Vid järnvägsövergången i Mölndals centrum, 1960-tal. Järnvägsbommarna över Kvarnbygatan var ofta nedfällda. Dels gick många tåg på Västkustbanan, dels växlade man vagnar och körde in dem på Papyrus industriområde. Kvarnbygatans viadukt Mölndalsbro var färdig 1975, då försvann bommarna och bil- och gångtrafikanter behöver inte längre vänta för att ta sig till centrala Mölndal.
Från 299 kr
Jakob har börjat hugga upp grenveden på vedbacken. Här gör han det i midsommartid och då har nog grenarna redan hunnit torka en del, vilket gör dem segare och mera tunghuggna. Troligen tyckte Jakob inte om detta arbete, varför det fått vänta. Han hugger upp grenarna med ris och allt, vilket tyder på att åtminstone något rum har öppen spis, där sådan smulig och svårhanterbar ved lättare kan eldas.
Linköpings sporthall under uppförande. Arbetet med anläggningen inleddes 1953, men stod stilla sommar/höst 1954 eftersom man fick vänta på tillstånd från arbetsmarknadsstyrelsen. Bilden visar hur byggarbetsplatsen såg ut i oktober 1954. Byggarbetsplats. Sporthallen. Idrott. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
'Vy med berghällar och simmande lunnefåglar i havet. :: :: Text på baksidan av fotot: ''5 st lunnefåglar i Norrviken. Fotografiet är taget mellan stenar vis vattnet, där jag låg med en gammal presenning över mig, vilken jag fick låna av Oscar Engelbrektson, Hunnebostrand. Jag fick vänta över 1 timme i den stekande solhettan innan lunnefåglarna vågade simma in till deras bohål på Västholmen. Jag konstateade att det fanns 3 par häckande på Västholmen och 6 par på Östholmen.'' :: :: Ingår i serie med fotonr. 4500:1-172.'
Två män på en gata i Jönköping. Bakom dem ligger Jönköpingsbaren och Sörensens livsmedel. Till vänster Tore Damberg, till höger Stig Palm. Stig låg i lumpen omkring 1950. Tore var två år äldre än Stig, men var så lätt (50kg) så han fick vänta på att göra lumpen och gjorde den efter Stig. Tore var brottare i flugvikt. Mannen i bakgrunden, med keps är möjligen Martin Glanzelius.
Nykvarns värdshus uppfördes 1843 för att främst möta resande till Linköping via Göta kanal. Anläggningen kom med tiden att få en bredare användning som allmänt nöjesetablisemang för Linköpingsborna. Särskild glans sägs infunnit sig när passagerarfartyg från Stockholm var att vänta. Inte sällan en sorglustig entré genom åns slingrande lopp, där det ringa vattendjupet och dyiga botten satte kaptenerna på prov. Ett "socitetsspektakel" skrev samtiden och stadens tidningsman Palmær fyllde på med följande rader, "Stångån vid sitt utlopp i Roxen, liknar en svensk akademisk oration. Djupet är obetydligt och slingringarna taga ingen ände". Verksamheten vid Nykvarn värdshus upphörde 1906, efter siste arrendator avlidit och kort därpå revs byggnaden.
Porträtt av Carl Scheffer. Här som kadett vid Kungliga Krigsskolan i Karlberg, från vilken han utexaminerades 1874 för tjänst som underlöjtnant vid Västgöta regemente och vidare en militär karriär. Vid tiden var han även nytillträdd fideikommissarie till barndomshemmet Fårdala säteri i Åsle. Som föräldrarnas enda son var han formellt innehavare till säteriet redan från 1863. Samma år hade fadern dött av ett vådaskott vid vapenvård efter en jakttur, men som minderårig fick det praktiska övertagandet vänta till vuxen ålder. Anm: Fotografiet ingår i museets samling "Porträtt av östgötar". Likväl har ingen anknytning till länet kunnat styrkas för Carl Scheffer.
