En rund eldstad som framkommit vid en arkeologisk undersökning av en järnåldersboplats med långhus i Gränna 2009.
Från 299 kr
Pålar till en brygga eller sjöbod mot Munksjön. Påträffad vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apeln i centrala Jönköping.
Ett nyupptaget mynt från 1700-talet. Metalldetekteringsfynd gjort vid en arkeologisk undersökning i Odensjö i Barnarp socken i Jönköpings kommun.
En arkeolog står och dokumenterar en härd. Foto taget vid en arkeologisk undersökning vid Eurostop i Jönköping 1998.
Arkeologer arbetar vid en grävmaskin i Ölmstad utanför Jönköping. Bilden togs vid en arkeologisk undersökning där år 2011.
Bronsringar till både fingrar och tår, påträffade i samband med en arkeologisk undersökning av gravfältet RAÄ Barnarp 29:1, L1974:2724 på Torsvik i Jönköping. Totalt påträffades sju ringar vid undersökningen och de fanns i både skelettgravar och brandgravar. Samtliga var av typen spiralringar vilket innebär att ändarna överlappar varandra på framsidan.
Ett slaggvarp som torvats av för hand och förberetts för vidare undersökning. Foto taget vid en arkeologisk undersökning i Axamo utanför Jönköping.
Svedvi sn Rallsta RAÄ 16 Arkeologisk undersökning utförd av Vlm / Henry Simonsson 1960-61. Sten tas bort av två män vid undersökning av anläggning 43.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Resterna efter en smedja, hus 101, vid en arkeologisk undersökning inom kvarteret Almen i centrala Jönköping. På bilden syns flata sotiga golvstenar och resterna efter en tegelässja med bränd lera i mitten. Till vänster syns en yttervägg. Lagren och golvet hör till den yngsta fasen i smedjan, alltså andra halvan av 1700-talet men ett äldre hästskoformat tegelfundamen börjar också bli synligt. Se även JMF.00311-1 och JMF.00311-3 som föreställer samma ässja fast i olika faser i undersökningen.
Ett fundament med två ässjor, den äldsta konstruktionen i en smedja, hus 101, som framkom vid en arkeologisk undersökning inom kvarteret Almen i centrala Jönköping. På bilden syns, förrutom de två tegelässjorna, även den stenlagda sotiga arbetsytan däremellan och till höger i bild syns delar av en välbyggd stenkant. Golvet i huset har utgjorts av ett lergolv. Se även JMF.00311-1 och JMF.00311-2 som föreställer samma ässja fast i tidigare faser i undersökningen.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.