Bondgård. Centralbygd med bebyggelse av 1800 talsprägel där fornlämningar och ortnamn vittnar om forntida centralitet och lång bebyggelsekontinuitet. Öppen odlingsbygd med inslag av fornlämningar i form av grupper med gravar eller gravfält med högar och stensättningar.I flera fall med anslutande husgrundsterrasser. Ortnamnen Tunbyn, Vi samt sockennamnet Tuna antyder centrala funktioner i järnålderssamhället
Från 299 kr
'I förgrunden båtar, ekor med fångstnät emellan, 4 män i båtarna i arbete med att ta upp tonfick. Text på glaset: ''Tuna fishing at Hubbards N.S. Landing fish into boat fron Spiller Ne''. I bakgrunden syns strand och hus. :: :: Ingår i serie med fotonr. 5205:1-20. Se även hela fotonr. 5202-5218 med bilder från Frits Johansen.'
Skeda inköptes omkring 1824 av korpralen Johan Fredrik Freidenfelt och bebyggdes till herresäte. Sedan inlades därunder ½ mtl Tuna Södergård m.m. Gården kunde föda 4 hästar och 40 nötkreatur. Där fanns även ett ångbränneri. 1907 styckades gården i ett flertal smärre lotter.
Tuna kyrka. Arkitekt Daniel Hagman och byggmästare Per Hagmansson. Vitputsad stenkyrka med sadeltak. Tornet tillbyggdes inte förrän 1937. Klockstapel från 1746. Altarbord, predikstol från 1793 av Johan Edler. Orgelfasad från 1797. Sakristiedörr från 1721 från gamla kyrkan. Äldre läktarbarriär från 1691 bevarad.
Tidigt under medeltiden uppfördes en kyrka i Tuna. Under 1600-talet byggdes kyrkan ut och genomgick flera renoveringar. År 1737 byggdes ett kyrktorn på västra sidan. År 1764 byggdes en ny sakristia. Under 1800-talet genomgick kyrkan flera reparationer. Till slut bestämde man sig för att bygga en ny kyrka. För att minska omkostnader behöll man tornet. Nya kyrkan byggdes som ett skal som inneslöt den medeltida kyrkan som revs 1893. Här finns bland annat släkten Hammarskjölds familjegrav.
Odlingslandskap och väl avgränsad järnåldersbyggd med fornlämningskoncentration av järnåldersanläggningar samt spår av medeltida vägsträckningar utmed huvudstråket mot Trondheim (Pilgrimsvägen). Fornlämningsbistånd av mindre gravfält, ensamliggande fornlämningar samt husgrundsterrasser. En enstaka och ovanlig anläggning av monumental karaktär är "starkotters grav" den ligger inom ett gravfält och består av en rektangulär stensättning med tät stenfyllning. Av kommunikationshistoriskt intresse är bevarade delar av de medeltida vägarna mot Norge, den anslutande "Finnhuvudvägen" från Tuna kyrka samt en S:t Olofskälla.
Olof Jonssons text: Charls Anderssons och Gustaf Svenssons hus i Strömslund. 1910 så bodde här 15 personer bl a Handlande Gustaf Adolf Svensson, Väne-Ryr 1881, hans hustru Linnea Ekman, Stora Tuna 1887 och deras dotter Birgit Linnea, Vassända-Naglum 1910. Gissningsvis kan det vara herr och fru Svensson som står på balkongen ovanför affären - som ägare till fastigheten borde de ju bo i lägenheten med balkong.
Vävning på Runö, Misterhults skärgård. Vävstol med harneskutrustning. Greta Andersson, f. 1896, lärde sig väva på Gamleby folkhögskola. Vävar-Oskar Larsson lärde henne väva damast hösten 1920 hemma på Runö. Under 50 år vävde Greta Andersson åt hemslöjden i Västervik. Gretas syster Karin Holmberg, Runö, väver fortfarande damast men med dragutrustning. Greta Anderssons vävstol finns hos Ingrid Nilsson, Tuna. I Oskarshamns-Tidningen 1947 finns en initierad artikl om Greta Andersson och hennes vävkonst. Hon var även verksam som lärare för damastvävare i bl a Hallingeberg.
Porträtt av Eberhard Örn. Född 1854 i Stora Tuna församling i Dalarna där fadern vid tiden tjänstgjorde vid Dalaregementet. Med tiden kom fadern att knytas till Första livgrenadjärregementet i Linköping och från 1871 var familjen bosatt i staden. Efter juridiska studier i Uppsala kom Eberhard att från 1888 vara verksam i Stockholm. Hans tid i huvudstaden har för denna beskrivning inte utretts, utan här noteras endast hans död i sviterna av leversvikt på juldagen 1899. Han var då skriven på Funckens gränd invid Kornhamnstorg.
Porträtt av Selma af Ekenstam. Född 1843 i Stora Tuna prästgård i Västerås stift under den tid fadern innehade tjänsten som församlingens kyrkoherde. År 1861, på sitt nittonde år, gifte hon sig med löjtnanten Ludvig August Toll. Redan år 1866 blev hon emellertid änka och året därpå flyttade hon med sina barn till Linköping. Efter tio år i den östgötska residensstaden bröt hon upp för ny tillvaro som gift i Stockholm. I samband med flytten hade hon ingått äktenskap med hovrättsrådet Carl Johan Napoleon Gripensköld. I Stockholm var paret bosatta på Norrmalm. År 1909 blev Selma ånyo änka och framlevde i ståndet till sin egen död i maj månad 1911.
Porträtt av överste Gustaf Örn. Född i Stora Tuna 1816 inledde han sin militära karriär som fänrik vid Dalaregementet 1834. Vid samma regemente befordrades han till kapten 1853 och vidare till major 1859. Sistnämnda år blev han även lärare vid Krigsakademien. Från år 1864 var han placerad vid Första livgrenadjärregementet i Linköping och kom där att via överstelöjtnants grad att 1871 utses till regementets överste, en position han kom att verka i till sin pension 1879. I sitt privata liv var han från 1848 gift med Sophia Svedelius
På en gård strax intill Olsbacka f. d. järnvägsstation i Aspeboda bodde i början av 1500-talet en av Dalarnas rikaste och mäktigaste män. Det var bergsfogden vid Kopparberget Måns Nilsson av Svinhufvudsätten. Vid den tid då Gustav Vasa kom til Dalarna för att be om skydd och hjälp mot danskarna, samt under Gustavs första tid som kung, lär Måns och han varit goda vänner. Men när Gustav Vasa sedan ville ta Dalarnas kyrkklockor i skatt och vanhelgade tingsfriden i Tuna med en blodig räfst, fick han Måns Nilsson till dödsfiende. Måns blev en av ledarna för de s. k. kockupproret, vilket ledde till att han på våren 1534 avrättades i Stockholm. Minnet av detta och legenderna om Mån Nilsson har fortlevt i Aspeboda genom seklerna. En historieintresserad stins lät 1907 resa en minnessten över Måns vid "Fläskkällaren", platsen där han herresäte en gång låg. På stenen kan man läsa: "Måns Nilsson Svinhufuvd, frihet jag älskat, sanning och rätt". Namnet Fläsk källaren kommer av en uthuggen håla i den klippa som gården vilar på. Legenden berättar att detta var en källare som Måns Nilsson lät bränna ut med hjälp av fettet från 150 svin.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.