Följande text fanns bifogad till fotona: 7/3 -90 rivet. Christian, sista ägaren privat. minne från den gamla gården Storgatan 72. Hamngatan. Taget av Benjaminsson. Falkenberg 20/3 1990. Beskrivning av , sista brukarens åren från gamla gården Storgatan 72 Hamngatan. Sedan Benjaminssons sterbhus sålt Fabriksgatan 7-5-3, förut gamla Bakgatan Norra, eller Hantverksgatan. Kärt barn har många namn, Eller Kältringagatan, enär tattare- kältringar, för att -------- ------- hästar. 1954 kom jag Christian Benjaminsson, Storgatan 72 hyrde där av järnhandlare Andrén, Köpte tomten 1972 Kontant 85 000:- drev där skrotaffär i 36 år, Hårda bud, inte som nu, med socialbidrag. Därför som det är idag, inget ansvar. En epok är slut, i det gamla inre hamnen, där det var liv och rörelse. Minns särskilt flottbesök från England Tyskland. Samt ett ett ryskt besök där ingen fick gå ombord, utan visitering. Båten var 150 met lång. Tack för min tid i Hamnen Christian 210506- 4659.
Från 299 kr
Mångsidige Harald André porträtterad i födelsestaden Motala 1897. Son till "Motalakungen" John Andersson och hustrun Maja Stina. Efter studier i pianospel och musikhistoria i Leipzig och Berlin verkade han en tid i den sistnämnda staden som pianist och repetitör. Åter i Sverige utsågs han till förste regissör vid Kungliga Teatern i Stockholm. Parallellt musikkritiker i Svenska Dagbladet och Stockholms Dagblad. Som ett mellanspel sadlade han därefter om och sålde dammsugare för Axel Wenner-Gren, med anställning som inspektör för Elektrolux i Tyskland. Under åren 1926-1928 tjänstgjorde han som chefredaktör för Stockholms Dagblad och 1932 återvände han till Kungliga Teatern, men verkade samtidigt som chefredaktör på tidningen Nya Dagligt Allehanda. Efter ett långt och innehållsrikt liv avled han i Stockholm 1975.
Född som enda barn i ett enkelt skomakarhem i Norrköping fanns det utrymme för sonen att studera vidare. Det blev teologiska studier och därefter den så ofta långa vägen mot en fast prästtjänst. Ett första steg för August Wilhelm Brolin styrde till Tingstad som adjunkt i kyrkoherde Kastmans distrikt. Våren 1878 öppnades genom annans olycka möjlighet till avancemang. Komminster Julius Molander i Kaga hade avlidit och socknen var tillsvidare i behov av en vice. Brolins tid i Kaga blev emellertid kort. Redan året därpå blev tjänsten som vice pastor i Vårdsberg ledig och redan i februari månad 1879 var Brolin installerad i prästgården. Ett avgörande steg i Brolins karriär skulle komma 1882, då befordrad till ordinarie komminister i Viby socken. Känd och sannolikt respekterad i trakten kom han vidare år 1890 att erbjudas befattningen som kyrkoherde i det näraliggande Veta. Porträttet kan uppskattas till tiden omkring 1875.
Med alla tecken på 1880-talets uttryck fryser porträttet Amalia (Amy) Brakel i 15-årsåldern. Född 1868 under familjens tid som boende i Edsberga i Landeryds socken, men redan från barnaåren var Linköping hennes hemort. Familjen bodde på ett flertal adresser i Linköping, den sista för Amalia i föräldrahemmet var en fashionabel våning i dåvarande Repslagaregatan 27. Hennes föräldrar bar båda adliga anor och faderns taxerade inkomst visar på ett välstånd i stadens övre skikt. När tiden var mogen för giftemål kan vi räkna med att Amalia kom att möta tidens allt större svårighet för kvinnor att finna partner inom adelsståndet. Utan att på något vis värdera den blivande makens anseende eller det blivande parets viljor, kom hon under alla omständigheter att erhålla ekonomiskt skydd med maken inom den krouthénska handelsfamiljen.
Köpmannaänkan Maria Sofia Dedering i Linköpingsfotografen Svante Rydholms ateljé och själv ur det samhällskikt som klätt sig efter tidens mode för en äldre och respektabel kvinna. Maken Anders Gabriel Dedering hade redan år 1822 öppnat ett handelshus i Linköping och skulle med tiden bli tämligen förmögen. Makens bortgång år 1860 kom således inte påverka Maria Sofia ekonomiskt menligt. Hon bodde kvar i Dederinska gården (nuv. Jonn O Nilssons hus) till sin egen bortgång 1868. I sin begynnelse var hon född i Norrköping 1791 som dotter till den framgångsrike urmakaren Adolpf Fredrik Bjurman och modern Agneta Lejman, född i Yxnerum. En tid efter faderns bortgång hade hon och dottern flyttat till Linköping och resten är för denna presentation historia. Foto omkring 1865.
