Skogs kyrka i Ångermanland vid E4 ca 1 mil norr om Sandöbron är medeltida med rektangulär grundplan och rakslutet kor. Experter hävdar att uppförandet påbörjades vid slutet av 1200-talet. Klockstapeln är av sk bottnisk typ, uppförd under1700-talet. Den mindre är daterad 1350-1400-talet. Inredningen bär vittnesbörd om traktens verksamma konsthantverkare. Predikstolen i senbarock, skuren av Christian Kramm. Altaruppsatsen i kraftig rokoko utförd 1783 av Jon Göransson/Westman. Målad och förgylld 1786 av mäster Wagenius från Sundsvall. Korfönstret signerat Bengt Hamrén insatt vid restaureringen 1935. Triumfkrucifix från 1300-talet. Dopfunten i kalksten är från 1300-talet medan ljusstaken därintill är från 1400-talet. Kyrkans äldre inventarier, Madonna från omkring 1300, ett altarskåp från början på 1500 talet och en S:t Mikaelsbild från 1300-talet är deponerade på Länsmuseet Västernorrland.
Från 299 kr
Kyrkan är till sina äldsta delar från 1200-talet och bestod från början av litet långhus med rakt avslutat lägre kor. Under slutet av 1400-talet slopades koret och långhuset förlängdes. Samtidigt tillkom det ännu bevarade vapenhuset. En brand 1773 i klockstapeln spred sig till kyrkans höga sadeltak som sedan ersattes av ett brutet tak med valmade taknockar. Mitt på taket uppsattes en klockbock försedd med ljudluckor och avslutad med en lökkupol. På denna är fästad en takryttare med flöjeln från den gamla klockstapeln med dess tillkomstår 1730. Den uppåt avsmalnande innerporten med sin smidesornamentik och dörrkläpp av bysantinsk utformning är den äldsta i Ångermanland (1200-tal). Omkring 1500 försågs innertaket med stjärnvalv, vilka dekorerades med målningar i Tierpskolans stil. Fönstren förstorades på 1750-talet. Inredningen präglas av 1600- och 1700-talen, då även de båda över varandra placerade läktarna byggdes. År 1854 ersattes den gamla kyrkan av en ny.
Den nordligaste kyrkan Nolaskogs inom landskapet Ångermanland är belägen i Nordmaling, som från 1810 administrativt hör till Västerbottens län och till Luleå stift från 1904. Fram till omkring 1480 var Nordmaling annex till Grundsunda pastorat. ( . . . ) Nordmalings kyrka är en relativt stor gråstenskyrka, möjligen kan den tänkas ha fungerat som en missionskyrka, vilka anlades upp efter den nordliga kusten. Kyrkan har genomgått åtskilliga restaureringar, de tidigaste omnämnda 1586 och 1614. Vid en sentida grundlig restaurering 1950 kunde konstateras, att kyrkan ursprungligen varit försedd med korabsid och att golvet bestått av trampad jord. ( . . . ) Kyrkan är utvändigt vitrappad och har gavelröstena spånklädda liksom de höga takfallen. Vapenhus och sakristia saknades ursprungligen och är senare tillfogade traditionellt på södra väggen ned mot västra hörnet respektive på norra väggen mot östra hörnet. ( ur boken Kyrkor och Kapell Nolaskogs av Ingrid Telhammer )
Flygbild
Vy
Grupporträtt
Interiör
Porträtt
Dräktparad med folkdräktsklädda män och kvinnor en hembygdsdag på Långåker år 1984. Från vänster: 1. Okänd, 2. Okänd, 3. Rigmor Lindqvist, 4. Lily Edvardsson med Hallands-skylt, 5. Flicka, 6. Kvinna med Lapplands-skylt, 7. Sandberg med Ångermanlands-skylt, 8. Hällesåkers spelmanslag.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.