Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Rosenfredsskolan uppfördes under Nilssons ledning 1910-1912, efter ritningar av arkitekt Lars Kellman som även ritat Varbergs Teater. Ur skolan marscherar män från Landstormen med gevär på axlarna, med anledning av första världskriget. . Troligen har de just varit på inskrivning och är på väg mot Varbergs fästning. Landstormen hade inga uniformer, de bar sina privata kläder, men skulle bära fälttecken vilket enligt 1914 års infanteriinstruktion utgjordes det av ett landstormsmärke som skulle bäras väl fästat, och på avstånd synligt, samt landstormsarmbindel. Vid första världskrigets utbrott var de beväpnade med Remingtongevär. Landstormen fanns i Sverige mellan 1885-1942 och bestod först av ålderklasserna 33–40, men åldersspannet ändrades flera gånger. Uppgifter hänförde sig oftast till lokalförsvarets område, främst skulle de trygga fälthärens mobilisering; bevaka gränser och kuster; tjänstgöra som säkerhetsbesättningar i fästningar samt skydda förbindelseleder. Då hade de fått fem dagars utbildning, men vid stora nedskärningar inom försvaret vid 1920-talets början slopades såväl Landstormens övningar som deras gevär. Som en reaktion på detta detta började kvinnor erbjuda ekonomiskt stöd till Landstormen vilket ledde till bildandet av Sveriges Landstormskvinnor, grunden till den svenska Lottakåren.

Från 299 kr

Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad. Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter. Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.

Från 299 kr

Enligt påskrift porträtt av fru Siede, Linköping. Av detta tolkat föreställa Carolina Bäckström, i tid omkring hennes giftemål med tyske undersåten Carl August Gottlieb Siede. Backar vi till hennes födelse skedde den 1846 som dotter till sjökapten Gustaf Bäckström och dennes maka Augusta Constansia Unbom. Vid tiden hyrde familjen bostad i hörnet av nuvarande Djurgårdsgatan och Trädgårdsgatan, men efter ett antal omflyttningar kom fadern att ärva en mindre stadsgård invid Badstugatan nära nuvarande Hospitalstorget. En egendomlighet för familjen, som möjligtvis förklaras av faderns yrke, var att han långa tider var skriven i Stockholm. Icke förty tycks hans familj i Linköping fört en bekymmersfri tillvaro, i alla fall i den grad någon kunde önska vid tiden. När det ansågs lämpligt och tillfälle gavs skickades gärna döttrar från välbemedlad hem till välsituerade familjer för undervisning av deras barn. Vid mitten av 1800-talet betraktades ännu flickors utbildning som en hemmens angelägenhet. Carolina tog vid 18 års ålder plats som så kallad demoiselle hos kyrkoherdeparet Kemner i Tjällmo. De hade i sin barnaskara sex minderåriga döttrar så behovet var uppenbart. Till hösten 1865 var Carolina tillbaka i Linköping, nu ansedd som "vuxen kvinna" efter sin sejour som privatlärarinna. Det kom ändå att dröja innan hon fann den ovan presenterade maken, bröllopet stod den 13 oktober 1873. Därefter är Carolina svår att följa i källorna. Rimligtvis flyttade paret till Tyskland. Antaget når visshet 1902, då makarna inflyttade till Brunneby från just Tyskland. Paret kom att stanna i Sverige i fem år. I mars månad 1907 återflyttade de till Tyskland och försvann ånyo ur svenska källor.

Från 299 kr