En vårkväll har masse gått ner och tagit denna härliga bild av Olssons ställe. I bildens mitt ser vi bostadshuset med vardagsfarstun och till höger Oles snickarbod. Till vänster står en äldre bod, kanske i bulteknik, något höjd i senare tid och försedd med spåntak, okänt vad den använts till. Längst till vänster står ladugården med fähus i den högra delen och lada i den vänstra. Här har Ole byggt en väderkvarn av märkligt slag! Kvarnen har en hätta som automatiskt vrider upp sig i vind med hjälp av den åt höger utstickande vindhästen. 6 vingar är helt unikt. Det finns en klar likhet med Södergrens kvarn och frågan är vem som har påverkats av vem, eller om det var Ole som rentav byggde båda, se Bild 614. Till höger om ladugården står en liten bod.
Från 299 kr
Detta är bruden Anna Jakobssons (Jakobsdotter?) barndomshem, där hon växte upp med föräldrarna Jakob Larsson och Maria Larsdotter, 4 syskon, farbrodern Lars och kanske också farfar och farmor Lars Jakobsson och Anna Olofsdotter. Anna gifte sig vid 27 års ålder med Hallsarve Vilhelm Karlsson, 28 år, och flyttade till hans gård. Vilhelm förekommer på en mängd Massebilder och Anna skymtar också på några. Denna part av Kauparve liksom grannparten flyttade upp från Kauparvegrannlaget neråt Hallsarve genom ett skifte mellan parterna. Manbyggnaden och flygeln på bilden uppfördes 1870. Men boplatsen var nog egentligen gammal. Här lär det ha legat en till två gårdar på medeltiden som hette Hannare (Hanarve?) respektive By och de sista murarna av dessa revs när Kauparve flyttade hit upp. Markerna bakom gården heter ännu By ängsbackar. Man kan se att manbyggnadens tegeltak förlängts i senare tid för att bli moderiktigt. Snickarglädjeverandan bör vara rätt ny på bilden.
1907 ägdes Glans båtsmanstorp av Bjärges Melanders, vilka sålde det till Lars Jakobsson från Hallsarve. Lars Jakobssons födelsegård hade övertagits av en äldre bror och senare genom giftemål införlivats med Bjärges Arvid Olssons part och vid skiftet omkring 1905 revs denna Hallsarvepart bort. Lars Jakobsson var 57 år när han köpte Glans torp. Var han bott under tiden med sin hustru Anna Helena född Österberg från Kaupungs i Östergarn och deras 4 döttrar är okänt. Den äldsta dottern emigrerade och den andra dog ung, men de två yngsta döttrarna följde troligen med till denna boplats, vilken övertogs av yngsta dottern Elin och hennes man Sigfrid Larsson 1922. Lars Jakobsson rev omedelbart båtsmanstorpets gamla manbyggnad och uppförde 1908 detta moderna hus i resvirke med liggande panel, spåntak och veranda i snickarglädjestil. Den gamla agtäckta båtsmansladugården stod ännu kvar en tid, hur länge är inte känt. Det skymtar tre personer på bilden, men det går inte att se vilka de är.
Söder om kyrkan var förr bara åkrar, så när som på en liten markplätt avsatt för sockenmagasinet mitt emot kyrkans södra stiglucka. 1897 flyttade man sockenmagasinet till öster om kyrkan där förut skolan låg och byggde en ny modern skola framför kyrkan. Vid skolans synliga gavel och tre fönster in på långsidan låg den s k storskolan och vid andra gaveln med två fönster på långsidan låg småskolan. I vinkelbygget var det lärarbostäder. Skolan är således endast 5 år gammal på bilden. Någon väg till Sunnkörke och Gannor gick inte förbi skolan vid denna tid. En östlig väg gick från kurvan vid Lau f d kvarn och en västlig, "Trullkväiar" kallad, gick från kurvan vid Botels och snett upp mot Gannor. Träden runt kyrkan är troligen planterade på 1840-talet och kompletterade främst på norra sidan på 1880-talet. Lägg märke till pojkarna (?) som klättrat upp på kyrkans taknock!
Kauparve var före partsklyvningens tid Laus största gård jämsides med Fie. Båda gårdarna delades sedan i 5-7 parter. 1870 genomfördes ett skifte vid Kauparve, då två parter vid den tätt liggande bebyggelsen nedanför Lausbackars sydöstra ände blev ålagda att flytta. Denna gårdspart samt grannparten flyttades då upp på backrönet vid Kotorget där ena vägen går mot När och den andra mot Lau kyrka. Denna boplats var nog egentligen inte ny. På medeltiden låg här kanske gårdarna By och Hanarve och ruiner efter den sistnämnda gården sägs ha funnits kvar ännu vid detta skifte. På bilden ser vi den stora manbyggnaden i parstugeform med källare, hög bostadsvåning samt vindsvåning under brutet tak med frontespiser. Köksbakbygget kom till efter 1906 och verandan vid sekelskiftet. Flygeln innehållande drängkammare och brygghus med sädesmagasin på loftet byggdes 1870 och är numera inredd till den liten permanentbostad.
