Utställning, dukat julbord på Göteborgs bank. (Se även bildnr G930-931.) Julbord i allmogestil där bröd, gröt, korvar och potatis är uppdukat i skålar och fat av trä. Även tallrikar, stop, bägare och andra föremål är av trä. På golvet står en stor kopparpanna och till höger en höj- och sänkbar piedestal. Över bordet hänger en "oro", en sorts takkrona av halm eller vass. Bild 1: Museichef Bengt-Arne Person t h räcker potatisen till bankdirektör Hans Reich t v. Bild 2: Fyra ungdomar kring julbordet. Oroar tillverkades som skydd mot onda andar och hängdes förr över bordet eller barnens sängar. Man gjorde också särskilda kronor till bröllop. Bäst var att hänga upp oron i ett kvinnohår så den kom i rörelse vid minsta drag och därmed snärjde in eventuella onda andar. Oron dekorerades på olika sätt med vad man råkade ha, t ex tygbitar, garn eller papper. I Finland kallas denna hantverkstradition för Himmeli.
Från 299 kr
Julbord i allmogestil på Göteborgs bank. Bröd, gröt, korvar och potatis är uppdukat i skålar och fat av trä. Även tallrikar, stop, bägare och andra föremål är av trä. På golvet står en stor kopparpanna och till höger en höj- och sänkbar piedestal. Över bordet hänger en "oro", en sorts takkrona av halm eller vass. Bild 1: Museichef Bengt-Arne Person t h slår upp i snapsglasen åt bankdirektör H Reich t v. Bild 2: Fyra ungdomar kring julbordet. (Se även bildnr G1036-1037.) Oroar tillverkades som skydd mot onda andar och hängdes förr över bordet eller barnens sängar. Man gjorde också särskilda kronor till bröllop. Bäst var att hänga upp oron i ett kvinnohår så den kom i rörelse vid minsta drag och därmed snärjde in eventuella onda andar. Oron dekorerades på olika sätt med vad man råkade ha, t ex tygbitar, garn eller papper. I Finland kallas denna hantverkstradition för Himmeli.
Fordonet på bilden är en Volvo TPV (TerrängPersonVagn). Konstruktör var Måns Hartelius och 210 stycken togs fram till krigsmakten. Nr 3 gick till Argentina för försäljning och nr 209 till Jönköpings brandkår. TPV visades första gången på Stockholmsmässan 1 september 1944. De flesta tillverkades mellan september 1945 till februari 1946. Armén kallade den för Terrängpersonbil m/43, tgpbil m/43. Med radio radioterrängpersonbil 25W m/39. Radion heter 25W Bl m/39. Från 50-talet fick bilen sitt namn ratgpbil 911 25W. Tjänstgjorde fram till 1965 då de flesta såldes på överskott för 600 kr. Mannen på bilden har tagit bort luftrenaren för att komma åt Carterförgasaren som troligtvis flödar för att nålventilen har hängt sig. Därav hammaren som behövs för att knacka på förgasaren. Vidare ser man att det är ett radioavstört system, fördelaren är inkapslad. Detta exemplar är då utrustad med en 25W radio, en av 82 stycken som fick det. Fotografiet är taget från 1946 fram till 1960 med tanke på uniformerna då m/59 kom.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Medeltidskyrkan i Ed ligger nedanför Forsmoforsarna, norr om Ångermanälven. Kyrkan var ursprungligen mycket liten, nästan kvadratisk till formen. Den utvidgades under senmedeltiden till ett långhus med innertak av trä. På 1700-talet reparerades kyrkan. Den förlängdes åt väster och fick nya fönster. Vid restaureringen 1891 tillbyggdes ett kor med tre fönster. Kyrkan är vitputsad och har brant sadeltak som täcks av kopparplåt. På 1730-talet byggdes en ny klockstapel, men redan 1775 ombyggdes den. Stapeln saknade ljudluckor från början, men 1810 tillverkades sådana. Interiören har genomgått en del förändringar och den fasta inredningen präglas av 1700-talet samt 1800-talet då kyrkan fick inredning i nygotik bl. a innertaket. Av medeltida föremål har kyrkan ett rökelsekar och en madonnaskulptur.
Industriloket används idag (2019) vid Bläse Kalkbruksmuseum. Tillverkades av DEMAG 1942 med nummer 2452 för användning i Norge vid tungvattenstillverkningen av tyska armen. Den grupp som skickats av motståndsrörelsen för att sabotera den tillverkningen, använde detta lok som en "Plan B" och placerade sprängmedel i växellådan för att spränga färjan "Hydro" som trafikerade sjön Tinnsjön (Rjukan) om "Plan A" hade misslyckats. Plan A lyckades och antingen så fanns inte tid eller så glömdes sprängmedlen i loket bort och blev kvar där. Efter kriget såldes den för användning vid kalkbruken på Furilden, Gotland. Där skulle loket renoveras och man hittade då sprängmedlen. Den var i drift till 1974 vid Furillens Kalkbruk. Sen 1991 är den i använding vid Bläse Kalkbruksmuseum. Förutom tidigare nämnda nummer har även andra beteckningar använts: DFB 2472, ML50, ML55, ML70 och DM 2452/1941. Motor i loket var Man 50 vid tillverkning.
