Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Interiör från packrummet på Kalmar Nya Tapetfabrik. Kalmar Nya Tapetfabrik hade sitt ursprung i Gränna 1867. Tillverkningen flyttades till Kalmar 1882 där en byggnad uppförts på Fabriksgatan. Mitt emot byggdes Sandbäcks Kakelugnsfabrik och dessa två fabriker gav gatan sitt namn. Det ursprungliga namnet på fabriken var J. P. Johanzon & Co, Kalmar Tapetfabrik. Johanzon fick så småningom en delägare, Carl Johansson. Rörelsen utvidgades och under 1885 köptes det in många nya moderna maskiner. 1888 såldes fabriken till John Schwartz, som efter en tid fick två nya delägare, Christian Hofverberg och Robert Biesenbach. Tre år senare sålde Schwartz sin andel till Hofverberg. Tapetfabriken ombildades 1902 till aktiebolag med namnet Kalmar Nya Tapetfabrik och Hofverberg som VD. I början på 1900-talet arbetade där ca 40 personer. Vid förra sekelskiftet producerade man årligen ca 1 200 000 tapetrullar. Fabriken ödelades vid en brand 1912 men återuppbyggdes. När Hofverberg avled 1916 blev Isak af Ekenstam ny VD. Fabriken fick ett fint renommé 1918 när den blev kunglig hovleverantör. Ernst Lindh övertog K. 1921 och senare kom sönerna Björn och Ulf att driva företaget. Fabriken flyttade 1939 till ett nybyggt industrihus vid Södra vägen, ritat av arkitekt Gösta Gerdsiö. Anläggningen byggdes till 1945 och 1960. K. utvecklades till en av Europas modernaste och som mest var ca 70 personer anställda. En del av produktionen gick på export. Man använde sig av varumärket Calma tapeter. K. drev även två affärer, en på Fabriksgatan och en kemikalieaffär i Odd Fellowhuset. År 1970 köptes K. av Tapetinvest AB och ingick så småningom i ECO Tapeter AB. Produktionen i Kalmar upphörde 1971. Sedan 1972 finns dansrestaurangen Sandra i de tidigare fabrikslokalerna. Källa:Kalmar Lexicon

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Scanpump i Mölndal. I mitten av 80 talet fanns funderingar att flytta tillverkning av pumpar från Gothia pump i Höör till pumptillverkningen i Mölndal. För att visa samt att intressera de som var anställda på Gothia att det fanns möjligheter att flytta till Mölndal och få arbete på pumptillverkningen där, bjöd man därför hit de anställda i Höör f;r att tillsammans med sina familjer se vilka möjligheter som fanns för utveckling och anställning. På bildenhälsar VD Hans Borneson de hitresta från Höör välkomna till Mölndal. Undertecknad visade verkstaden och efter detta fortsatte undertecknad att med buss transportera samtliga runt i Mölndal för att marknadsföra densamma, både visa bostadsområden samt naturområden runt staden. M.V.H Lennart Wall Anställd 51 år på “Pumpen” (Längst av alla) (2015-10-11) Jo det byggdes nytt i orten Höör under pompa och ståt. Det var flera “tunga” besökare från näringslivet i regionen vid invigningen av den nya fabriken som levde några år. Det som sedan hände var att den typen av pumpar som tillverkades på Gothia var av större del fartygspumpar. Då marknaden för dessa avtog kanske p.g.a konkurrens från Asien så blev det som man uttryckte sig Gothia “blöder” ett uttryck för att det ej var lönsamt längre. Då undertecknad deltog i samtalen om nedläggning av Gothia samt eventuell flytt till Mölndal var intresset mycket svalt för en flytt till Mölndal. De flesta som hade anställning på Gothia hade ju villor, barn samt bekantskapskretsen på orten. Några enstaka nappade på erbjudandet, oftast hade de någon form av specialkunskap så deras förhandlings möjligheter var av större dignitet. (2015-10-12)

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)" >Tändsticksetikett från Fredriksdahls tändsticksfabrik. "Fredriksdahls Tändsticksfabriks Paraffinerade Säkerhetständstickor" Fredriksdahls Tändsticksfabrik har sitt ursprung i den tändsticksfabrik som startades 1847 i Vassmolösa av Frans Otto >Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)

Från 299 kr

Laguppställning för stadsfullmäktige. De ska spela fotboll mot kyrkofullmäktige (se bild AKF-04199) Stående, från vänster: Karl Matsson, Åke Öhling, Gustav Danielsson, Jonas Carlsson, Sven Moberg och Sven Hedlund. Sittande, från vänster: Thorvald Ernulf, Nils Brodin, Ewert Skoglund, Ingvar Johansson och Karl-Axel Jansson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".

Från 299 kr

Kyrkofullmäktiges laguppställning. De ska möta stadsfullmäktige (se bild AKF-04200) i en fotbollsmatch. Stående, från vänster: John Pettersson, Anna-Greta Åkersten, Bengt Samuelsson, Thure Berggren och Gösta Lindmark. Sittande, från vänster: Charles Fernsten, Rolf Danielsson, Karl Pettersson, Thure Kühne och Rune Matsson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".

Från 299 kr

Trumtornet, Peking (北京鼓楼), Arkitektur, Fotografi, Photograph

Från 299 kr

Arkitektur, Klocktornet, Peking, Fotografi, Photograph

Från 299 kr

fotografi

Från 299 kr

Trumtornet, Arkitektur, Fotografi, Photograph

Från 299 kr