Vykort, "General Peklins fängelse å Fästningen". Det finns en skröna om att generalmajoren Carl Fredrik Pechlin (1720-1796), som dog på Varbergs fästning, skulle ha suttit i källarhålan dit den lilla porten på bilden leder. Sanningen är att hans tid (1792-1796) som "bekännelsefånge" på fästningen var mer bekväm. Han fick bo i Kommendanthuset och ha både betjänt och ett par av sina pigor från sitt gods Ålhult i Småland till att passa upp honom. Han tilläts även gå ner till staden. Långt fram i tiden blev han namngivare till "Pechlins gränd" i södra delen av centralorten Varberg. En minnesplatta på torget söder om kyrkan utmärker hans gravplats, som påträffades invid dåvarande kyrkogårdsmuren först 1858. Pechlin var med all säkerhet en av de främsta konspiratörerna bakom mordet på Gustav III, men detta förnekade han. Han dömdes av Högsta domstolen att insättas på bekännelse, alltså att hållas fängslad till han bekände, först på Karlstens och därefter på Varbergs fästning, där han förblev till sin död.
En tid efter att beslut klubbats om en ny museibyggnad i Linköping kunde byggnadskommitéen räkna in inte mindre än ett 50-tal förslag från landets arkitektkontor. Bakom det djärva förslaget med beteckningen "I det blå" dolde sig de bägge unga arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdahl. Ett flertal ledamöter fann förslaget alltför avancerat och modernt. Men då den 83-årige donatorn och nestorn Henric Westman röstade för förslaget var frågan besvarad. Bildens vy speglar några av de uppfyllda önskemål som beställningen stipulerade. I stort av rena, funktionalistiska ytor där enda dekoration bildas av Ivar Johnssons fris mot den väl tilltagna terrassen. Stor möda lades på utställningshallarna. På byggnadens tak i bilden syns en av konstruktionerna till ett skapat överljus, vars ljusflöde kan styras med hjälp av lameller. Vy mot museets entrésida 1948.
Lindahls Tändsticksfabrik, egentligen J. F. Lindahls Tändsticksfabrik, startades 1858 av Johan Fredrik Lindahl som då kom från Gävle där han drivit en tändsticksfabrik under ett år. Tillverkningen förlades till hans svärmor Sophie Möllers fastighet i korsningen Järnvägsgatan-Odengatan vid Bremerlyckan. Den kallades även för Kalmar Nya Tändsticksfabrik vilket gjorde att >Fredriksdahls Tändsticksfabrik under en tid kallade sin för Gamla Tändsticksfabriken. L drabbades av en mindre brand 1860 men brann två år senare ner till grunden. År 1864 återuppbyggdes fabriken. Som mest sysselsattes närmare 200 personer, många barn och många hemarbetare. Sonen Axel gick in i rörelsen 1879 och firman fick då namnet J. F. Lindahl & Son. Åtta år senare såldes L till Swedish Match Company och 1893 drabbades L åter av en brand. Produktionen flyttades då till >Gustafsbergs Tändsticksfabrik vid Norra vägen. L återuppbyggdes aldrig.
Granbomska gården kallade samtiden fastigheten Storgatan 54 i Linköping. Uppkallad efter handlarfamiljen som från mitten av 1800-talet drev artikelbutik från platsen. I samtid med bilden upplyser tidningen Östgöten hösten 1896 att man flyttat rörelsen till gatuhuset väster om bildens hörn mot Apotekaregatan. Det något anonyma huset kvarstår in i vår tid -granne med Stenhusgården- men med en förenklad fasad. Den som då stod på Storgatan såg firmans huvudsakliga inriktning i texten "Glas, Porslin och Lampaffär". Av vad som lediggjordes med flytten, och i övrigt rymdes, räknar nämnda tidningsartikel upp en förvånansvärd mängd verksamheter i gården; Pianifabriken C G Söderbergs Eftr, Webers ångbageris filial, Lina Hallbergs cigarrhandel, Maria Åbergs blomsterhandel och en skohandel samt en ölkrog. Männen på trappan är oss okända men någon Granbom är trolig. Defekt.
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
"Min bostad, Klostergatan 12", upplyser kuvertets påskrift för denna tagning. Efter en genomförd adressändring i Linköping hamnar vi på dagen gatunummer 54 och dåtidens kartmaterial upplyser om husets läge in på gården nära Trädgårdsföreningens växtcentrum. Huset var således ett exempel på den utvidgning av staden mot söder som blev möjlig efter Drottninggatans utläggning vid mitten av 1800-talet. Utmed gatans södra sida fylldes tomterna snabbt med ståndsmässiga hus och utvecklingen kom att fortskrida med exempelvis en förlängning av Klostergatan. Vid Klostergatan 54 kom gatuhuset att dröja till några år in på 1900-talet och då var bildens gårdshus sedan en tid redan på plats. Sannolikt som en planerad förtätning av området. Vems "bostad" som påskriften avsåg måste vi dessvärre lämna obesvarad. Foto omkring 1910.
