Foto på två pojkar och en av sju stycken guldringar 20/3 1960. Ormhuvudring, mossfynd, är från romersk järnålder - folkvandringstid, funnen av Ulf Erik Hagberg 1960. Kring Kristi födelse var Skedemosse en av södra Sveriges mest betydande offerplatser. Här offrades stora mängder djur, vapen, guld och även människor - det gjorde man för att man ville blidka eller tacka gudarna. Det i särklass mest berömda fyndet från Skedemosse är guldringarna. Det så kallade Skedemosseguldet består av sju halsringar av rent guld med en total vikt på 1,3 kg - en ofattbar rikedom på den tiden, hittad av antikvarie Ulf Erik Hagberg.
Från 299 kr
Gettlinge gravfält mot norr. Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.som hos järnålderns skeppssättningar. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Gettlinge_gravf%C3%A4lt
Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.
Runorna, och rimligtvis även futharken, skapades troligen under de två första århundradena efter Kristus och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna uppkom bland germanstammar på kontinenten. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 0 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 e.Kr. till 200 e.Kr. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
illustration, teckning, man, förråd, ordspråk, fotografi, photograph
Sevilla. [Simón el Cireno ayuda al Salvador á llevar la Cruz. P. Salvador.]
Den kraftigt ökade befolkningen i Sverige från 1700-talet fick vanligtvis till följd att den ursprungliga sockenkyrkan byggdes till eller revs för att ge plats för nytt, större kyrkorum. Uppförandet av den nya kyrkan gick allt som oftast förbluffande fort. I Östergötland finns exempel på kyrkor som färdigställts under blott en månads tid. Detta gäller inte för kyrkan i Vikingstad. Arbetet med den nya kyrkan påbörjades 1765 och avslutades först 1768. Inredningen återstod då och invigningen kom att dröja ända till 1785. I Vikingstad kunde sockenborna emellertid ha fördragsamhet med den långa byggtiden. I annexförsamlingen Rakered fanns ett rymligt kyrkorum att bruka. I samband med tillkomsten av Vikingstad nya kyrka inkorporerades Rakered i en ny gemensam socken. Bilden visar interiör av Vikingstad nya kyrka med sin altarordning i ursprungligt skick. Altartavlan, som återger Kristus på korset, är utförd av målarmästare Falk från Askersund, som också dekorerade interiören.
Gånggrift kallad Lusthushögen. Uppförd under den yngre stenåldern, ca 3 000 - 1 500 före Kristus. Gånggriften är en ättegrav för någon bondesläkt. Gånggriften undersöktes 1868 av B E Hildebrand, varid förutom människoben påträffades 8 flintdolkar, 1 spjutspets och 4 hjärtformiga pilspetsar av flinta, 4 bennålar, 2 benprylar, 2 skifferhängen, 1 simpel skafthålsyxa, flintbitar samt 2 enkla lerkäl, allt föremål som brukades under stenålderns slutskede, hällkisttiden, ca 1600 - 1800 f.kr. Man förmodar att äldre gravrester hade blivit avlägsnade för att bereda plats för nya gravanläggningar. Fynden förvaras i Statens Historiska Museum. Riksantikvarieämbetet. Västergötlands museum, Skara Storgatan 41, Stockholm Lagskyddat fornminne /Efter anslagstavla/. Bild 1: Lusthushögens gånggrift. Foto från väster. Bild 2: Foto från sydost. Bild 3: Foto av kullens bas från öster.
Kyrkans torn är från 1100-talet, inuti ombyggt och 1850-1851 försett med en lanternin. Salkyrkan är från 1851 med en utskjutande absid i öster, samt småutbyggnader i norr och söder. Allt ritat av J F Åbom 1848. Grunden till en medeltida absid kyrka ligger under golvet. Den har troligen också haft östtorn och i så fall varit en klövsadelkyrka. Altartavlan är målad 1749 av Peter Bushberg. Kristus på korset och Maria Magdalena. Predikstolen är gjord av Johnas Berggren "stofferad" 1780 av And G Wadsten. I kyrkan finns också en gammal åttkantig dopfunt som försetts med en ny stenfot, samt en av ek från 1899 snidad av Anton Wahledov. Skänkt till kyrkan 1929 en modell av fullriggaren Nanhild. Storklockan gjuten 1887 av Joh A Beckman & Co. Mellanklockan i det Meyerska klockgjuteriet 1680. Lillklockan 1728 av Gerhard Meyer. Den var tidigare vällingklocka vid Alunbruket och skänktes till kyrkan 1929.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.