Familjegrupp sju personer i gröngräset. (Kaffedrickande). Bilden är tagen på Almö-Lindö i Mälaren mellan Västerås och Lindö, ca 1918 då familjen gjorde en utflykt dit. Ön hörde till Fullerö herrgård. Det var en betesmark för djur. Där fanns då bara en gård som drevs av en man som hette Karlsson. Hans son gifte sig så småningom med Ulla (givarens kusin, dotter till hans morbror Evert). Översta raden från vänster till höger: OSKAR ERIKSSON, född 29/9 1885. Gift med givarens moster Elna, syster till hans mor Edit. Givaren berättar "Elna och en annan syster som hette Astrid startade en söndagsskola i Fiskars under Fullerö. Deras far, min morfar var fiskare där. Oskar hade en speceriaffär i utkanten av Eskilstuna. 1926 då jag var 12 år cyklade jag från Norberg till Eskilstuna och fick vara hos honom på sommaren och fick då jobba i affären. Det var roligt. Jag vägde strösocker och mjöl och sånt i påsar. Och så fick jag åka ärenden till Hakonbolaget och hämta saker." HUGO ANDERSSON, givarens morbror, född 20/11 1889. Givaren berättar: "Han var lite äventyrlig av sig och gav sig ut på sjön på långfärd på lastfartyg. Så småningom kom han hem och när morbror Evert tog arrendet på Ridön så följde han och hans familj med. Hugo hjälpte till på gården och bodde i ett hus som kallades Oppegården. Han var pingstvän och en gång tog han med sig en statare som hette Kling till ett möte i Västerås. Det blåste på sjön så när de åkte hem fick de landa på en holme över natten. Därför kom de inte hem förrän frampå middagen på måndagen. Morbror Evert blev ilsken för det tog ju bort Klings arbete. Hugo gjorde väl inte så mycket men statarens arbetsdag betydde mycket. Det var hårda bud!" Algot Lindström (enligt kompletterande uppgifter från Marianne Kindgren, givarens släkting) Andra raden: GIVARENS BROR OLOF "Olle" troligen ca 6 år gammal. GIVARENS MOR EDIT ANDERSSON GIVARENS MOSTER RUT ANDERSSON född 29/4 1902. Hon blev lärarinna i Hälsingland i Gnarp och Grängsjö. Kom senare till Stockholm där hon bodde i Bromma. Hon var religiös men inte sträng utan köpte biljetter till revyer "och sånt" när givaren och andra kom på besök. Skrev senare ett testamente och delade sin egendom mellan sina syskonbarn "så att det skulle bli rättvist". Hon gifte sig aldrig, men en gång i Hälsingland lär hon ha varit förälskad. Det blev dock inget med det - kanske var hon för sträng mot sig själv. Längst fram: GIVARENS MORBROR EVERT ANDERSSON, född 2/2 1900.
Från 299 kr
Ett anonymt porträtt vars värde främst ligger som exempel på den sällan företrädda Norrköpingsfotografen Louise Frijs. Uppvuxen i ett till synes burget hem i Kristianstad valde hon ett liv som ogift och egen yrkeskarriär. Ett av få yrken som vid eran stod öppen för kvinnor var fotografens. Nedan följer i korthet hennes väg i yrket. Sina första steg mot yrkesfotograf tog Louise Frijs rimligtvis i Linköping. Från vintern 1898 återfinns hon otitulerad bland biträden och elever i hovfotograf Swen Swensons hushåll. Efter ett år hos Swenson flyttade hon till Alingsås och en årslång tjänst som "retoucheuse" i fotograf Kaleb Torins ateljé. Därefter en tid i arbete som "biträde" i Köpingsfotografen Maria Sofia Fribergs ateljé, innan hon 1902 startade egen verksamhet i Torshälla och vidare i Stockholm. Från 1904 till sin död 1917 förestod hon egen ateljé i Norrköping. I förstone utmed Prästgatan och från 1913 på adressen Hospitalsgatan 8. Det visade porträttet tillkom omkring 1910.
Anna Maria "Nanny" Casparsson porträtterad i Linköping vid uppskattningsvis 1870-talets senare hälft. Född i Stockholm som dotter till sidenfabrikör Pehr August Casparsson och hustrun Ulrika Maria Sharp. Genom moderns 2:a giftemål med överste Hampus Mörner kom hon till Östergötland och styvfaderns gård Harvestad i Landeryds socken söder om Linköping. Den 4 december 1876 stod Nannys bröllop i församlingens kyrka. Maken Fabian Vilhelm Ekenstam bodde vid tiden i Ringarum, men oavsett parets skilda hemorter slog de sig kort efter vigseln ned i Söderköping. Efter en tid blev istället Ruda rusthåll i Brunneby deras hem och som de kom att äga och bruka till hösten 1899. Från sistnämnda år och till makarnas respektive död var de boende i Linköping.
