Serie om sex fotografier som visar exteriören av bostadshus med tillhörande ekonomibyggnad på adressen Lindåsvägen 5 i Gastorp, Lindome, i Mölndals kommun. Fastigheten har beteckningen Gastorp 2:72. Fotografierna är tagna den 28 februari 2022. Byggnadsdokumentation inför rivning. Den 26 oktober 1990 begicks mordet på 89-årige Ernst Olsson på adressen. Två personer greps, som skyllde på varandra. Eftersom domstolen inte kunde avgöra vem som talade sanning, gick båda fria från själva mordåtalet, men de dömdes för bland annat grov stöld. Mordet med efterföljande rättegångar blev allmänt känt som Lindomefallet. För fall där gärningsmännen skyller på varandra och därigenom får mildare domar, har Lindomefallet blivit ett juridiskt begrepp.
Från 299 kr
'Vy sedd från Göteborgs Naturhistoriska Museum ut över Göteborgs stad, Vy mot Linnéplatsen. I förgrunden ligger det gamla huset på Linnéplatsen 1-5, hörnet Övre Husargatan. Längst till vänster Linnégatan 78. Nästan hela detta kvarter revs genom sprägning i slutet av sjuttiotalet, vilket var den största rivning som ditills hade genomförts i Sverige. De lägre taken är Barnbördshuset, vilket står på fasaden och det högre taket är Gamla Seminariet. Husen på Guldheden är Raketgatan. :: :: Ingår i serie med fotonr. 7120 med diverse bilder från Hans Lohmander.'
Hospitalskyrkan invid Hospitalstorgets södra sida. Vid tiden för bilden stadd i förfall eller möjligtvis under påbörjad rivning, varför bilden kan antas vara tagen kort före kyrkans demolering 1897. Tills dess hade upplysningsvis Östergötlands museum från 1886 disponerat kyrkobyggnaden för sina samlingar. Beslutet att riva kyrkan väckte debatt i Linköping. Bland förslagen fanns att förlägga stadens brandstation till området. Flertalet kvarstående byggnader från hospitalepoken fanns att tillgå och själva kyrkan nämndes kunna bli ett förnämligt redskapshus med plats för stall och "slangtorkningsinrättning i tornet". Av förslagen för återanvändning blev som bekant intet. En hållen tomtauktion vanns av byggmästaren Anders Ohlsson, som vidare lät uppföra det imposanta Hospitalstorget 2 på platsen.
Bostadshus med tillhörande ekonomibyggnad på adressen Lindåsvägen 5 i Gastorp, Lindome, i Mölndals kommun. Fastigheten har beteckningen Gastorp 2:72. Fotografi taget den 28 februari 2022. Byggnadsdokumentation inför rivning. Den 26 oktober 1990 begicks mordet på 89-årige Ernst Olsson i huset. Två personer greps, som skyllde på varandra. Eftersom domstolen inte kunde avgöra vem som talade sanning, gick båda fria från själva mordåtalet, men de dömdes för bland annat grov stöld. Mordet med efterföljande rättegångar blev allmänt känt som Lindomefallet. För fall där gärningsmännen skyller på varandra och därigenom får mildare domar, har Lindomefallet blivit ett juridiskt begrepp.
Rödmålad ekonomibyggnad på adressen Lindåsvägen 5 i Gastorp, Lindome, i Mölndals kommun. Fastigheten har beteckningen Gastorp 2:72. Fotografi taget den 28 februari 2022. Byggnadsdokumentation inför rivning. Den 26 oktober 1990 begicks mordet på 89-årige Ernst Olsson på fastigheten. Två personer greps, som skyllde på varandra. Eftersom domstolen inte kunde avgöra vem som talade sanning, gick båda fria från själva mordåtalet, men de dömdes för bland annat grov stöld. Mordet med efterföljande rättegångar blev allmänt känt som Lindomefallet. För fall där gärningsmännen skyller på varandra och därigenom får mildare domar, har Lindomefallet blivit ett juridiskt begrepp.
Vitmålat bostadshus med adress Lindåsvägen 5 i Gastorp, Lindome, i Mölndals kommun. Fastigheten har beteckningen Gastorp 2:72. Fotografi taget den 28 februari 2022. Byggnadsdokumentation inför rivning. Den 26 oktober 1990 begicks mordet på 89-årige Ernst Olsson i huset. Två personer greps, som skyllde på varandra. Eftersom domstolen inte kunde avgöra vem som talade sanning, gick båda fria från själva mordåtalet, men de dömdes för bland annat grov stöld. Mordet med efterföljande rättegångar blev allmänt känt som Lindomefallet. För fall där gärningsmännen skyller på varandra och därigenom får mildare domar, har Lindomefallet blivit ett juridiskt begrepp.
