Jumkil 149:1
Från 299 kr
Nora 164:1
Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Arbetsstyrkan vid Sjöbacka ångsåg omkring år 1900. Sågverket hade anlagts hösten 1897 av firma O. Lyrholm & Co med säte i Göteborg. Bilden och källorna visar att man i hast engagerade en ansenlig arbetsstyrka. En presentation publicerad av tidningen Östgöten talar om en personalstyrka om 55 medarbetare av skilda slag. För etableringen och den första tidens drift ansvarade förvaltaren Casper Ferdinand Larsson med hjälp av faktorn Karl Johan Andersson, bördiga från Värmland respektive Bohuslän. Större delen av arbetsstyrkan hämtades dock från mer närbelägna orter. Upplysningsvis nedbrann sågverket i maj månad 1902, och eftersom företagets avverkningsrätt var på upphällningen valde man att avveckla verksamheten. Några år därefter återuppbyggdes emellertid anläggningen av nya ägare.
"Föräldrarne okände", så tvingades prästen i Motala inleda födelseattesten för gossen Hugo Fredrik efter nedkomsten den 2 november 1851. Modern hade en tid före barnets födsel inackorderat sig hos barnmorskan Aurell, men inte uppgivit sitt namn. Trots de till det yttre sparsamma omständigheterna hade det till barnets dop samlats en rad prominenta faddrar; civilingenjören N. Fröding, apotekaren A. Landin och medicine doktor N. Ekwurtzel med flera. Gossen skulle genom livet bära den sistnämnde fadderns efternamn, men sakförhållandet har inte utretts för denna presentation. Vi finner honom efter födseln först i 30-årsåldern som inflyttad från Stockholm till Linköping. Det tycks gått honom materiellt väl, ty i sin nya hemstad tillträdde han en tjänst som läroverksadjunkt. Hans liv blev dock kort. Han avled redan vid 32 års ålder. Fotografiet kan dateras genom fotografen Daniel Kihlbergs verksamhetstid i Falun. Upplysningsvis hade densamme varit verksam i Linköping under åren 1878-1880.
Köpmannaänkan Maria Sofia Dedering i Linköpingsfotografen Svante Rydholms ateljé och själv ur det samhällskikt som klätt sig efter tidens mode för en äldre och respektabel kvinna. Maken Anders Gabriel Dedering hade redan år 1822 öppnat ett handelshus i Linköping och skulle med tiden bli tämligen förmögen. Makens bortgång år 1860 kom således inte påverka Maria Sofia ekonomiskt menligt. Hon bodde kvar i Dederinska gården (nuv. Jonn O Nilssons hus) till sin egen bortgång 1868. I sin begynnelse var hon född i Norrköping 1791 som dotter till den framgångsrike urmakaren Adolpf Fredrik Bjurman och modern Agneta Lejman, född i Yxnerum. En tid efter faderns bortgång hade hon och dottern flyttat till Linköping och resten är för denna presentation historia. Foto omkring 1865.
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
Porträtt av Carl Sandin. Född och uppvuxen i Linköping som son till spannmålshandlaren Carl Johan Sandin och makan Christina Elisabeth Boman. Familjen bodde vid Nygatan invid Hospitalstorget. Efter faderns död på årets sista dag 1877 flyttade änkan med de yngsta barnen till ny bostad i hörnet av Barnhemsgatan och dåvarande Drottninggatan (nuv. Elsa Brändströms gata) . I februari månad 1881 lämnade Carl barndomshemmet för att pröva lyckan i Stockholm. Efter att även modern flyttat till huvudstaden och där etablerat handelsrörelse flyttade Carl till moderns hushåll vid Karduansmakaregatan för att ta tjänst som bokhållare i moderns företag. Tiden i moderns rörelse blev emellertid kort. Enligt obekräftad uppgift ska han ha emigrerat till London 1888 där hans tid inte har kunnat följas ytterligare för denna presentation.
Porträtt av gossen Carl Sandin. Född och uppvuxen i Linköping som son till spannmålshandlaren Carl Johan Sandin och makan Christina Elisabeth Boman. Familjen bodde vid Nygatan invid Hospitalstorget. Efter faderns död på årets sista dag 1877 flyttade änkan med de yngsta barnen till ny bostad i hörnet av Barnhemsgatan och dåvarande Drottninggatan (nuv. Elsa Brändströms gata) . I februari månad 1881 lämnade Carl barndomshemmet för att pröva lyckan i Stockholm. Efter att även modern flyttat till huvudstaden och där etablerat handelsrörelse flyttade Carl till moderns hushåll vid Karduansmakaregatan för att ta tjänst som bokhållare i moderns företag. Tiden i moderns rörelse blev emellertid kort. Enligt obekräftad uppgift ska han ha emigrerat till London 1888 där hans tid inte har kunnat följas ytterligare för denna presentation.
