Bokhållaren Carl Gustaf Wilhelm Siljeström föddes och växte upp i Linköping. Fadern drev bageri i gatuplanet till familjens bostad invid Storgatans östra ände, alldeles invid Stångebro. Siljeström kom emellertid att välja en helt annan yrkesbana. År 1854 flyttade han till Östgöta hypoteksförenings fastighet i hörnet av Apotekaregatan-Ågatan och då om inte förr var han i tjänst vid låneinstitutet. Skrivare, bokhållare och kamrer är titlar han kom att bära under sin över 30 år långa anställning. Han dog som ogift 1885, ännu skriven i hypotekets fastighet.
Från 299 kr
Sju män i uniform utanför en (förmodad) lotsstuga med havet skymtande i bakgrunden. Ytterligare en man kikar ut genom fönstret till höger. De två som står till höger är flottister och övriga förefaller vara lotspersonal med olika grader. Tre av dem tycks bära märket för kronolots på mössan och de två sittande har lotsuniformens enkla v-ställda bandchavroner nedtill på ärmarna (mästerlotsar har två band). Mannen vid dörren håller i en tubkikare och den ena flottisten i en flagga. Beställare: Lotsförman Bergström. (Männens ansikten är retuscherade på negativet.)
bilder, fotografi, påsiktsbild, photograph, hatpin, hat [ladies], tram
kvinna, fotografi, photograph@eng
Porträtt av damimitatör Charles Leidberg i scendräkt. Under flera år uppträdde Karl (Carl) Johan Lidberg (Liedberg/Leidberg) som så kallad "damimitatör" på varietéer och marknader.
Rantzaumonumentets avtäckning. Prins Carl inviger monumentet över danske fältherren Daniel Rantzau den 26 juni 1938. Prinsen står vid minnesstenen med några kadetter i bakgrunden. En kadett var utsedd att på prinsens kommando låta täckelsen över monumentet falla. Men vid tillfället rådde storm och innan prinsen hunnit fram i sitt tal till avtäckelsen kom en stormby som slet tag i skynket så att stenen blottades. Två andra kadetter ryckte då in och hjälpte till att få det på plats igen. Närvarande var också prins Harald av Danmark. Utöver att vara till åminnelse av Ranzau, som stupade på denna klippa i striden om Varbergs slott den 11 november 1569, var tanken också denna som prins Carl uttryckte i sitt tal: "Men måtte också vår gemensamma minnessten i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk."
Badliv vid Skarpe Nord i Varberg på 1910-talet. Badhytter för strandbad var vid 1910 uppförda både för herr- och dambad. Från dessa gick smala gångar av cement ned till vattnet och baden hade föreståndare; Anna Mårtensson respektive biträdet Vallin. Då skulle de badande bära simdräkt, vilket fanns till uthyrning i badhytterna. Men att nakenbad förekom påvisas av att stadens Magistrat 1914 skärpte reglerna om var man fick bada och att det inte fick ske utan simdräkt. Utanför badhytterna står fullt påklädda kvinnor, varav några kan vara badbiträden, några badande går i trappan och andra solar på stenarna till höger. Skarpe Nord utvecklades till mer regelrätt nakenbad för damer troligen mot 1920-talets slut. Fototid ca 1915.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
bilder, fotografi
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Rosenfredsskolan uppfördes under Nilssons ledning 1910-1912, efter ritningar av arkitekt Lars Kellman som även ritat Varbergs Teater. Ur skolan marscherar män från Landstormen med gevär på axlarna, med anledning av första världskriget. . Troligen har de just varit på inskrivning och är på väg mot Varbergs fästning. Landstormen hade inga uniformer, de bar sina privata kläder, men skulle bära fälttecken vilket enligt 1914 års infanteriinstruktion utgjordes det av ett landstormsmärke som skulle bäras väl fästat, och på avstånd synligt, samt landstormsarmbindel. Vid första världskrigets utbrott var de beväpnade med Remingtongevär. Landstormen fanns i Sverige mellan 1885-1942 och bestod först av ålderklasserna 33–40, men åldersspannet ändrades flera gånger. Uppgifter hänförde sig oftast till lokalförsvarets område, främst skulle de trygga fälthärens mobilisering; bevaka gränser och kuster; tjänstgöra som säkerhetsbesättningar i fästningar samt skydda förbindelseleder. Då hade de fått fem dagars utbildning, men vid stora nedskärningar inom försvaret vid 1920-talets början slopades såväl Landstormens övningar som deras gevär. Som en reaktion på detta detta började kvinnor erbjuda ekonomiskt stöd till Landstormen vilket ledde till bildandet av Sveriges Landstormskvinnor, grunden till den svenska Lottakåren.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
Fru Hulda Bergentz porträtterad omkring 1865. Bördig från uppländska Ununge och en tid boende i Stockholm, var det sannolikt för henne och i Östergötland hon uppfattade sitt mest minnesvärda levnadsskede. Modern, Sara Maria Hagtorn, hade 1836 gift om sig med Carl Fredrik Ridderstad, senare medutgivare och vidare ägare till tidningen Östgöta Correspondenten. Styvfaderns engagemanget förde famlijen till Linköping år 1840. Fru Hagtorn/Ridderstad avled redan 1844 men Hulda och hennes syskonskara hölls intakt inom familjen även efter Carl Fredrik Ridderstads hastiga omgifte med Emilie Amalia Widoff. Upplysningsvis kom det sistnämnda äktenskapet bära sonen Anton Ridderstad, grundare av Östergötlands museum. För Huldas del väntade vid tiden eget giftemål med kamrer Carl Bergentz. Paret kom att bo på ett flertal adresser i Linköping. Den sista tillsammans var dåvarande Nygatan 32, där maken avled vid nyåret 1864/65. Makarna hade 1848 respektive 1850 fått barnen Carl och Anna. Hulda flyttade efterhand till Stockholm men skulle återkomma till länet och Norrköping. Där avled hon 1903, då boende i kvarteret Lärkan.
Bernhard Aurelius föddes in i en släkt med påfallande många kyrkomän. Född i ett prästhem i Gamleby påbörjade han sina högre studier vid Linköpings gymnasium och gick därefter vidare för teologisk utbildning vid Uppsala universitet. Där avlade han examen 1860 och prästvigdes året därpå. Därefter följde tjänst som vice pastor i Risinge, Vånga, Stora Åby och Vreta kloster, innan han år 1867 erbjöds platsen som komminister i Hannäs. Efter tre år i den befattningen öppnade sig en ny möjlighet för honom. I Åsbo hade den åldrige kyrkoherde Borre avlidit och i oktober månad 1870 installerade sig Aurelius som församlingens nya prästman. Precis inflyttad gifte han sig med Sigrid Elisabet Matilda Peterson, bördig från Vreta kloster. Äktenskapet kom upplysningsvis att bära sex barn, varav fyra överlevde barnåren. Ur ett herdaminne får vi även veta något om de karaktärsdrag Aurelius bar. Där lovordas han som en synnerligen god präst med ett föredömligt uppträdande mot församlingsborna, vilka särskilt uppskattade hans drag av frid, godmodighet och låga anspråk. Dock kunde han enligt en församlingsbo vara "lite sinksammer på predikstoarn å ve husförhöra", men det får vi förmoda att de flesta hade överseende med. Bernhard Aurelius avled i Marstrand i samband med en badresa sommaren 1881.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.