Bilden visar personalen vid Kalmar Tapisserimagasin och kan antas vara tagen på gården till de lokaler firman disponerade vid tillfället för fotograferingen. Firmans ägare, fröken Hilma Peterzon, bör vara den kvinna som är avbildad sittande i bildens mitt med en knuten sjal om halsen. Längst till höger står en yngre kvinna, som bör vara fröken Gerda Larsson (senare gift Brütte). Enligt uppgift: Sigrid Gustafson, översta raden 3:e från vänster. Någon gång mellan 1903 och 1910 flyttade Hilma Peterzon firman från Storgatan till Västra Sjögatan 17 (Stortorget 17) i Kalmar. I samband med rivning av detta senare hus kom en stor mönstersamling, använd i denna firma, att tillfalla Kalmar läns museum 1964 (se KLM 28265). Genom firman kunde mönster för broderier och vävnader hyras, likväl som det kan antas att firman tillhandahöll motsvarande färdiga alster samt även utarbetade mönster respektive textila alster enligt kundernas önskemål. Sortimentet omfattade, såvitt mönstersamlingen utvisar, dukar, gardiner och mattor samt väggprydader.
Bilden är tagen från mitt i vägkorsningen på Kotorget. Vägen till höger är stora landsvägen till När och till vänster skymtar Käldkväiar. Larssons ladugård stod mot Kotorget och gårdspartens infart hade bastanta portar så man kunde stänga om sig. Längst till höger var ett fähus med gödselhög mot vägen. Fönstren var insatta senare, man kan se att putsen är ljusare runt dem. Till vänster om portlidret var ytterligare ett fähus, men utan fönster, och till vänster om det en hoimd, hörum, innan ladporten. Resten av ladugården var lada. Framför ladan ligger en stor hop med troder till bandtunar och vid ladporten står en mängd stör. Till vänster skymtar ett uthus tillhörigt grannparten Petterssons. Det ser ut att vara under rivning.
Masse var tydligen osäker på vem som ägt detta hus, trots att det borde ha varit uppenbart i bygden, särskilt som hans vän Hans Karlsson på Hallsarve köpte in detta av skiftet utdömda ställe och rev byggnaderna. Siste ägaren Lars Jakobsson från Hallsarve köpte stället 1883 av Lars Andersson som kommit på obestånd. Lars hade en son Anders Larsson Laurin född 1833, gift 1857 med Catarina Maria Larsdotter Ahlström från Bjärges. De byggde ett hus vid Allmänningen på 1850-talet, det som sen blev fattigstugan, och de var grannar till Masse och hans familj. Så det är mycket konstigt att Masse inte hade kläm på ägoförhållandena. Eller så har ägoregistret till bilderna gjorts långt efteråt när man inte längre mindes hur det var. Manbyggnaden på bilden kan vara det hus man fick skattebefrielse för 1796. Det har dock fått nya stora fönster vid 1800-talets mitt och taket har ändrats till spåntak. Huset var dömt till rivning pga skiftet och stod övergivet när Masse tog denna och förra bilden. Bakbygget kan ha innehållit ett litet brygghus. Huset med boplats var beläget mitt emot familjen Skoog på vägen mot Nybro, se Bild 868-870.
Bakom företagsnamnet AB Aluminiumkapslar döljer sig en världsprodukt. Mannen bakom den så kallade ALKA-maskinen var den från Rystad bördiga Josef Jonsson. Allt började egentligen när han med kompanjonen Georg Hultner anlade Borensbergs glasbruk år 1900. Brukets huvudsakliga produkt var glasflaskor och det var inom denna produktion som Josef Jonsson utvecklade sina första patenterade uppfinningar. År 1906 startade han ensam Svenska Patentkorkfabriken. Verksamheten flyttades året därpå till den avbildade fastigheten på Drottninggatan 22. Här kom han att utveckla maskiner för tillslutning av flaskor. Efterhand maskinerna förfinades växte rörelsen och på Baltiska mässa i Stockholm 1925 kunde han presentera en första helautomatisk tillslutningsmaskin. Själva kapseln var av aluminium försedd med en tunn korkskiva. ALKA-systemet var fött och namnet tillkom av AL i aluminium och KA i kapsel. Den stora succén fick till följd att Patentkorkfabriken ombildades till AB ALKA Aluminiumkapslar 1933. Vid tiden för bilden hade företaget sedan länge flyttat till större lokaler vid Industrigatan. En tid därefter hade Ljungstedtska Yrkesskolan bedrivit utbildning i huset, men nu stod byggnaden inför rivning.
Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.
Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.
Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.