"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
Från 299 kr
En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.
Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.
Linköpings sockerfabrik 1906, invigd under föregående år. Anläggningen är väl dokumenterad i bild, vilket inte kan sägas om den blygsamma vattenspegeln till höger. Den så kallade Rudsjön hade bildats som en följd av höjt vattenstånd i Stångån efter att dammanläggningen i Nykvarn byggts 1867. Den lilla sjön blev till glädje för skridskoåkande barn men även ett gissel för stadens styre som ansåg att området behövdes för andra och mer trängande ändamål. Tidigt tycks den bitvis börjat fyllas igen, om än inte kontrollerat. På förekommen anledning lät Drätselkammaren vid upprepade tillfällen erinra att där endast fick avstjälpas sten, grus, jord och lera. I ett januarinummer 1896 lät man genom Östgöta Correspondenten meddela att "sjön" lär komma fyllas för att bereda ökat hamnutrymme. Sakens läge kom dock att bestå och ännu 1906 kvarstod en rest av sjön. Möjligtvis tyder upplaget av rör i bildens högra kant på att man vid tiden planerade för en slutgiltig lösning.
Hus/källare som framkommit vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Abborren i centrala Jönköping. På bilden syns syllstenarna tydligt. Vid den bortre kortsidan syns en tröskelsten. Det mörka lagret invändigt har kommit sig av att källaren, kort efter byggandet, verkar ha fått problem med fukt och säkert även periodvis stående vatten. Som en lösning lade man först in flera lager av sand och trägolv men även detta drabbades av fukten. För att råda bot på detta permanent, hämtades använda gjutformar i bränd lera och lades på som ett tjockt golvlager. Lagret som var uppblandat med kol och sot var upp emot 0,3 meter tjockt. Golvnivån höjdes så mycket att en ny ingång måste göras och det är denna som syns vid tröskelstenen.
fotografi
Man skulle kunna tro att det här är ett motiv från stranden, men det är faktiskt taget uppe från Lausbackar! I förgrunden är det fd åkrar och betesmarker, delar av markerna tog man lera och grus i fram till 1980-talet. Större delen är idag bevuxen med tallar och enbuskar mm och är snårig mark numera. Det har tydligen varit en regnig sensommar, för lerhålet framför Lina ställe är vattenfyllt. Här plockade både Masse och pojkar i bygden på hans uppdrag fossiler, det fanns massor. Huvuddelen av Masses fossilsamling på 500.000 delar är plockade i "Lairhäulä". På ancyllusvallen bakom lerhålet ligger Lina Jacobssons, fd Söderlunds, ställe. De 5 träden på tomten är de enda som syns på hela backarna! Men det fanns en oxel nere hos Masse, det är alldeles utanför bild t h. Vi ser det lilla bostadshuset och brygghuset och th ladugården med bod på högra gaveln. Vid det vänstra dubbelträdet är det en källare, se Bild 1086. Lausviken skymtar en aning t v om dubbelträdet.
En femkantig domarring, anläggning 23, som framkom vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggningen var 5x5 meter stor och hade fyra större stenar samt kantkedjor av småsten. Det fanns även en mörkfärgning som visade var en femte sten hade stått. Inom anläggningen framkom fynd i form av brända ben, keramik och bränd lera. Strax utanför anläggningen, under en omkullfallen kantsten hittades ett krossat keramikkärl. Invid en av de andra kantstenarna fanns ett benlager som förrutom brända ben innehöll keramik, harts och ett flintavslag. Två koncentrationer med brandlager fanns även, i det ena fanns spridda brända ben, två järnfragment samt en bit slagg. I det andra framkom brända ben, keramik, en järnnit samt ett järnfragment. Två bengropar framträdde också. Den ena innehöll förrutom brända ben även slagg och i den andra fanns brända ben, keramik, tre flintavslag samt tre kvartsavslag. Den osteologiska analysen visade att den senare innehöll ben från en vuxen individ, 18-89 år men även ben från får eller get. Slutligen fanns inom stensättningen även en brandgrop som innehöll brända ben och keramik. Datering 410-550 e.Kr.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.