"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
Från 299 kr
Anders Petter Danielsson riksdagsman Dyestad Runsten sn Öland född 1/12 1839 död 18/12 1897. Hans föräldrar var hemmansägaren Daniel Jonsson och Kajsa Larsdotter. Han gifte sig vid 21-års ålder och övertog då föräldranas hemman i Dyestad. Hemmanet blev under årens lopp betydligt förbättrat och tillökat. Redan som ung man anlitades Danilsson livligt av ortsbefolkningen när skrivhjälp behövdes, han åtog sig bouppteckningar, värderingar och auktioner samt uppträdde även som rättegångsombud. Han var från 1862 till sin död kommunalstämmans ordförande i sin socken. Invaldes 1865 i landstinget och 1872 i andra kammaren, där han blev en inflytelserik ledamot. Vice talman 1891-94 samt 1897 statsrevisor. Sitt medfödda sparsamhetsnit frångick Danielsson , då det gällde anslag till fornminnesvård på Öland eller statsinköp av Linnés Hammarby. Eljest röstade Danielsson vid votering om anslag mot lantmannapartiets ledning. Vid 1885-års riksdag var Danielsson en av de hätskaste motståndare till nya värnpliktslagen. Men under senare år gjorde sig en viss omsvängning hos honom märkbar i förhållande till försvaret. Vid 1892-års urtima riksdag stödde Danielsson livligt det Boströmska förslaget till försvarsreform, som då äntligen kunde föras i hamn. Hösten 1894 angreps Danielsson av kallbrand och måste låta amputera sitt ena ben. Han lyckades därefter ej helt återvinna sin gamla ledarställning i riksdagen. Personligen var Danielsson en duglig, flädfri, omtänksam och vänsäll man. John Falk.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.