Till vänster på bilden Skrea Strand-Pensionat Uppfördes 1933. Skrea Strand-Pensionat öppnades 1:a gången 20 maj 1933. Ägare var fru Agnes Johansson Enligt uppgift brann byggnaden ner natten mellan fredagen den 11/4 och lördagen den 12/4-1937. I boken "Tider som flytt" (2000) berättar Evert Andersson på sid 51: "På tomten ovanför mitt hem byggde Agnes Johansson, som kom från Helsingborg, ett pensionat, Skrea Strand-Pensionatet. Det byggdes 1933 och brann ner 1937. I ett rum brukade sångaren Hilmer Borgeling bo. Efter branden byggde Agnes Johansson en kiosk på tomten nedanför. Denna blev senare ombyggd till Café Strandpaviljongen. Kaféägare var en falkenbergare, Malin Strandberg, och hennes man, Wahlberg. ............................." /borde vara Wåhlberg enl. telefonkatalog. (Tomas Gustavsson)
Brevkort adresserat till sjuksköterskan Amanda Palm. Motiv av Vasabysten i Westerås med blomplanteringar nedanför. Text på framsidan: "den 30/8-05. Ja nu är jag i Westerås. Här mår jag godt och trivs utmärkt. Kommer hem på måndag kl. 6 efm. men om Augusta ville vara kvar på tisdag vore jag Tacksam. Till sist en helsning från Elin".Text på vänster sida: "Lilla Palma! Hjärtevarma hälsningar från oss. Ja nu har jag ..Elin hos mej, det var så roligt höra något från G-e! här mår vi bra. tillg. Lisa B_d". Text överst: "Helsa alla de öfriga". Text på höger sida: "Tack så mycket för att du kom! Jag mår godt, mycket roligt att lilla Elin kom hit. S. A_!".
Släke, tång, var förr ett mycket viktigt gödningsmedel för bönder i alla kustsocknar. Släken var mycket näringsrik och höll också kvar fukten i jorden. Släktäkten var synnerligen noga reglerad och släktäktsrätten har levt kvar ända till våra dagar. Släken delades in efter de olika sorternas sjögräs och tång som fanns, men det var blåstången som var den helt dominerande och som man eftertraktade. Den samlades ihop längs stränderna av dem som hade släktäktsrätt och var och en lade upp sin andel i s k döiar, högar på stranden, där släken skulle ligga och brinna ihop likt stallgödsel. Sen körde man hem släken och spridde ut den på åkrarna, se under jordbruk. Här ligger ett par små släkdöiar i förgrunden. Men den mesta släken ligger ännu i standskvalpet och har inte burits upp i döian på land. Bilden är tagen nedanför örnkull vid Nyen på När med utsikt över Lausviken och landet i Lau i bakgrunden.
En stolt Per Olsson 57 år poserar utanför sitt nya hem. Men nytt verkar det inte riktigt vara. Huskroppen t v är otvivelsaktigt ny och byggd med långsidan mot landsvägen, så som man gjorde från 1800-talets slut och framåt, inte med långsidan mot ladugården, så som den gamla manbyggnaden här på platsen gör, det halva huset bakom och t h om Per Olsson. Den gamla låga manbyggnaden t h ser ut att vara en 1700-tals parstuga, med brygghus i bulteknik och en bodlänga med oregelbundet takfall, allt ganska ålderdomligt. Men det verkar inte vara något fel på de gamla byggnaderna, skicket ser ut att vara gott. Platsen var alltså bebyggd när Per Olsson med familj flyttade hit. Hur gick det till? Vilka bodde här förut? Vart tog de vägen?
Man har byggt en ny modern ladugårdsdel på Smiss norra part och den gamla skall rivas. Högra delen, som troligen varit i bulteknik och innehållit lada med intilliggande tröskhus, är just riven, delarna ligger i en hög t h. Mellanväggen är i bulteknik med stagande strävor i hörnen. Den gamla ladugårdens utformning är typisk för 1800-talets tredje fjärdedel med rätt låga stenväggar, där bjälklagsändarna sticker ut och låses med stora kilar. Taket är täckt med ag, det gängse materialet innan agen försvann vid Lausmyrs utdikning och man fick gå över till halm. T v är ett dubbelt fähus med hoimd, hörum, t h, dörren därefter gick kanske till ett lammhus. Man har kört hem sand till brukblandning. Kan det vara en hundkoja bredvid?