Sjöofficeren, bankmannen, publicisten och riksdagsmannen André Oscar Wallenberg behöver ingen närmare presentation. Här ska endast kort tecknas för hans tid i födelsestaden. Född i Linköping den 19 november 1816 som son till dåvarande lektor Marcus Wallenberg och dennes maka Anna Laurentia Barfoth. Familjen var vid tiden bosatt i släktens stadsgård invid Nygatan inom nuvarande kvarteret Epåletten. Kort efter André Oscars nedkomst valde fadern att lämna lärarollen för ny yrkesbana inom kyrkan. Prästvigd 1817 utnämndes han redan 1819 till biskop i Linköpings stift. För familjen innebar det ny hemvist i stadens biskopsgård, då som nu belägen alldeles norr om domkyrkan. År 1825 skrevs André Oscar in vid det intilliggande Linköpings trivialskola och gymnasium. Efter sju års studier avlade han examen vårterminen 1832 och kort därefter avreste han till Karlskrona för att som jungman mönstra på för en resa till Västindien. Han var då ännu inte 16 år fyllda. Åter i Karlskrona avlade han sjöofficersexamen 1835 och seglade därefter några år i svenska flottan. Vid sidan var han en tid även befälhavare på passagerarfartyget, med det för Wallenberg passande namnet, Linköping. Fartyget som gick traden Linköping-Stockholm var byggt på Motala varv och var det första svenska fartyget som framdrevs med propeller. Under den beskrivna tiden var Wallenberg ännu skriven i Linköping. Fadern hade dött redan under Wallenbergs resa till Västindien. Modern hade därav fått lämna den forne biskopens tjänstebostad och hyrde därefter in sig i den så kallade Slottsflygeln, som innan den revs var belägen alldeles invid Storgatan. Först omkring år 1845 lämnade Wallenberg födelsestaden för vidare öden i Sundsvall och inte minst Stockholm, där han bland annat kom att grunda Stockholms Enskilda Bank och lägga grunden till Wallenbergs affärsimperium.
Porträtt av fröken Elisabeth "Betty" Sandin. Född och uppvuxen i Linköping som dotter till spannmålshandlaren Carl Johan Sandin och makan Christina Elisabeth Boman. Efter faderns död 1877 flyttade Betty som mamsell till makarna Bror Philip Helling och Vesta Teresia In de Betous gård Binklinge i Södermanland. Här blev hon kvar till sommaren 1882 då hon fick anledning att flytta hem till sin mor i Linköping, som nu hyrde bostad vid Drottninggatans västra ände. Efter ett par år bröt hon upp för tjänst som guvernant till makarna greve Carl Fredric von Hermansson och Adéle Recka Leonara Michaelssons fyra döttrar. Makarna var ägare till godset Färna i Västmanland. Från 1887 innehade hon samma tjänst för barnen till Axel Dickson och hans andra hustru Mehetabel Percy Austin, som vid tiden förvaltade godset Skeppsta i Södermanland. Rimligtvis var det den tjänsten som gav henne förtroendet att från 1891 bli privatlärare till makarna James Fredrik och Blanche Dicksons enda barn, dottern Blanche Charlotte Eleonore som lystrade till samma förnamn som sin mor. Förutom våning i centrala Göteborg köpte paret vid tiden för Bettys anställning även Tjolöholms herrgård söder om Kungsbacka. Herrgården kom senare att rivas för att främst genom Blanche Dickson den äldres försorg ge plats åt dagens magnifika och välbesökta Tjolöholms slott i engelskinspirerad tudorstil. Makarna Dicksons anglosaxisk börd och nära anknytning till Storbritannien kom även att ge Betty skäl och möjlighet att 1893 flytta till London. Bettys tid i England har inte kunnat följas inom ramen för denna presentation. Hon påträffas åter i de svenska arkiven den 29 december 1897. Hon hade kort före lämnat London för ny lärartjänst hos änkefru Edelstam i Stockholm. Så när som på en kortare tid i Östertälje blev nu Stockholm Bettys bostadsort till sin bortgång 1930. Som lärarinna förblev hon enligt tidens konvention ogift livet genom.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.