvärligheter. Tidigt tycks exempelvis fadern kommit i klammeri med sin arbetsgivare och avhysts från säteriet. Efter en tid i Vadstena inflyttade Karl med sina föräldrar till Linköping där källorna visar frekvent omflyttning för den nu före detta trädgårdsmästaren och hans familj. I sina tonår avled dessutom Karls moder och därpå dömdes ävenså fadern till fängelse för snatteri. Under dessa förutsättningar lyckades Karl ändå utbilda sig och från 1873 återfinns han i tjänst som lärare i Närke och som nämnts vidare i östgötska Rejmyre. Från 1874 gift med Beata Maria Köhler.
Genom detta något skamfilade porträtt presenterar sig den självlärde läkaren Carl Johan Englund, mer känd som "Kagadoktorn". Redan som barn ska han ha börjat lära sig bota åkommor och olycksfall bland djuren på sin morfars ställe under Danbyholm, dit han kommit efter att tidigt blivit föräldralös. Från 20 års ålder uppehöll han sig på flera platser i Kaga socken med omnejd. Nu även sysselsatt med att kurera mänskliga patienter. Därav hans binamn. År 1878 gifte han sig med Gustava Albertina Pettersson (1859-1880). Hon var bördig från Törnevalla och där bosatte sig även paret efter giftemålet. Gustava Albertina avled dock redan efter ett drygt års äktenskap, ännu inte fyllda 20 år. Efter hustruns död blommade hans verksamhet ut och det sägs att han kunde ha upp mot 100 patienter på en enda dag. Han avled i hjärtförlamning 1903. Porträttet har lämnats odaterat.
Entusiastiska ungdomar vid vilohemmet Mors Vila i trakten av Brokind. Initiativtagaren till hemmet var komministern i Sankt Lars församling Bror Odling. Denne var bördig från Göteborg men hade kommit till Linköping 1924 i landsförsamlingens tjänst. Om Olding har det sagts, och finns beskrivet, att han var en särskilt engagerad människa med oräkneliga engagemang i smått som stort. Som verkande i Linköpings landsförsamling såg han nöd och lidande i umbäranden på landsbygden, slitet i de stadsnära industrierna, likväl som missförhållanden i församlingsbors hemförhållande. Ett konkret initiativ mot en del av detta var att skapa en stunds vila för dåtidens utarbetade kvinnor, en stilla nåd för den tidens kvinnor i smålantbruks- eller arbetarklass. Hemmet invigdes fotoåret 1926 och möjligtvis togs fotografiet i samband med högtidligheten. I rutig klänning ses Karin Granlund och längst till höger i bild står hennes syster Anna. Hon var nog ännu inte medveten om att hon knappa tio år senare skulle komma att gifta sig med den uniformsprydde Erik Niklasson.
Radiostationen i Grimeton med radiomasterna i bakgrunden. Byggnationerna inleddes vid årsskiftet 1922-23 och två år senare stod stationen klar vintern 1924. År 2004 skrevs Grimeton Radiostation in på världsarvslistan av Unescos världsarvskommitté. Under första världkriget konstaterades svårigheter med att hålla kontakten med omvärlden via då existerande telegramkablar. 1920 föreslogs att Kungl. Telegrafverket skulle försöka åstadkomma en trådlös förbindelse med USA över Atlanten. Lösningen skulle vara en så kallad ”storradiostation” som skulle underlätta kontakterna med de emigrerade svenskamerikanerna såväl som främja affärsuppgörelser och statsangelägenheter. Avståndet till USA skulle vara så kort som möjligt och gå fri från större landmassor, och kom fram till att mellersta Halland var lämpligt för en sådan radiostations placering. Cirka 1,5 år efter starten i Grimeton hade man kommit ner till en sändningstid på 17 minuter för ett telegram mellan Sverige och New York.
Masse har tagit två intressanta bilder av ladugårdens baksida. Vi ser att ladugården är rätt tagen av tidens tand och hela uthuskoplexet ersattes 1926 med en mycket stor vinkelbyggd ladugård med lada. åldern på denna ladugård är svårbedömd, men 1800-talets första hälft kan vara rimlig. Fähusdelen är byggd i sten och laddelen sannolikt i bulteknik. Foderloftet i resvike med spåntak bör ha kommit till på 1880-talet, här håller man på och lappar spåntaket vid stegarna. Ursprungligen hade alltså ladugårdens väggar samma höjd som det ålderdomliga bulbakbygget med agtak. Om bulbakbygget är en rest av en äldre ladugård som stått på denna plats, eller om den flyttats hit är okänt. Det ser ut som om den innehållit ett fähus, den har en hoimdlucka på gaveln. Hur som helst är den äldre än ladugården i övrigt. Bilderna är inte tagna samtidigt.
Masse har tagit två intressanta bilder av ladugårdens baksida. Vi ser att ladugården är rätt tagen av tidens tand och hela uthuskoplexet ersattes 1926 med en mycket stor vinkelbyggd ladugård med lada. Åldern på denna ladugård är svårbedömd, men 1800-talets första hälft kan vara rimlig. Fähusdelen är byggd i sten och laddelen sannolikt i bulteknik. Foderloftet i resvike med spåntak bör ha kommit till på 1880-talet, här håller man på och lappar spåntaket vid stegarna. Ursprungligen hade alltså ladugårdens väggar samma höjd som det ålderdomliga bulbakbygget med agtak. Om bulbakbygget är en rest av en äldre ladugård som stått på denna plats, eller om den flyttats hit är okänt. Det ser ut som om den innehållit ett fähus, den har en hoimdlucka på gaveln. Hur som helst är den äldre än ladugården i övrigt. Bilderna är inte tagna samtidigt.
Det är dags att ge sig iväg ut för nattens fiske. Några båtar har redan kommit ut, andra lastar ännu i fiskedonen. Alla verkar fiska samtidigt, vilket var rätt brukligt. Man fiskade jämt när vädret var gott och det inte var något akut med skörd e dyl. Fisk var basmat som åts till de flesta av dagens måltider, särskilt strömming. Man saltade in tunnvis med fisk för årets behov. Man visste aldrig när man kunde komma ut nästa gång för vädret, så det gällde att passa på. Dessutom var man flera i ett båtlag och då måste man hjälpas åt, det gick inte an att någon hade annat för sig. I regel hade man också strikta roller i båten som man inte bytte, var och en måste utföra sin uppgift. Se Nr 409.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.