På utsidan av skrovet påträffades ett kraftigare timmer fastsatt utanpå den ordinarie bordläggningen. Det kan närmast liknas vid en berghult som är en vanlig detalj på kravellbyggda skepp. Vilken funktion Osmundvrakets ”berghultar” har haft är oklart. Möjligen som en förstärkande avbärarlist. Det kan heller inte uteslutas att det haft en kosmetisk funktion, det vill säga ett försök att efterlikna de modernare kravellbyggda skeppen.
Från 299 kr
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)
Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)
" Teckning av N J Löfgren 1820. I Löfgrens "Calmar stift" I. ATA. Ålems gamla kyrka, östra delen samt koret. Teckning av N J Löfgren 1820. Efter Löfgrenska samlingen i ATA; Kungliga Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien. Här synes den breda triumfbågen mellan långhuset och koret, vidare skeppets pelare och valv. Alldeles till höger om bågen synes det målade fältet med Johan Skyttes och hans makas vapen samt inskription, angående donationen av kyrkans målningar. På motsvarande plats vänster om bågen hänger den ännu bevarade oljemålningen med Lazari uppväckande. Vid båda sidorna om altaret nummertavlor samt två adliga banér, det Ribbingska och det Mörnerska." Ålems kyrka.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.