Den gårdspart som denna manbyggning hörde till låg mellan de båda nuvarande Mattsarveparterna (?).Vid skiftet revs denna part och man flyttade upp till nuvarande boplats c:a 500 m längre åt NO. Troligen stod den gamla manbyggnaden kvar en tid efter det att man flyttat, den nya manbyggnaden på nya platsen var inte färdig förrän 1908 och då var ännu inte bakbygget uppfört, se Bild nr 997. Men å andra sidan borde det ha gått att bo på den nya boplatsen, den där befintliga manbyggnaden var inte alls så dålig. Det finns en stenhusresolution för den här parten utfärdad 1792. Sannolikt är det den manbyggnad vi ser på bilden som man fick skattebefrielse för drygt 100 år före Masses bild. Men huset hade då troligen flistak och fönstren var mindre.
Tröskhusen låg nästan alltid som en vinkelbyggnad till ladugårdslängan och ofta låg laddelen åt vänster sett från gården, som här. Den här sortens tröskhus med 4 st trekantspelare som bar ett stort sadeltak var i regel tillagda i senare tid till ladan. De äldre tröskhusen var runda eller flerkantiga med toppiga agtak likt det som finns på Bottarve i Vamlingbo och de var fristående med endast en axel gående in i ladan. Dessa nyare tröskhus hade väldigt ofta faltak likt det här på Sunnkörke. Det är skarvat som faltak över 4 m i höjd alltid är och falarnas ändar är inte justerade till samma längd, det brydde man sig inte om på uthus. Vandringshjulet är här bortrivet och tröskhuset fungerar som vagnbod och redskapsbod. Bodlängan t v har innehållet många funktioner, men okänt vilka. Någon bod var säkert dass, något lammhus eller grishus. Smedja var det inte, den låg som fristående byggnad väster om gården, den finns kvar ombyggd till sommarstuga!
Denna präktiga ladugård byggdes 1896 i en för bygden främmande stil, hög och bred med mängder av högsmala fönster stående två och två i små nisher. Liknande ladugårdar finns vid Kyrkeby i Etelhem och Skote (?) i Lojsta. Foderloftet har nästan samma höjd son fähusdelen. Stora spåntak täcker ladugården. Utbygget mitt på är troligen ett tröskhus med magasinsloft, något av det största i sitt slag på hela Gotland, tyvärr sedan länge rivet. T v ser ladugården ofärdig eller riven ut. Det beror troligen på att grannpartens ladugård var sammanbyggd med denna ladugård och när denna revs blev gaveln stående så här en tid. På Bild 792 visas grannpartens ladugård, men det går inte att se ifall de var sammanbyggda.
Manbyggnaden från 1876 är en rätt lång och hög parstuga med källare under hela huset. De stora rummen på varje gavel har två fönster vardera på framsidan, vilket är rätt ovanligt, se dock Fie Bild 729 mfl. Fönstren har välformade foder, vilket var brukligt vid denna tid. Ytterdörren är av 1700-talstyp med överljusfönster. Taket är flackt och täckt med papp. Invändigt är byggnaden välbevarad. Detta hus ersatte ett äldre stenhus som Hans Larsson och Catarina Larsdotter byggde 1795. I bakgrunden skymtar en mycket stor flygel under flistak, sannolikt äldre än manbyggnaden. Möjligen var den en äldre manbyggnad från början. Den har för flistakshus den karaktäristiska förkrymta vindsvåningen. Vad den innehöll förutom brygghus är inte känt.
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
Lyanders hade som alla andra en ladugård, om än mycket liten. Fanns det bara någon liten möjlighet, så försökte man hålla sig med en ko, någon gris och lite höns för husbehovet av mjölk, smör, kött och ägg. Den här egentligen vackra bulladugården med brant faltak här innehållit en fähusdel t h och en laddel t v, den sistnämnda nog huvudsakligen använd som hoimd, hörum. Fähuset var här så stort att man kanske kunnat hålla två kor och någon kalv t v om dörren och grisstia och hönshus t h. Uppenbarligen har man inte hållit husdjur här på Lars sista år och under Vilhelminas tid. Mot gaveln står två flovedsstaplar och intill ligger okluven ved och ris, så ladugården fungerade här nog som ved- och redskapsbod, om den över huvud taget fungerade!