Järnbruket i Klavreström grundades år 1736 av löjtnanten Lars Silfversparre. Det ligger vid Mörrumsåns övre del mellan Enghultsjön och Norrsjön. Under den Aschanska perioden på Klafreströms bruk byggdes herrgården. Det var bergsrådet Johan Lorentz Aschan som lät bygga det stora huset till sin son och namne, ryttmästare Johans Lorentz Aschan. Arbetet påbörjades i maj 1832. Bruket i Klavreström och kringliggande järnbruk hade en likartad produktion. Av sjömalm framställdes tackjärn i masugnen. I Klavreström tillverkades i första hand stångjärn men senare även kaminer, värmepannor, kokspisar, manglar och andra bruksföremål. År 1893 förvärvades bruket av kapten Johan Melcher Ekströmer (politiker) och övertogs 1905 sonen av Carl Ivar Ekströmer. Produktionen moderniserades och hölls igång till omkring 1970, då bruket i Carl Johan Ekströmers ägo lades ner.
Järnbruket i Klavreström grundades år 1736 av löjtnanten Lars Silfversparre. Det ligger vid Mörrumsåns övre del mellan Enghultsjön och Norrsjön. Bruket i Klavreström och kringliggande järnbruk hade en likartad produktion. Av sjömalm framställdes tackjärn i masugnen. Tackjärnet kunde användas till gjutgods eller vidareförädlas till stångjärn i hammarsmedjan. En del av stångjärnet förädlades ytterligare på bruket. En del blev svartsmide i knipsmedjan och en del spik i spiksmedjan. I Klavreström tillverkades i första hand stångjärn men senare även kaminer, värmepannor, kokspisar, manglar och andra bruksföremål. Vid bruket byggdes förutom smedja, masugn och andra produktionsbyggnader även arbetarbostäder och en bruksherrgård. Redan vid 1800-talets början fanns omkring 50 personer boende vid bruket. År 1893 förvärvades bruket av kapten Johan Melcher Ekströmer och övertogs 1905 sonen av Carl Ivar Ekströmer. Produktionen moderniserades och hölls igång till omkring 1970, då bruket i Carl Johan Ekströmers ägo lades ner.
Klavreström är en ort och tidigare järnbruk i Uppvidinge kommun, Kronobergs län, Småland. Orten ingår i tätorten Norrhult-Klavreström. Järnbruket i Klavreström grundades år 1736 av löjtnanten Lars Silfversparre. Det ligger vid Mörrumsåns övre del mellan Enghultsjön och Norrsjön. Bruket i Klavreström och kringliggande järnbruk hade en likartad produktion. Av sjömalm framställdes tackjärn i masugnen. Tackjärnet kunde användas till gjutgods eller vidareförädlas till stångjärn i hammarsmedjan. En del av stångjärnet förädlades ytterligare på bruket. En del blev svartsmide i knipsmedjan och en del spik i spiksmedjan. I Klavreström tillverkades i första hand stångjärn men senare även kaminer, värmepannor, kokspisar, manglar och andra bruksföremål. Vid bruket byggdes förutom smedja, masugn och andra produktionsbyggnader även arbetarbostäder och en bruksherrgård. Redan vid 1800-talets början fanns omkring 50 personer boende vid bruket. År 1893 förvärvades bruket av kapten Johan Melcher Ekströmer (politiker) och övertogs 1905 sonen av Carl Ivar Ekströmer. Produktionen moderniserades och hölls igång till omkring 1970.
Brevkort, "Skandinaviska Textilfabriken. Varberg", avsänt 1902. Fabriken stod klar 1897 och Hugo Gerlach var med och startade den 1896. Där tillverkades först bomullstyger, men från år 1906 även ylletyg. Här var en av få industrier där kvinnor kunde få jobb och utgjorde klar majoritet av de ca 100 anställda som fabriken hade kring år 1900. Trots att ett mekaniskt ullspinneri tillkom och personalen dubblats vid 1912 gick företaget i likvidation och övertogs av Malmö Yllefabriks AB (MYA, eller MYAB). Dessförinnan hade en rekonstruktion gjorts till Varbergs Yllefabrik. Fabriken hade då eget spinneri, väveri, färgeri och appreturverk (appretering ger tyget vissa egenskaper som glans, styvhet etc). Efter MYAB:s övertagande startades fabriken om 1915 som bomullsväveri och -spinneri, vars produkter främst omsattes inom MYAB:s stora koncern. Tidigare hette kvarteret Vävaren, numera Renen.
Vykort, "Steninge Glasbruk". Vy med glasbruket och dess omgivning, sett från byvägen mot norr. Havet ligger strax nedanför bruket till vänster ur bild. Bolagsordningen för Steninge Glasbruks AB fastställdes 17 oktober 1873. Bland de större aktietecknarna fanns Alfred Bexell, provinsialläkaren P.O. Sjöstrand, godsägaren Ludvig von Segebaden och Sewerin Sjöstrand från Tranemo, som 1874 flyttade till Steninge och blev glasbrukets förste disponent. Under det första året tillverkades enbart buteljer, till vilka man använde den lokala sanden vid tillverkningen. Året därpå startades även två ugnar för tillverkning av apoteksflaskor och olika sorters hushållsglas. Det krävde högre kvalitet på sanden som då fick köpas in. 1876 byggdes en ugn om för tillverkning av fönsterglas, vilket från 1881 blev brukets enda produkt. Driften pågick till 20 februari 1917.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.