2002-01-30, AS. Cristian Wilhelm Albert von Boeckmann, eller och Chr. W. Böckmann. Det kan röra sig om samma person eller en förväxling mellan två olika personer. De har t.ex. olika födslouppgifter. För von Boeckmann står det 23/1-1823 medan det för Böckmann står20/5-1821. Men jag håller mig till de uppgifter som finns om von Boeckmann. Han hade ett antal olika ateljer i Göteborg och senare även i Stockholm. Den första ateljen startade han den 15 november 1859 enl. annons i GHT, men han var missnöjd med platsen och sökte nya lokaler och den 1 oktober 1861 öppnar han en ny på Korsgatan 10. 1864 öppnar han en i Marstrand, men dessa såldes av efter ca 1 år och tydligen så startar han ateljeer i Stockholm och driver dessa parallellt med den i Göteborg. Men det går inte så bra för honom och 1868 går han i konkurs och troligen lämnar han Sverige för det finns inga anteckningar om honom i tyska församlingens handlingar om att han avlidit. Intressant att veta kan vara att "gossen" James Bourn finns med både i Göteborg och Stockholm. Senare blev han en av de stora porträtt- fotograferna. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
Från 299 kr
Midsommar Överallt arrangeras lokala midsommarfiranden. Vid en släktträff i det nybyggda fritidshuset i Digesgård 1977 skulle det dansas på midsommarafton och på midsommardagen ordnades en tipspromenad. Då väcktes tanken på att också bjuda in de närmaste grannfamiljerna. Det blev starten på en tradition som höll på i 32 år, fram till 2009. Under 25 första åren ledde Lars Wikander midsommardansen och lekarna kring midsommarstången. Därefter tog grannfamiljen Asplund över.Efter de första två åren på strandheden i Digesgård bjöd familjen Tore och Marita Gunnarsson i Digesgård under de kommande åren in firandet till sin gårdsplan. Från att ha varit en handfull familjer kom nu 100-150 besökare från alla håll i Digesgård. Bild 1 Anslag om midsommarfirandet sattes upp runt om i Digesgård. Bild 2 Och publiken strömmade till från alla håll Bild 3 Midsommarstången kläddes på förmiddagen. På eftermiddagen restes den efter inmarsch på gården då man sjöng "Vi går över daggstänkta berg". Detta firande är från 2006. Bild 4 Ringlekarna avlöste varandra. Mormors lilla kråka, Vi äro musikanter, Små grodorna... Bild 5 Även om Lars Wikander avgått som lekledare fanns det två inslag som han ledde alla 32 åren. Det ena var "Huvud, skuldra, knä och tå" som var en gymnastisk övning som började lugnt och slutade i rasande tempo. Det här minns barnen! Bild 6 och 7 Det andra inslaget var den avslutande "Raketen" som skickades i väg i två exemplar.
Porträtt Christina Reuterswärd, familjärt kallad Stina. Född i Örebro 1884 som dotter till överste Wilhelm Reuterswärd och hustrun Carolina Robson. År 1890 utsågs fadern till chef över Första livgrenadjärregementet i Linköping och med anledning av detta inflyttade familjen året därpå till staden. Passande nog kom de att bosätta sig i det så kallade Överstehuset invid Järnvägsgatan. Tiden för porträttet är 1910 och inom kort ska hennes liv ta form. Hösten 1912 flyttade hon till Stockholm och i stadens högborgliga sällskapsliv kom hon att möta kronprinsessan Margareta. Bland annat fick hon då den anmärkningsvärda frågan om hon tyckte om att spela hockey. Christinas svar ger en tidsbild som kan förtjäna att bli räddad från glömska: "Nej inte alls. Jag spelade hockey i Linköping med pojkarna Uggla och andra men de var lite hårdhänta och mycket skickliga, så jag tyckte inte om spelet". Hennes rättframma svar speglade rimligtvis en personlighet som passade kronprinsessan, ty inom kort erbjöd hon Christina att bli hennes hovfröken. Detta kom att bli starten på en lång tid vid hovet. Christina kom efter Margaretas plötsliga död 1920 att ta tjänst vid prinsessan Ingrids hov, följt av samma tjänst för kronprinsessan, sedermera drottning, Louise. Sammantaget gav det henne ett spännande liv fyllt med intressanta möten och resor världen över. Christia Reusterswärd fick inte bara ett fascinerande liv, utan även ett långt sådant. Hon avled som ogift 1969. Hon var då skriven på Kommendörsgatan.
Majkarnevalen i Linköping år 1951 på Stora torget i Linköping. Man ser Folkungabrunnen till vänster i bild. Om Majkarnevalen: I slutet av 1800-talet åkte ett gäng musicerande ungdomar genom Linköping med oxdragen vagn. Det blev starten för det som senare kallades Majkarnevalen. Gymnasieelever från Linköping klädde ut sig och åkte genom stan på flak runt första maj, de drev gärna med sin nutidshistoria, politik och kändisar. Programmen såldes av de så kallade Majgubbarna. Musiken kom från Bonnkapälle, vilka man kan höra vid festliga tillfällen idag. Det började med ett gäng ungdomar från Högre Elementarskolan som klämde in sig mellan bidrag 7 och 8 i Majkarnevalen. Detta gör att det än idag står 7 ½ på ryggen på de som spelar i Bonnkapälle. Bonnkapälle är idag en av Sveriges äldsta orkestrar. Föreningen bygger på mottot En gång kapällist, alltid kapällist. Den sista Majkarnevalen hölls år 1996, festivalen hade då funnits i 136 år, oxar hade bytts mot traktorflak. Det inkom klagomål eftersom karnevalen innehöll fylla, ärtrör, smällar och annat, sponsorerna gav vika. Linköping hade år 1996 utvecklats till en stark studentstad, och Majkarnevalen fick konkurrens av Studentorkesterfestivalen, som finns kvar än idag. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.