Giftermål var en synnerligen viktig händelse på Masses tid, inte bara för brudparet, utan också för släkterna och gårdarnas fortlevnad. Det handlade mycket om ekonomi. Bröllopet var inte bara en angelägenhet för familjerna, utan hela umgängeskretsen deltog på olika vis. Masse har här fotograferat den hedersbevisning brudparet och brudens hem erfor i form av äreport och allé. På Kauparve Larssons part skulle bröllopet hållas i slutet av oktober och därför har man valt granar till allé från gatgrinden till manbyggnadens trappa. Ute vid grinden står en äreport. Mitt i vägkorsningen, det s k Kotorget, står huvudäreporten och längre bort mot kyrkan ytterligare en äreport, alla troligen uppsatta av både släkt och vänner. Det här var mer än brukligt, varför brudparet måste ha varit mycket uppskattade. I bakgrunden rakt fram ses Fie Danielssons gårdspart. T h ses Bjärges Lars Jakobssons, f d båtsman Glans torp. Bostadshuset var nybyggt 1908, men den agtäckta ladugården är kvar sedan båtsmanstiden. Vägarna kantas av bandtunar.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Porträtt av Cecilia Sallberg. Född i Gärdserum 1844 som dotter till löjtnant Gustaf Sallberg och Christina Catharina Lindgren. Efter en tid i Åtvid befordrades fadern till kaptens grad och familjen flyttade till kaptensbostället Nedre Götala i Styra församling. I september månad 1853 var fadern kommenderad till vakttjänstgöring vid Långholmens fängelse i Stockholm. Hans vikande hälsa blev sämre vilket fick hustrun att resa dit för att bistå maken men blev under vistelsen själv sjuk i kolera och avled. Hon begravdes på Långholmens begravningsplats. Maken överlevde tiden i Stockholm men insjuknade senare under ett besök hos sin mor i Linköping där han avled. Den föräldralösa syskonskaran skingrades. Cecilia och hennes yngre fick nytt hem hos deras farmor Carolina Fredrika. Hon var då sedan länge änka efter kyrkoherde Anders Sallberg och bodde i Gastorp, Bankekind. Efter farmoderns död 1867 flyttade en faster till Gastorp för att ta över hushållet. Cecilia bodde kvar till sin död i lungsot 1875.
Flickan Johanna "Hanna" Wezén i linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Året är 1877 och hon var vid tillfället 11 år. Hon föddes i en trillingskara 1865 som dotter till dåvarande komminister Carl Magnus Wezén och makan Maria Charlotta Theodora Cnattingius. Från år 1878 var familjen bosatt i Västra Husby, där fader blivit kyrkoherde. Sitt vuxna liv valde Johanna att leva som så kallad hemmadotter. För hennes del varade beslutet i 63 år, inräknat barnaåren. När fadern som änkling gick bort 1928 tilläts hon bo kvar i prästgården. Först 1932 bröt hon upp för ny tillvaro i Linköping. I den nya hemstaden var hon i förstone inneboende hos en äldre syster som blivit änka. När systern gick bort 1948 flyttade hon på till sitt första egna hem. Hon skulle samma år fylla 83 år.
Porträtt av baron Eskil Banér. Född 1808 på Ekenäs slott som förstfödde son till Svante Banér och dennes andra maka, Carolina Matilda Wallenstråle. I vuxen ålder gift 1823 med Carolina Sederholm. Makarna kunde efter att Eskil utköpt sin bror Svante från Ekenäs skapa sitt egna hem på slottet. Äktenskapet välsignades med ett barn, sonen Gustaf Banér, född 1833. Därefter följde en räcka år med inneboende bekanta, bokhållare och inspektorer i en inre krets och rättare, kuskar och lantbruksstudenter i en yttre. Så tycks livet fortlöpt tills makarna sålde Ekenäs till greve Philip Klingspor 1880. Källorna är exakta. Den 14 mars 1880 tillträdde Klingsbor med sin familj och slottets forna innehavare flyttade till sonens gård Ås.
Porträtt av grevinnan Louise Posse. Född von Platen som dotter till friherren och grundläggaren av Göta kanal, Baltzar von Platen och dennes maka Hedvig Elisabet, född Ekman. Hon växte omväxlande upp på föräldrarnas egendom Frugården i Västergötland och deras mer stadigvarande hem i Linköping. År 1825 gifte hon sig i Linköpings domkyrka med Axel Mauritz Posse, landshövding i Skaraborgs län. Denne hade tidigare varit vice landshövding över Östergötlands län. Makens vidare utnämningar till justitiestatsminister och riksmarskalk förde paret till Stockholm. Efter mannens död 1850 utnämndes hon till överhovmästarinna hos dåvarande kronprinsessan, sedermera drottning Lovisa. Louise Posse fick ett långt liv, tog sitt sista andetag i hemmet den 22 december 1893. Direkt efter minnesstunden i Östermalms kyrka fördes kistan till Centralstationen för färd till Motala där den nedsänktes i den Platenska graven invid Göta kanal.