Giftermål var en synnerligen viktig händelse på Masses tid, inte bara för brudparet, utan också för släkterna och gårdarnas fortlevnad. Det handlade mycket om ekonomi. Bröllopet var inte bara en angelägenhet för familjerna, utan hela umgängeskretsen deltog på olika vis. Masse har här fotograferat den hedersbevisning brudparet och brudens hem erfor i form av äreport och allé. På Kauparve Larssons part skulle bröllopet hållas i slutet av oktober och därför har man valt granar till allé från gatgrinden till manbyggnadens trappa. Ute vid grinden står en äreport. Mitt i vägkorsningen, det s k Kotorget, står huvudäreporten och längre bort mot kyrkan ytterligare en äreport, alla troligen uppsatta av både släkt och vänner. Det här var mer än brukligt, varför brudparet måste ha varit mycket uppskattade. I bakgrunden rakt fram ses Fie Danielssons gårdspart. T h ses Bjärges Lars Jakobssons, f d båtsman Glans torp. Bostadshuset var nybyggt 1908, men den agtäckta ladugården är kvar sedan båtsmanstiden. Vägarna kantas av bandtunar.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Porträtt av fröken Sigismunda Wallström, dotter och sistfödda barn till kyrkoherden i Högby, Magnus Wallström och makan Vendela Roselius. Förutom tilltallsnamnet hon bar efter sin mormors far hette hon för en prästdotter så passande Evangelina. Av okända skäl blev hon så kallad hemmadotter. Efter faderns bortgång 1854 följde hon modern och de kom i förstone att vara bosatta i Allhelgona och vidare i Veta. Från år 1863 hade de tillsammans med brodern Philip sin hemvist i Öjebro i Herrberga socken, där de köpt hemmanet Strömvallen. Efter moderns död 1878 bodde Sigismunda kvar i Strömvallen med sin bror och efter en tid inflyttade även brodern Ludvig Theodor. Livet i Öjebro tycks haft sin gilla gång. De bägge bröderna gick bort 1890 respektive 1892 men Sigismunda bodde kvar ända till 1914. Hennes sista två år i livet tillbringade hon i Skänninge som hyresgäst hos en fru Vinblad.
Porträtt av biskop Pehr Sjöbring. Född och döpt som Peter Nilsson den 25 januari 1819 på gården Ringstorp i Sjöås, Kronobergs län. Förstfödde sonen till riksdagsmannen Nils Persson och Lisa Jonasdotter. Peter antog som vuxen namnet Sjöbring efter farmoderns bror med samma namn och som innehade tjänst som professor i Uppsala. Den yngre brodern Isak tog även han efternamnet Sjöbring. Gift den 24 juli 1852 med Maria Sofia Rogberg med vilken han fick sonen Nils Carl Theodor. Genomgick studier i Uppsala inom exegetik och teologi och blev prästvigd 1854. Under åren 1867-78 var han domprost i Linköping för att därefter flytta till Kalmar för tjänst som biskop inom Kalmar stift. Han avled i Kalmar den 16 februari 1900. Ett bestående minne av hans tid i staden är Sjöbrings väg, belägen i Kalmars södra delar.
Ett av mångtaliga familjeporträtt ur Åtvidabergsfotografen Thorins dokumentation av boende inom godset Bjärka-Säbys ägosfär i början av förra seklet. Med ledning av påskriften "Gustafsson i Lilla Fallemo" hittar vi torparen Alfred Leonard Gustafsson Sving. Från sitt tillträde till torpet 1894 hade han ensam brukat platsen till 1902, då han under året städslat Hulda Lindblad som hushållerska. Med sig till torpet hade hon sina barn från ett tidigare äktenskap som lungsoten avrundat 1901. Sedan hade det gått som så ofta förrut, även om det i deras fall kom att ta sin tid att fullborda. Först i maj 1914 stod deras bröllopet. Odaterad bild från omkring 1908. Barnens tilltalsnamn har inte klargjorts för denna uppgift.
Född 1838 på säteriet Ed i Sund socken inledde August Åstrand redan i unga år en militära karriär som kadett vid Karlbergs krigsskola 1853. Ännu ej fyllda 20 var han i tjänst vid Första livgrenadjärregementet i Linköping och kom där över tid att avancera till överstelöjtnants grad. Han kom att avsluta sitt militära liv som överste och därmed chef över Jönköpings regemente. Åstrands privata liv bjöd betydligare motgångar. Hans första äktenskap, ingånget 1863 med Gustava Charlotta Drakenberg, varade inte ens ett år. Efter att ha nedkommit med en dotter insjuknade hustrun i barnsängsfeber som avslutade hennes liv. Kort därefter dog även barnet. Möjligen i spåren av detta kom det att dröja tio år innan Åstrand fann ny livskamrat i Hedvig Margareta Mathilda Ahrén. Bröllopet stod i november månad 1874 och deras äktenskap kom att generera två barn, varav ett överlevde barnåren.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Den avvikande lille gossen till höger är disponentens son Hjalmar Svensson, sedermera Svenfelt. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Anna Klingspor i linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Året är 1908 och hon har varit gift med kapten Carl Ridderborg i 20 år. Helt nyligen har de tillträtt fideikommisset Ribbingshov i Norra Vi, där de är bosatta med sina tre döttrar. Vägen dit hade för Annas del gått genom en barndom i Enköpings-Näs där föräldrarna ägde Nybyholms gård, via en kortare tid på Lagnö säteri i Aspö till Uppsala stad. År 1885 flyttade familjen till Stockholm och bosatte sig i en våning i kvarteret Höjden. Här blev Anna kvar till sitt eget giftemål 1888. I förstone kom hon och maken att bosätta sig i den till honom ärvda gården Öna i Tjällmo. Under perioden 1903 till 1907 var istället Motala makarnas hemvist och från det sistnämnda året är skildringen av Annas liv tillbaka till styckets ingress.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.