År 1804 köpte Johan Olof Hertzman tomterna S:t Per 24-28 i Linköping och lät på dem uppföra vad som in i vår egen tid benämns som Domprostgården. Själv var han landskamrer och hade vid sidan av detta sannerligen råd med sin satsning. Året före hade han till staden och dess församlingar sålt sin påkostade fastighet invid Stora torget, som i de nya ägarnas vård omedelbart inreddes till ett kombinerat rådhus, domprostboställe med flera funktioner. Sin nya bostad blev Hertzman trogen till sin död 1836. Därefter följde ett par kortare ägarskap tills friherre Gustaf Lagerfelt till Lagerlunda köpte fastigheten som familjens stadsgård. År 1898 slöts någon form av ring efter att Hertzmans köpare av hans gamla gård inköpte hans senare -nu som Lagerfeltska gården- för att vidare disponera den som stiftets domprostboställe. Här en vy från gårdssidan omkring 1920.
Karlskrona Lindholmens docka 1930. I DECEMBER 1716 ANBEFALLER KONUNG KARL XII DOCKANS BYGGANDE, EFTER ATT HA INHÄMTAT CHRISTOFFER POLHEMS MENING. ARBETET SYNES TILL EN BÖRJAN HA VARIT ÖVERLÄMNAT TILL SHELDON ÅR 1717 KALLAS POLHELM TILL KARLSKRONA FÖR ATT GE RÅD OCH ANVISNINGAR FÖR BYGGET. VID KONUNGENS DÖD 1718 AVSTANNAR BYGGET, MEN ÅTERUPPTAGES 1719 PÅ ENTREPENAD TILL AMIRALEN FRIHERRE K.H. WACHTMEISTER MED BITRÄDE AV FORTIFIKATIONSÖVERSTELÖJTNANTEN G.O. LINDBLAD OCH HOLLÄNDSKA SPECIALISTER. SVÅRIGHETER UPPSTÅ MED FÅNGDAMMEN OCH MAN FÖRSÖKER ÄNNU EN GÅNG FÅ HIT POLHEM. ----ARBETET AVSTANNAR NU ÅTER. MEN KOMMER I GÅNG 1722 OCH AVSLUTAS UNDER SHELDONS LEDNING 1724. DEN 8 SEPT. DÅ. INFÖRDES KL. 1/2 5 EM. UNDER KANONERANDE OCH ANNOR MUSIQUE SÅSOM FÖRSTA FARTYG I DOCKAN FLOTTANS STÖRSTA FARTYG KUNG KARL . DOCKAN LÄNSADES MED HANDKRAFT AV 270 MAN, FÖRDELADE PÅ 3 LAG, UNDER EN TID AV TRE A FYRA DAGAR. ÅNGPUMPVERKET BYGGDES 1848 OCH ERSATTES MED ETT NYTT ÅR 1878.
Hällristningar. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Enligt Lauboken skall manbyggnaden vara uppförd 1835, vilka kan stämma med husets byggnadsstil med brutet tak, frontespiser och rätt stora fönster, vilket blev moderna vid denna tid, se granngårdarna Bönde och Anderse. Men huset saknar sockel och skulle kunna vara höjt till detta utseende 1835. Det saknas stenhusresolution för gården. Det kan betyda att huset är byggt på 1780-talet, för många resolutioner saknas från den tiden. Eller så är manbyggnaden uppförd efter 1810 och i så fall kan det knappast ha byggts mellan 1810 och 1835, så fort byggde man sällan om. Gissningsvis är huset byggt på 1780-talet och höjt och moderniserat 1835. Det är lite asymmetriskt, vilket kan betyda en etapp i byggandet.
Denna boplats kom till 1860 då en av sönerna på Bönde västligaste part, Jakob Pettersson född 1833, bebyggde den med detta bulhus, som han troligen köpt och flyttat hit, det ser för 1700-talsmässigt ut för att vara nybyggt 1860. I senare tid har det klätts med liggande panel och fönstren har förstorats, medan dörren med överljusfönster är original. T h står ett brygghus i sten med flera funktioner. "Lådan" mitt i bild är nog ett brunnshus. Jakob var gift med Catarina Christina Andersdotter född 1831 från Hemmor. Deras enda dotter Margareta gifte in sig på granngården Liffride. Jakobs brorsdotter Maria Olofsson född 1870 köpte fastigheten 1912 (?) för pengar hon tjänat i Amerika. Hon rev alla de gamla byggnaderna och byggde nytt bostadshus 1929 och ny ladugård 1931. Enar och Ida Engström från När köpte fastigheten 1942, som Ida ännu bebor.
Masses granne Jakob Söderlund, 79 år, och hans sonhustru Lina tar upp potatis en vacker oktoberdag med fuktig jord. De har varsin tvåkload (?) pärkrok i handen att kratta upp potatisen med, som de lägger i moderna plåtspann. Hur stor skörden var framgår inte av bilden, men här är det mycket mager jord. Ungmor och Söderlund har enkla arbetskläder på sig, Söderlund har träskor och ungmor har en säck som förkläde. Masse har säkerligen mycket medvetet tagit denna kombinerade arbets- och miljöbild. Här visar han hur öppet och ödsligt det var uppe på Lausbackar. I bakgrunden syns Bjärges Alfred Öbergs lilla gård och t h fattigstugan. Masse själv bodde på ledig tid nära denna plats, omkring 350 m t h om fattigstugan. Se Bild 133.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.