På självaste nyårsaftonen 1908 begav sig linköpingsfotografen Maria Tesch hem till änkerfru Adelaide Steinnordh i hennes våning invid Apotekaregatan i Linköping. Hon var kallad med anledning av änkefruns 90-årsdag som förflutit dagen före. Ljusförhållandena för fotografering var som synes svåra, ett fönster mot gatan fick rädda situationen så gått det gick. Mest ljus faller som sig bör på jubilaren. Adele, som hon familjärt kallades, var en välbekant person i Linköping. Det märks inte minst på alla gratulationer som inkommit med blommor. Från 1850 hade hon varit gift med filosofie och teologie doktor J H W Steinnordh, en i ännu högre grad känd karaktär i staden. Ett porträtt av honom hänger för övrigt på väggen. Nu var Adelaide dock änka sedan dryga tio år. I rummet har hon sällskap av dottern Emma och svärsonen Hjalmar Liedberg.
Gumman Mellbins stuga. Vinkelladugård och stuga sammanbyggda. "Mellbinsa" var en riktig krutgumma. En gång råkade hon bryta av lårbenet och kom till lasarettet. Efter åtta dagar ville gumman hem, och då underläkaren sökte klargöra för henne nödvändigheten av vila, genmälte hon: "Ja dä får ja säja, så dålia doktorer, som di har nu i Falköping, dä har di väl aldri haft, som ente på ena sånn ti kan plåcka ihop en gammel käring. Hadde ja vart hemma nu, hadde ja allt vart frisker". Doktorn drog sina tvivelsmål "Å, säj ente dä, när ja å Klasa-Kari va ihop å sloss så bröt ho tummen å- m -me- men ja vira om en stor fläskasvål å ätter åtte daer va vi ihop igen." Allt nog, doktorn blev så intresserad av den frispråkiga gumman, att han på sommaren flera gånger reste ut för att hälsa på henne. Hon dog vid 90 års ålder.
Fröken Jenny och Aurore Stålhammar utanför "stora byggningen" på Salshult, färdiga för avresa till prästdottern Ellen Telanders bröllop, hösten 1907. Fröken Jenny Stålhammar var fosterdotter till major Jon och fru Stålhammar och upptogs av dem redan som litet barn. Hon bodde på Salshult ända till hemmets upplösning, varefter fröken Aurore och hon bildade eget hem i Vetlanda Pukaregård, där Jenny dog 1928. Fröken Jenny var den som förestod hushållet på Salshult och hon skildras som en mycket förnämlig husmoder. Hon hade en hel del gamla recept på god mat, som hon emellertid inte var villig lära ut. Dessutom kände hon bygden och framför allt Salshult på sina fem fingrar. Fröken Aurore Stålhammar bebor ännu 1931 egen villa i Pukaregården i Vetlanda.
Vykort till Kristina Andersson, född 1865 i Böda, syster till NJ Andersson, när hon bodde i USA från vänner i USA. Kära lilla Stina wist tycker vell Kristina att jag nu är för svår som aldrig skrifver. Hjertligt tack för brefvet, Jag är nu i min plats igen kom hit den 7 mars första veckan gjorde jag ingenting förstås sedan började jag lite undan för undan jag är rett stark nu, men troligen går jag hem någon gång i maj. Doktorn säger att jag måste gå. Ja Kristina mitt herrskap har vare snellare än jag kan i ord omtala, tänk allt de gjordt för mig sedan jag blef sjuk. Är Erat herrskap borta ännu. underligt att fru K. kom sig för att resa - skrif snart lilla Stina. Kära helsningar följer med från Sara. Helsa Nellie så gott."
Industri- och slöjdutställning 21 juni - 16 juli 1911 i Örebro. Utsällningen hölls vid Karolinska läroverket och Livregementets husarers ridhus vid Olaigatan. Bilderna är samlade i en bok med riktika fotokopior. I samband med utställningen hölls ett lotteri på villan på bilden. Villa plus tomt i Rynninge Kronovägen 15 utgjorde vinst i ett lotteri där varje lott kostade 2 kronor. Byggnaden var värderad till 6.000 kr och i priset ingick även det befintliga möblemanget för 2.000 kr och så då tomten värd 3.000 kr. Villan var utställd av föreningen Egna Hem med huvudkontor i Motala. Ordförande för programkommittén var landshövding Theodor Nordström. Fabrikör Anton Hahn fungerade som närmaste man och vice ordförande. Med i styrelsen satt även stadsarkitekten Magnus Dahlander. Hufvudingången
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.