Runstenen invid Vårfrukyrkan i Skänninge har i likt många fall hittats i kyrkans murar. Just denna hade fram till upptäckten fungerat som tröskelsten vid kyrkans norra port. Runristaren är känd som Torkel och hans hand anses lämnat budskap på åtminstone fem runstenar i området, bland andra den välbekanta Högbystenen. Museets fotoliggare uppger bildens tillkomst till oktober 1970.
Från 299 kr
År 1923 fredades Säby västerskog som naturminne av ägarna till godset Bjärka-Säby. Länge var området inhägnat och ej tillgängligt för allmänheten. Den lilla skylten invid grinden kungjorde vid tiden följande budskap i versaler; "Det inhägnade området är fridlyst och får ej beträdas!!" Först 1974 blev området naturreservat och öppnades för alla att få njuta av den urskogsliknande barrskogen.
Notering på kortet: Snabbt som den susande vind med hälsning från fjärran jag kommer. Icke jag vet hvad budskap jag för, men skynda jag skulle. Nu mitt värf jag har fyllt, och till andra plikten mig manar. Bryt inseglet och läs! Farväl! Jag önskar er lycka.
En svunnen miljö i Linköping som sedan länge utraderats. Annonseringen mot brandväggen ger oss ledning och placerar motivet vid korsningen av Apotekaregatans löp mot Ågatan. Bakom väggens budskap finner vi målarmästaren August Neuman, som år 1886 fått tillstånd att uppföra fastigheten. I gatuplanet drev han sin tapet- och färghandel. Vid tiden för bilden rörde man sig nära sekelskiftet 1900 och då hade firman övertagits av sonen Gustaf. Sannolikt är det honom vi ser i butikens dörröppning omgiven av firmans personal. I bildens högerkant skymtar Huitfeltska gården som nedmonterades 1949 för transport till Gamla Linköping.
Vy mot det så kallade Treportshuset i Linköping. Namnet hade huset fått genom sin komplicerade byggnadshistoria där två enskilda byggnader sammanbyggts och skapat behov av passeringar till åtminstone tre lägenheter. Tiden för bilden är några år in på förra sekelskiftet och husets adress var då Klostergatan 40, sedermera ändrats till gatunummer 24. För den skarpögde ger Folkets Hus affisch-tafla några tidsbilder som kan förtjäna att bli räddade från glömska; Den 25 juli detta år skulle det hållas sommarfest vid Flistad brunn, och den vid tiden populära bondkomikern Josef Ulin annonserar för uppträdande med sin rollfigur "Jan i Grebo". Biografen Continentals kungörelse daterar bilden till perioden 1907-1910. Mycket lite är känt om biografen, annat än att den låg invid Ågatan och var i drift under nämnda år. Ett mer seriöst budskap annonserar Karl Holmsten som åkt ända från Sundsvall för att hålla föredrag om den brännande emigrationsfrågan. Lång tid efter dessa tilldragelser kom Treportshuset att flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping. På platsen kom byggmästare Gösta Lindsten att uppföra det som i folkmun kort och gott brukar kallas Lindstens-huset.
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.