Bankdirektör Severus Sundequist i linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Tiden för porträttet är 1913 och direktören är 64 år. Tjänsten vid Riksbankens kontor i Linköping har han innehaft sedan 1897, då han med hustru och barn inflyttade efter en längre tid i Östersund. Vid tiden bestod familjen av makan Elisabeth Styrlander och parets tre barn, födda mellan åren 1889-93. Makarnas fjärde och sistfödda lät vänta på sig, Ingrid, född 1902. Under sin tid i Linköping var familjen i huvudsak bosatt i Riksbankens fastighet invid Sankt Larsgatan. År 1916 flyttade makarna och yngsta dottern till Stockholm och bosatte sig på adressen Agnegatan 12 på Kungsholmen.
Livet vid brädgårdskajerna var livligt under utlastningssäsongen. Foto från ca 1930 taget från Öd och föreställande Kramfors östra brädgård. Hamnkontoret skymtar till höger och kanalens inlopp allra längst till höger i bild. I bakgrunden ligger Kramfors kapell. Tre virkeslastade ångare har ankrat upp framför brädgården, en av dem lastas från spetspråmar, ur vilka just hyvas några "bunschar" virke, var det av prima kvalitet, eller kanske hyvlat, så brukade man använda takpråmar för den händelse ångaren dröjde och lasten fick ligga och vänta. In i bilden från höger ser vi en bogserare med några cementpråmar komma.
fotografi, bilder
fartyg, hamn
Fru Elisabeth Styrlander i linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Familjärt kallas hon "Ellen" och är sedan 1888 gift med bankdirektör Severus Sundequist. I mars månad 1897 hade paret inflyttat till Linköping, där maken erbjudits tjänsten som direktör vid Riksbankens kontor i staden. Vid tiden hade makarna tre barn, födda mellan åren 1889-93. Deras fjärde och sistfödda lät vänta på sig, Ingrid, född 1902. Under sin tid i Linköping var familjen i huvudsak bosatt i Riksbankens fastighet invid Sankt Larsgatan. År 1916 flyttade makarna och yngsta dottern till Stockholm och bosatte sig på adressen Agnegatan 12 på Kungsholmen. Många år därefter, och lång tid som änka, kom Elisabeth att åter flytta till Linköping. Året var 1933 och det främsta skälet torde varit att yngsta dottern med familj gjort detsamma. Elisabeth kvarbodde i Linköping till sin död 1955.
I februari 1880 kunde Corren meddela sina läsare att det under året skulle komma att uppföras två byggnader i stadens trädgårdsförening. En "wattenpaviljong på gräsplanen bakom springwattnet" och ett "utsigtstorn af sten, jern och glas". Den förstnämda byggnaden kom som bekant att nå högre höjder än notisens lakoniska beskrivning. Den blivande restaurangen, som med utskänkningstillstånd kunde kallas schweizeri, blev en verklig prydnad i miljön och kom att glädja parkbesökare i närmare 100 år. I slutet av oktober månad 1880 kunde Corren rapportera att utsiktstornet stod klart, och i en krönika hyllades "skådetornets" värden i detalj. Den officiella invigningen fick dock vänta till våren året därpå. De bägge beskrivna byggnaderna var ritade av civilingenjör Rudolf Ström och konstruerade och byggda genom hans ingenjörsbyrå. Fotografiet från 1921 visar tornet efter att serveringsterassen precis förändrats genom Axel Brunskogs ritningar.
Staffans kyrka, Brynäs. Har fått namnet efter Gästriklands och Hälsinglands apostel, en skulptur av Conrad Carlman, föreställande Staffan, sattes 1938 på norra tornmuren. Ritades av Knut Nordenskjöld, invigdes 1932 av ärkebiskopen Erling Eidem. Den är en treskeppig kyrka vars torn, placerat vid nordvästra hörnet, kröns av en av Sveriges största torntuppar. I sydvästra hörnet ett vapenhus, huvudingång åt väster. Altaruppsatsen utfördes av Jerk Werkmäster, och mittemot predikstolen står en Kristusskulptur, utförd av Asmund Arle 1956. Södra sidoskeppet inreddes till dopkapell 1942, dopfunten har gjorts av Carl Fagerberg och glasmålningarna av Yngve Lundström. I kyrkan förvaras några av inventarierna som räddades när Hospitalskyrkan brann 1869. Staffans församling, bildad 1916, fick vänta på sin kyrka. Gudstjänsterna hölls i Staffans hus.
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.